Tagg: republikan

Med humor avväpnar vi kungamakten

Satir har alltid varit ett vapen riktat mot överheten. Humor och ironi passar osedvanligt bra i argumentationen mot den svenska monarkin. Få svingar satirvapnet så frejdigt som konstnären Carl Johan De Geer.

ÖVERHETEN. Gustav II Adolf på torget som bär hans namn.
ÖVERHETEN. Gustav II Adolf till häst på torget som bär hans namn. Foto Lars Olsson via Wikimedia.

Avgjutningen i brons av en krigsherre till häst är en av de mest klassiska bilderna av överheten och kungamakten. Ryttarstatyer är ett historiskt mycket vanligt, och i Sverige nästan uteslutande, kungligt attribut. I dagens Stockholm ser vi t ex den störste krigarkungen Gustav II Adolf och dynastigrundarna Karl X Gustav (huset Pfalz) och Karl XIV Johan (huset Bernadotte) på Gustav Adolfs torg, vid Nordiska museet respektive Slussen.I dag är bara tanken på något liknande förstås löjeväckande; en ryttarstaty av i dag skulle snarare fylla en plats för att öka representationen av de många och de anonyma i stadsrummet. När får vi en ryttarflicka avbildad i naturlig, eller övernaturlig, storlek? Men hur skulle dagens kung avbildas? Tänk er monarken vinkande från en stegrande, grussprutande Porsche!

Idén om ryttarstatyn var en gång överhetens uttryck, symbolen för makten. Nu kan det vändas effektivt i andra riktningen – och ingen gör det bättre än Carl Johan De Geer, den konstnärliga satirens mästare. Vid hans nuvarande utställning på Färgfabriken är det en skiss av den moderna kungliga ryttaren, majestätiskt hälsande folket från sin rusande sportbil, som väcker bland det största intresset. Konstnären själv, som är övertygad republikan och bl a står bakom Republikanska föreningens utträdesbrev ur monarkin, förklarar för DN att han inte vill vara aggressiv mot kungahuset, utan vänlig. Och det är helt rätt väg att gå.

file_2031Monarkin som företeelse är som gjord för att väcka en liberals rättmätiga vrede. Men visst finns det många andra orättvisor i världen som är så mycket värre. Att det finns större fel gör förvisso inte monarkin mer rätt, men vi bör föra vår republikanska kamp inte med aggressivitet och personangrepp – utan med torrt sakliga argument, och sprudlande humor. Få företeelser är ju så tacksamma att häckla!

Parat med min liberala vrede finns äcklet inför kryperiet och underdånigheten som alltjämt, alltför ofta präglar inställningen till monarkin. Därför är jag, som Vilhelm Moberg, republikan. Därför anser jag att monarkin är i otakt med tiden, och önskar att monarkin skulle granskas hårdare, mer rättvisande. Men det ska ske sakligt;  utan personangrepp eller infamiteter.

I satirens värld finns det dock en hel del som överheten bör få tåla. Ironi och humor har alltid varit våra, folkets, vapen mot överheten. Det är ett effektivt sätt att sticka hål på både uppblåsthet och underdånighet – som ibland på ett märkligt sätt verkar kombineras hos vissa av monarkins tillskyndare. Satiren passar rentav särdeles bra i argumentationen mot monarkin. Få mål kan vara så tacksamma; inget avslöjar mer effektivt och skoningslöst absurditeten i vårt anakronistiska statsskick.

Satiren retar rojalister, övertygar osäkra – och stärker oss inbitna republikaner. Det gäller bara att vi också inte tar oss själva på för uppblåst och stort allvar. Så var med och håll upp skrattspegeln!

Carl Johan De Geer på Färgfabriken, SvD: Demokratikamp med humorn som adelsmärke.

