Tagg: kungahuset

Kungliga hjärtefrågor

Drottning Silvias engagemang för utsatta barn och demenssjuka är berömvärt. Men kungligheternas hjärtefrågor väcker frågor om vem styr monarkins prioriteringar. Vem granskar kungahusets kontakter och hur inflytandet används?

iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se
iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se

Den svenska drottningen har ett omvittnat stort engagemang i barn, genom Childhood Foundation, och i vården av demenssjuka och kampen mot alzheimer, genom bl a Silviahemmet. Det senare uppmärksammas stort i helgens DN Lördag och har sitt ursprung i drottningens familjeerfarenheter. Ingen kan förstås ifrågasätta att medlemmar av kungafamiljen använder sin plattform för att lyfta så viktiga och behjärtansvärda områden, och både vården och forskningen kring alzheimer har behövt sådan uppmärksamhet. Likväl väcker det frågor – som lyfts i DN-reportaget.

Det är kungligheterna själva som väljer sina hjärtefrågor. Hur görs avvägningarna? Vilka påverkar prioriteringarna? Och vilka vägar tar de kungliga kontakterna? Vem utövar inflytande över vem, och hur?

Det är frågor som kanske verkar onödiga eller rentav förmätna att ställa när det handlar om områden av så självklart allmänintresse som utsatta barn och demenssjukdomar. Men vad händer om, eller snarare när, det kungliga intresset och allmänintresset inte sammanfaller lika tydligt? Om, som Per Svensson frågar sig i DN-reportaget, de Riskerar ett kungligt fokus att snedvrida debatten? Kan de kungliga kontakterna och den plattform som monarkin ger, användas i syften som inte delas av eller rentav går emot allmänheten eller merparten av svenskarna? Skulle den öppna uppmärksamheten eller de mer dolda kontakterna t ex kunna påverka vårdens, myndigheters eller forskningens prioriteringar så att resurser fördelas på ett sätt som de objektivt inte skulle ha gjorts? Att risken finns och frågorna kan ställas är skäl nog att analysera och ifrågasätta sakernas tillstånd.

Tillståndet som bör analyseras och ifrågasättas är den svenska monarkin. Alla har självklart rätt till sina hjärtefrågor – det potentiella problemet ligger i den plattform man verkar från.

Det är inte bra att samhällets uppmärksamhet och resursspridning styrs av kungafamiljens privata omständigheter”, säger Per Svensson. Men se på USA:s ”First Ladies” och andra presidentmakar, kanske någon invänder. Förvisso ingår det i rollen för en första dam (vi har ännu inte haft någon första herre) i Vita huset att visa stort engagemang i någon eller någon, viktiga, men mer allmängiltiga och partipolitiskt ofarliga, frågor. Men skillnaden ligger förstås i att makarna i Vita huset har sina positioner på lån från folket i fyra år, och som längst åtta år. I en ärftlig monarki blir det något helt annat.

Ligger det inte i monarkins hela syfte att vara en symbol och lyfta viktiga frågor? Jovisst. Därför bär hela monarkin i sig själv på en stor självmotsägelse, en inneboende konflikt.

Monarken är Sveriges statschef, innehavare av vårt högsta ämbete och den främste representanten för vårt land. De kungliga familjemedlemmarna har sin makt och sitt inflytande just i kraft av sina familjeband. Men öppenheten och insynen brister. Lika lite som kungligheternas intressen och prioriteringar, känner vi till deras kontakter och hur de utövar sitt inflytande – eller vilka som har inflytande över och påverkar dem. Denna bristande öppenhet blir förstås särskilt problematisk just eftersom det handlar om ett ärftligt ämbete.

Den bristande insynen beror både på institutionella regler, på kungahusets ovilja att granskas – och på granskarnas åtminstone hittills ofta visade ovilja att nagelfara just kungahuset. Vilhelm Moberg talade väl om den underdånighet som breder ut sig med ett monarkiskt statsskick. Här ser vi en effekt av den underdånigheten. Vi har satt några av oss över oss andra, förärat dem en ställning av utvaldhet – gett dem makt över oss. Utan att ha verktygen eller förmågan att granska, utvärdera och följa upp.

Jag är republikan. Men så länge vi har ett monarkiskt statsskick borde vi åtminstone ställa krav på öppenhet, redovisning och granskning av prioriteringar, beslut och kontakter. Demokratin och rättsstaten kan inte göra halt vid tronen.

Monarki ur takt med tiden

Prinsessbröllop och nya småprinsessor har inte hjälpt: förtroendet för kungahuset fortsätter att sjunka till nya rekordlåga nivåer enligt SOM-institutet. Monarkins minskade stöd handlar både om personer och om institutionen i sig.

UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
UR TAKT MED TIDEN? Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det är lätt att raljera över kungens valspråk. Carl XVI Gustaf och den institution han representerar känns allt mindre som något för Sverige i tiden. Stödet för monarkin har varit på nedgång länge, och republikanhängarna blir fler även om vi fortfarande utgör en minoritet. De långsiktiga utsikterna för monarkin kan utläsas av SOM-institutets mätningar av förtroendet för olika institutioner – där kungahuset tvingas notera en ny rekordlåg nivå (DI/TT: Dalande förtroende för kungahuset). Ett lågt, och sjunkande, förtroende torde förstås i förlängningen leda till ett svagare stöd för monarkin som institution.

