Tagg: HBT

Det politiska är personligt

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.

Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.

För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt och att hålla nere andelen som betalar statlig skatt är viktiga mål. I socialpolitiken, som ligger mig nära hjärtat och där jag ser den generella välfärden, med socialförsäkringar som alla finansierar och kan ta del av vid behov, som grunden i ett socialliberalt samhälle.

Det personliga är inget jag talar om lika enkelt och ofta. Men en viktig orsak till min liberalism är högst personlig. Det handlar om rätten att få vara sig själv, att bli betraktad som en individ. Det klarar liberalismen som ingen annan ideologi.

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Inte passa in i normen. Behöva förklara att det är så och varför – eller avstå och låtsas vara något man inte är. Eller hoppas och önska att man vore det.

Det är den verklighet jag växt upp med – liksom andra som skiljer ut sig, med sin sexuella läggning, funktionshinder, etniska eller kulturella bakgrund. För mig finns ändå fördelen att kunna välja om jag ska vidkännas mitt annorlundaskap. Men att inte göra det – är det verkligen ett alternativ?

Jag är liberal för att jag vill att alla människor ska kunna få vara sig själva, utan att grubbla.

Kommer jag kunna ta mig fram till skolan, butiken eller i möteslokalen, eller kommer jag hänvisas till en bakväg och inte kunna ta samma dörr som alla andra? Kommer jag att ifrågasättas på grund av min hudfärg, eller den gud jag ber till, eller inte ber till? Kommer jag att vara välkommen fast jag inte har samma bakgrund och uppväxtvillkor och inte vet att ”föra mig”? Kommer jag att få leva med min ärvda ångest, eller kommer jag att komma undfly den skuggan – utan att avsäga mig barnets kärlek till sin förälder? Kommer jag att våga berätta vem jag älskar, eller kommer jag att dömas för vilken slags andra människor jag blir attraherad av?

Vi är alla olika, alla annorlunda. Men ingen ska behöva känna sig utanför. Det Sisyfosarbetet upphör aldrig och är ännu viktigare idag när flera av de rättigheter vi kämpat för och vunnit återigen är hotade, i Sverige och inte minst andra delar av världen.

Sakpolitiskt rör det allt från bra skolor, trygga bibliotek och fri kultur till viktiga förändringar för lika rättigheter i t ex familjerätten, diskrimineringslagstiftning och rättsstatens skydd.

Målet kan dock aldrig nås med enbart politiska åtgärder. Politik är mer än fullmäktigemöten och budgetbeslut. Det handlar om attityder och opinionsbildning, ett försvar för allas frihet. Till det försvaret vill jag fortsätta bidra.

Tryggt Eurovision för alla

När Eurovision kommer till Stockholm måste det bli en trygg folkfest, för alla. Stockholm bör bevaka att HBTQ-personer kan besöka Eurovision-festen i trygghet. Jag har ställt en interpellation till finansborgarrådet hur staden kan medverka till en trygg Eurovision för alla.

Bild Ludovic Bertron Wikimedia.
Bild Ludovic Bertron Wikimedia.

Stockholm ska vara en trygg stad för alla, alltid. Under Eurovision-finalen nästa år väntas många besökare, från världen, Europa och andra delar av Sverige, däribland en hel del HBTQ-personer. För många HBTQ-personer har Eurovision en särskild betydelse – men det finns också hotbilder.

I dagens Stockholm kan det verka självklart att personer kan röra sig säkert oavsett vem de älskar eller uttrycker sina känslor för, men vi vet att så inte är fallet.

Inte alltid i Stockholm, och otryggheten kan vara stor för besökare från andra orter och länder där det sociala trycket ser annorlunda ut. Fördomar, hederskulturer och förtryckande normer finns närmare än vi tror – och i flera Eurovision-länder är hoten mot HBTQ-personer högst påtagliga, från statsmakterna eller andra krafter i samhället. Den ryska regimens anti-gay-lagar och våldet och hoten mot Pride-manifestationer i flera länder som Serbien och Lettland under åren gör det tydligt.