 

Kungliga hjärtefrågor

Drottning Silvias engagemang för utsatta barn och demenssjuka är berömvärt. Men kungligheternas hjärtefrågor väcker frågor om vem styr monarkins prioriteringar. Vem granskar kungahusets kontakter och hur inflytandet används?

iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se
iNFLYTELSERIKA. Kungahuset har makt och inflytande, men få vet hur prioriteringarna görs och hur inflytandet utövas. Kungafamiljen målades 1984-85 av John-Erik Franzén. Statens porträttsamling, Gripsholm, bild från kungahuset.se

Den svenska drottningen har ett omvittnat stort engagemang i barn, genom Childhood Foundation, och i vården av demenssjuka och kampen mot alzheimer, genom bl a Silviahemmet. Det senare uppmärksammas stort i helgens DN Lördag och har sitt ursprung i drottningens familjeerfarenheter. Ingen kan förstås ifrågasätta att medlemmar av kungafamiljen använder sin plattform för att lyfta så viktiga och behjärtansvärda områden, och både vården och forskningen kring alzheimer har behövt sådan uppmärksamhet. Likväl väcker det frågor – som lyfts i DN-reportaget.

Det är kungligheterna själva som väljer sina hjärtefrågor. Hur görs avvägningarna? Vilka påverkar prioriteringarna? Och vilka vägar tar de kungliga kontakterna? Vem utövar inflytande över vem, och hur?

Det är frågor som kanske verkar onödiga eller rentav förmätna att ställa när det handlar om områden av så självklart allmänintresse som utsatta barn och demenssjukdomar. Men vad händer om, eller snarare när, det kungliga intresset och allmänintresset inte sammanfaller lika tydligt? Om, som Per Svensson frågar sig i DN-reportaget, de Riskerar ett kungligt fokus att snedvrida debatten? Kan de kungliga kontakterna och den plattform som monarkin ger, användas i syften som inte delas av eller rentav går emot allmänheten eller merparten av svenskarna? Skulle den öppna uppmärksamheten eller de mer dolda kontakterna t ex kunna påverka vårdens, myndigheters eller forskningens prioriteringar så att resurser fördelas på ett sätt som de objektivt inte skulle ha gjorts? Att risken finns och frågorna kan ställas är skäl nog att analysera och ifrågasätta sakernas tillstånd.

Tillståndet som bör analyseras och ifrågasättas är den svenska monarkin. Alla har självklart rätt till sina hjärtefrågor – det potentiella problemet ligger i den plattform man verkar från.

Det är inte bra att samhällets uppmärksamhet och resursspridning styrs av kungafamiljens privata omständigheter”, säger Per Svensson. Men se på USA:s ”First Ladies” och andra presidentmakar, kanske någon invänder. Förvisso ingår det i rollen för en första dam (vi har ännu inte haft någon första herre) i Vita huset att visa stort engagemang i någon eller någon, viktiga, men mer allmängiltiga och partipolitiskt ofarliga, frågor. Men skillnaden ligger förstås i att makarna i Vita huset har sina positioner på lån från folket i fyra år, och som längst åtta år. I en ärftlig monarki blir det något helt annat.

Ligger det inte i monarkins hela syfte att vara en symbol och lyfta viktiga frågor? Jovisst. Därför bär hela monarkin i sig själv på en stor självmotsägelse, en inneboende konflikt.

Monarken är Sveriges statschef, innehavare av vårt högsta ämbete och den främste representanten för vårt land. De kungliga familjemedlemmarna har sin makt och sitt inflytande just i kraft av sina familjeband. Men öppenheten och insynen brister. Lika lite som kungligheternas intressen och prioriteringar, känner vi till deras kontakter och hur de utövar sitt inflytande – eller vilka som har inflytande över och påverkar dem. Denna bristande öppenhet blir förstås särskilt problematisk just eftersom det handlar om ett ärftligt ämbete.

Den bristande insynen beror både på institutionella regler, på kungahusets ovilja att granskas – och på granskarnas åtminstone hittills ofta visade ovilja att nagelfara just kungahuset. Vilhelm Moberg talade väl om den underdånighet som breder ut sig med ett monarkiskt statsskick. Här ser vi en effekt av den underdånigheten. Vi har satt några av oss över oss andra, förärat dem en ställning av utvaldhet – gett dem makt över oss. Utan att ha verktygen eller förmågan att granska, utvärdera och följa upp.

Jag är republikan. Men så länge vi har ett monarkiskt statsskick borde vi åtminstone ställa krav på öppenhet, redovisning och granskning av prioriteringar, beslut och kontakter. Demokratin och rättsstaten kan inte göra halt vid tronen.