Drottning Silvias engagemang för utsatta barn och demenssjuka är berömvärt. Men kungligheternas hjärtefrågor väcker frågor om vem styr monarkins prioriteringar. Vem granskar kungahusets kontakter och hur inflytandet används?

Den svenska drottningen har ett omvittnat stort engagemang i barn, genom Childhood Foundation, och i vården av demenssjuka och kampen mot alzheimer, genom bl a Silviahemmet. Det senare uppmärksammas stort i helgens DN Lördag och har sitt ursprung i drottningens familjeerfarenheter. Ingen kan förstås ifrågasätta att medlemmar av kungafamiljen använder sin plattform för att lyfta så viktiga och behjärtansvärda områden, och både vården och forskningen kring alzheimer har behövt sådan uppmärksamhet. Likväl väcker det frågor – som lyfts i DN-reportaget.

Det är kungligheterna själva som väljer sina hjärtefrågor. Hur görs avvägningarna? Vilka påverkar prioriteringarna? Och vilka vägar tar de kungliga kontakterna? Vem utövar inflytande över vem, och hur?

Det är frågor som kanske verkar onödiga eller rentav förmätna att ställa när det handlar om områden av så självklart allmänintresse som utsatta barn och demenssjukdomar. Men vad händer om, eller snarare när, det kungliga intresset och allmänintresset inte sammanfaller lika tydligt? Om, som Per Svensson frågar sig i DN-reportaget, de Riskerar ett kungligt fokus att snedvrida debatten? Kan de kungliga kontakterna och den plattform som monarkin ger, användas i syften som inte delas av eller rentav går emot allmänheten eller merparten av svenskarna? Skulle den öppna uppmärksamheten eller de mer dolda kontakterna t ex kunna påverka vårdens, myndigheters eller forskningens prioriteringar så att resurser fördelas på ett sätt som de objektivt inte skulle ha gjorts? Att risken finns och frågorna kan ställas är skäl nog att analysera och ifrågasätta sakernas tillstånd.

Tillståndet som bör analyseras och ifrågasättas är den svenska monarkin. Alla har självklart rätt till sina hjärtefrågor – det potentiella problemet ligger i den plattform man verkar från.

”Det är inte bra att samhällets uppmärksamhet och resursspridning styrs av kungafamiljens privata omständigheter”, säger Per Svensson. Men se på USA:s ”First Ladies” och andra presidentmakar, kanske någon invänder. Förvisso ingår det i rollen för en första dam (vi har ännu inte haft någon första herre) i Vita huset att visa stort engagemang i någon eller någon, viktiga, men mer allmängiltiga och partipolitiskt ofarliga, frågor. Men skillnaden ligger förstås i att makarna i Vita huset har sina positioner på lån från folket i fyra år, och som längst åtta år. I en ärftlig monarki blir det något helt annat.

Ligger det inte i monarkins hela syfte att vara en symbol och lyfta viktiga frågor? Jovisst. Därför bär hela monarkin i sig själv på en stor självmotsägelse, en inneboende konflikt.

Monarken är Sveriges statschef, innehavare av vårt högsta ämbete och den främste representanten för vårt land. De kungliga familjemedlemmarna har sin makt och sitt inflytande just i kraft av sina familjeband. Men öppenheten och insynen brister. Lika lite som kungligheternas intressen och prioriteringar, känner vi till deras kontakter och hur de utövar sitt inflytande – eller vilka som har inflytande över och påverkar dem. Denna bristande öppenhet blir förstås särskilt problematisk just eftersom det handlar om ett ärftligt ämbete.

Den bristande insynen beror både på institutionella regler, på kungahusets ovilja att granskas – och på granskarnas åtminstone hittills ofta visade ovilja att nagelfara just kungahuset. Vilhelm Moberg talade väl om den underdånighet som breder ut sig med ett monarkiskt statsskick. Här ser vi en effekt av den underdånigheten. Vi har satt några av oss över oss andra, förärat dem en ställning av utvaldhet – gett dem makt över oss. Utan att ha verktygen eller förmågan att granska, utvärdera och följa upp.

Jag är republikan. Men så länge vi har ett monarkiskt statsskick borde vi åtminstone ställa krav på öppenhet, redovisning och granskning av prioriteringar, beslut och kontakter. Demokratin och rättsstaten kan inte göra halt vid tronen.