Trakasserier, hot och våld mot HBTQ-personer kan aldrig accepteras, på någon plats eller någon tid på året.

Alla har inte ”kommit ut” än, och vill inte riskera att ”outas” innan de är redo. För vissa fördomsfulla och aggressiva personer är dessutom uttryck av ömhet mellan människor av samma kön så provocerande att de tar sig friheten att trakassera sina medmänniskor. Under Eurovision-veckorna kan riskerna bli extra stora – liksom behoven av trygga zoner där alla kan få vara sig själva.

Eurovision kan samtidigt ge möjligheten för möten för människor och uppmärksamhet för frågor, för personer som kanske inte på hemmaplan har de möjligheterna. Jag vill att Stockholms stad medverkar till att skapa både trygga zoner, mötesplatser och uppmärksamhet för HBTQ-frågor. Därför har jag ställt en skriftlig fråga, en så kallad interpellation, till finansborgarrådet i kommunfullmäktige. Se nedan! Stockholmdirekt skriver i dag om min interpellation om HBTQ-trygghet under Eurovision. Läs också gärna RFSL Stockholms vice ordförande Julle Bergenholtz på Metro debatt.


Interpellation om Eurovision och HBTQ-fokus

Eurovision Song Contest-finalen i Stockholm i maj 2016 blir ett tillfälle till folkfest och marknadsföring av staden. Folkpartiet liberalerna för på olika sätt fram vikten av att arrangemangen kring ESC-finalen också uppmärksammar människor i Europa och vår värld som inte har samma friheter som många av oss tar för givna. För oss liberaler är det angeläget att folkfesten är till för alla. Det är också ett sätt att uppmärksamma Stockholm som en öppen världsstad.

Bland många HBTQ-personer finns ett särskilt stort engagemang för ESC. Utanför Sverige är kopplingen mellan ESC och HBTQ-världen ibland ännu större än i Sverige. Under ESC kan många besökare väntas till Stockholm, och många av dem kommer att vara HBTQ-personer, från Sverige, Europa och världen. Stockholm bör ge dem en lika fantastisk och lika säker upplevelse som alla andra besökare – och kanske en särskild möjlighet att få vara sig själva.

Vid kontakter med företrädare för HBTQ-rörelsen uttrycks behovet av säkra mötesplatser, där man vågar vara sig själv och inte är rädd att identifieras och kanske göras känd för hemlandets myndigheter eller en potentiellt hotfull omgivning i hemlandet.

Behovet av säkerhet och trygghet kan också gälla svenska bögar, flator, bisexuella, transpersoner och queera, inte minst unga. Som vi vet finns tyvärr också i Stockholm och Sverige hederskulturer och förtryckande normer som begränsar unga HBTQ-personers frihet. Både hitresta besökare till ESC och stockholmare som vill delta i evenemanget kan uppskatta och vara i behov av en särskild, trygg mötesplats.

HBTQ-rörelsens organisationer i Sverige och i Europa kan säkerligen göra stora insatser men kan behöva stadens stöd – inte nödvändigtvis eller enbart i pengar men kanske ännu mer i lokaler och samarbeten. Ett politiskt uttalat stöd vore också en markering som visar Stockholms identitet som en trygg och öppen världsstad.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ansvarigt borgarråd
1. Vilka tankar och planer finns kring program och insatser med HBTQ-perspektiv, inför Stockholms arrangerande av ESC-finalen?
2. Har kontakter tagits med HBTQ-organisationer och företrädare?
3. Finns specifikt planer för att skapa säkra mötesplatser och trygghet för HBTQ-personer?

Stockholm den 28 september 2015

Rasmus Jonlund (FP)

Jag är gay – är jag då inte också en människa?

Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.

FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg med överväldigande majoritet andra gaypersoner, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara "norm".
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.

Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.

Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.

När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med  häpnad, återigen,  över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).

Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.

Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.

STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.

Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.

Men fördomar, diskriminering och hatbrott består. Kanske de rentav ökar och blir mer högljudda – när franska demonstrationer samlar stora skaror mot jämlika äktenskap, nynazister begår hatbrott och en amerikansk ny reaktionär kristen höger gör sig påmind (och i sitt nit sprider de fördomar de inte får gehör för på hemmaplan till t ex Uganda, med förödande konsekvenser). Framgångarna för den goda sidan provocerar helt motståndarna och får dem att trappa upp kampen. (Se Expo 1 om stöd för och Expo 2 om motstånd mot gayäktenskap i Frankrike; NY Times 1 om förändrade amerikanska attityder och sociala förändringar apropå HBTQ-rättigheter & NY Times 2 om hur ökningen av öppet homosexuella politiker speglar dessa ändrade attityder.)

Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?

Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.

Läs vad jag tidigare har skrivit om homosexuella. Och för den som vill fräscha upp minnet av Shylocks berömda replik om att vara jude, från Shakespeares Köpmannen i Venedig, se här i akt 3, scen 1, på engelska.

Uganda: Stöd inte en stat som fängslar homosexuella

Förföljelserna av HBT-personer i Uganda är välkända sedan länge. När staten nu gör homosexuella än mer rättslösa genom att hota dem med livstids fängelse, borde det få konsekvenser för Sveriges relationer. Svenskt bistånd bör lika lite som danskt gå till en stat som förtrycker sina homosexuella medborgare.

HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.
HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.

Dystra nyheter för homosexuella i Uganda är inte ovanliga (se t ex RFSL:s landrapport). Den anti-homolag som parlamentet antog i december är knappast någon blixt från klar himmel. Redan tidigare var rättsläget klart förtryckande mot personer som älskar en person av samma kön; samkönade sexuella handlingar bestraffas med fängelse, liksom äktenskap. Denna lagstiftning återspeglar och underblåser en samhällelig situation där hets, hot och våld mot homosexuella är accepterat, går ostraffat eller rentav uppmuntras.

Den nya lagen gör situationen än mer mardrömslik. Nu är det livstids fängelse som gäller för homosexuella – och den som inte anger misstänkta homosexuella kommer också att begå ett brott. Eftersom information om HBT-personers situation och rättigheter också förbjuds försvåras inte bara organiserandet av HBT-samhället utan också det viktiga arbetet mot smittspridning. Till bilden hör förstås att Uganda liksom dess grannländer hör till världens mest HIV- och aids-drabbade; den ljusnande bild av HIV-situationen som regeringen vill ge bestrids dessutom av andra (Wikipedia, på engelska, om HIV och aids i Uganda).

En tid fanns hopp om att Ugandas mångårige, dominerande president Yoweri Museveni skulle stoppa försämringen genom att inte skriva under den nya homo-lagen. Det hoppet släcktes i dag vilket fick till följd att Danmarks biståndsminister Mogens Jensen omedelbart tillkännagav att danska biståndspengar styrs om till icke-statliga mottagare. Det är synd att Sverige inte gav samma besked. (DN, SR).

Uganda hör sedan länge till Sveriges biståndspartner och är en av de största mottagarna av svenskt utlandsstöd. Under 2013 handlade det om 250 miljoner. Det mesta går till fristående organisationer, men en rejäl andel – en tredjedel – betalas direkt till olika delar av den offentliga, statliga sektorn. Det betyder att Sverige stödjer Musevenis administration direkt med tiotals miljoner kronor varje år.

Biståndet till Uganda har också uppmärksammats för ett av de största fallen av biståndsförskingring och det största återkravet från biståndsmyndigheten Sida, 45 miljoner kronor hösten 2012. Pengar som skulle ha gått till infrastruktur för utbildning, vård och vägar hamnade troligen i privata händer (SVT, SR.)