Att rekordfå personer har förtroende för kungahuset handlar förstås delvis om personer, men det är inte hela förklaringen. Kungens tillkortakommanden och ifrågasättandet av drottningens familjehistoria har inte uppvägts av den populära kronprinsessans mer framträdande roll eller bröllop, graviditeter och nya prinsessor. Det varaktigt minskade stödet tyder på att förtroendefrågan även gäller institutionen i sig – kungahuset och i förlängningen monarkin.

Personen och institutionen är förstås svårare att skilja åt i fråga om monarkin än när det gäller någon annan instans. Det är också debatten om personerna, med skandaler kring kungen och för all del även nazianklagelser kring drottningens familj, som har öppnat för ifrågasättandet av institutionen. Plötsligt frågar sig människor vad monarkin egentligen är för märklig konstruktion – som innebär att vårt lands högsta ämbete inte tillsätts genom meriter utan genom arv. En tillsättningsprocess som uppenbarligen kan ge mycket märkliga konsekvenser.

Fler börjar nog också uppmärksamma, och ifrågasätta, andra underligheter, som svårigheterna att granska monarkin eller dimridåerna kring de ekonomiska förhållandena inom kungahuset och hovstaten. Eller för den delen den hovsamhet och det ryggkrökande som fortfarande breder ut sig i officiella sammanhang och medier, den ”anda av underdånighet” som Vilhelm Moberg så träffande beskrev redan för ett halvt sekel sedan och som än i dag är ett uppfordrande och ryggradsstärkande stridsrop för den som är republikan.

Kungahusets och monarkins framtidshopp är också personkopplad. Kronprinsessan Victoria har med sin skicklighet och jordnära karisma förutsättningar att bli både folkkär och framgångsrik. Republikanernas hopp är att nuvarande kung följer den bernadotteska familjetraditionen och sitter kvar tiden ut, men frågan är om ens Victorias styrkor förmår vända den negativa trenden. Kanske har hon större chanser att bli en utmärkt republikansk statschef.

Kungens konservatism republikanernas räddning?

Stödet för en svensk republik ökar i takt med det minskade förtroendet för kungahuset. Att Carl Gustaf Bernadotte håller fast vid familjetraditionen – och kronan – verkar vara vårt största hopp.

Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det har varit ett positivt år för kungahuset, med bröllop, graviditet, bedårande lillprinsessa, regentjubileum; kort sagt allt som ett kungahus numera är till för. Ändå – för att tala i politikertermer – lyfter inte opinionen. Tvärtom sjunker stödet för monarkin, medan efterfrågan på en svensk republik slår rekord. (27 procent vill att monarkin avskaffas, en signifikant uppgång, medan stödet för monarkin når sin lägsta nivå hittills, 64 procent, enligt dagens opinionsmätning från Ipsos i DN.)

Trots allt fler republikaner är det förstås en bra bit kvar till majoritet. Men om trenden fortsätter, och mindre än hälften av medborgarna stödjer monarkin i en inte alltför avlägsen framtid, aktualiseras republikfrågan på ett helt nytt sätt i för våra demokratiskt valda riksdagspartier.

Ungdomen är republikanernas största hopp. Stödet för monarkin är lägre bland yngre svenskar. Det är förhoppningsvis en förändrad grundinställning, inte en tillfällig trend.

Monarkins hopp står också till yngre krafter. Som dagens opinionsmätning i DN visar vill fler (48 procent) nu att Victoria Bernadotte tar över statschefskapet. Och kronprinsessan verkar med rätta baracken uppskattad person – klok, varm, humoristisk, engagerad, modern. Vi får hoppas att det absurt omoderna i att en stats högsta ämbete går i arv, eller överlåts som en familjeklenod, fortfarande väger över i medborgarnas – främst de ungas – och kanske även i Victoria Bernadottes ögon.

Republikens bästa hopp står annars till monarkens konservatism. En Bernadotte abdikerar inte. Det hör inte till familjetraditionen.

Jesper Svensson: Kungens kurva pekar nedåt.

Välkommen in, Victoria

När Sveriges utkorade blivande statschef går på gaygala väcker det jubel. Kronprinsessan Victoria är förstås varmt välkommen som supporter för hbt-rättigheter och jag har ingen anledning att tvivla på hennes engagemang. Hennes deltagande och prisutdelande väcker dock ett par frågor.

Kungahusets stöd för frihetsrörelsen hbt känns något senkommet. Under alla år när kampen var betydligt tuffare, när strider togs och vanns om sjukdomsstämpeln, partnerskapet, föräldraskapet, äktenskapet m m, lyste kungahuset med sin frånvaro. Mot den bakgrunden får gaygalans jubel mig faktiskt att skämmas en smula

Först när det blir ofarligt engagerar sig kungligheterna (och Victoria ska givetvis ha en eloge för att vara först ut).

Det förhindrar inte att monarkin är något av det mest heteronormativa vi har. Av kronan, svärdet och kyrkan är det kronan som står kvar när militärer bildat hbt-nätverk och samkönade par kan gifta sig i den forna statskyrkans hägn.

Victoria Bernadotte skulle säkert vinna stort stöd som en progressiv presidentkandidat. Med ett fullt ut demokratiskt statsskick försvinner den heteronormativa blodsmystiken.

Skriver tillsammans med Magnus Simonsson, Jesper Svensson och Anne-Lie Elfvén på qx.se. Jesper Svensson bloggar liksom Eva Ek.