Sveriges biståndsminister Hillevi Engström menar att man inte vill agera ogenomtänkt. Men Sverige borde liksom Danmark ha hunnit tänka igenom situationen sedan länge. Scenariot att Uganda ytterligare skärper sina hatlagar mot homosexuella var tyvärr knappast osannolikt. Nu står den danska reaktionen ensam och blir därmed inte lika kraftfull. Det är synd att Sverige inte står på Danmarks sida.

Fritt och rätt i elevdebatter

När elever får i uppdrag att debattera kan ämnena inte vara okontroversiella. Men ämnen som kan kränka elever själva bör undvikas. Homoadoptioner är nog inget väl valt ämne.

Argumenterande uppsatser är ett av mina roligaste minnen från skoltiden (vilket kanske inte förvånar). Jag minns ämnen som kärnkraft och homoadoption som sedan har hängt med i mitt politiska engagemang.

Några stora debatter mellan elever med tilldelade ämnen har jag svårare att minnas. Där var ämnena i få fall förstås inte självvalda – och nog inte heller så kontroversiella. En uppsats som bara jag och läraren (och korrläsande mamma) ser, är något annat än en klassrums- eller auladebatt.

Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.
Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.

Den skoldebatt i Nacka som upprört elever och föräldrar, och uppmärksammas i dagens DN (ovan), gjorde förstås helt rätt i att vilja välja någorlunda kontroversiella ämnen. Annars blir det knappast mycket till debattövning. Och jag har svårt att uppröras över att elever får argumentera för och mot cannabislegalisering. Vad lagen säger, och varför, borde skolan förstås förmedla på andra sätt. Det görs säkert.

Homoadoption är debattämnet som får hårdast kritik. Och det förstår jag däremot. Om ungdomar i en känslig ålder är tvungna att lyssna på en debatt om, eller rentav själva argumentera mot, något som kan vara så personligt, är det en potentiell allvarlig kränkning. Det gäller förstås fler grupper och ämnen, men är förstås väldigt speciellt när det handlar om sexuell läggning – om könet på personen man råkar bli förtjust och kär i – i en tid då de flesta har komma ut-processerna framför sig.

Det är ju knappast så att elever i yngre tonåren självklart vill och vågar säga ifrån att de inte vill delta i eller lyssna på en sådan debatt. Och som Friends Jacob Flärdh säger till DN: ”Jag tror inte att det blir lättare att vara homosexuell efter att ens klasskamrater framfört argument och exempel på varför just jag inte borde ha samma rättigheter som andra.”

Det gäller att tänka fritt, men också rätt, i valet av debattämnen för skolelever.

Välkommen in, Victoria

När Sveriges utkorade blivande statschef går på gaygala väcker det jubel. Kronprinsessan Victoria är förstås varmt välkommen som supporter för hbt-rättigheter och jag har ingen anledning att tvivla på hennes engagemang. Hennes deltagande och prisutdelande väcker dock ett par frågor.

Kungahusets stöd för frihetsrörelsen hbt känns något senkommet. Under alla år när kampen var betydligt tuffare, när strider togs och vanns om sjukdomsstämpeln, partnerskapet, föräldraskapet, äktenskapet m m, lyste kungahuset med sin frånvaro. Mot den bakgrunden får gaygalans jubel mig faktiskt att skämmas en smula

Först när det blir ofarligt engagerar sig kungligheterna (och Victoria ska givetvis ha en eloge för att vara först ut).

Det förhindrar inte att monarkin är något av det mest heteronormativa vi har. Av kronan, svärdet och kyrkan är det kronan som står kvar när militärer bildat hbt-nätverk och samkönade par kan gifta sig i den forna statskyrkans hägn.

Victoria Bernadotte skulle säkert vinna stort stöd som en progressiv presidentkandidat. Med ett fullt ut demokratiskt statsskick försvinner den heteronormativa blodsmystiken.

Skriver tillsammans med Magnus Simonsson, Jesper Svensson och Anne-Lie Elfvén på qx.se. Jesper Svensson bloggar liksom Eva Ek.