Det liberala samhället är den bästa platsen i historien för HBTQI-personer. Men det betyder inte att reformerna är säkra – eller tillräckliga. Fortsatt reformarbete behövs, skriver Barbro Westerholm och jag i det liberala nyhetsmagasinet NU i dag. Läs artikeln nedan!
Homo-, bi- och transpersoner behöver starkare skydd
HBTQI-reformerna i Sverige har gått i stå. Det gäller bland annat barn i regnbågsfamiljer, och transpersoners rättigheter. Samtidigt växer nya hot fram, om ett mer antiliberalt samhällsklimat. Därför krävs hårt arbete på två fronter: Dels försvar av gjorda landvinningar. Dels genomförande av viktiga nya reformer.
Jag kandiderar till förbundsordförande för HBT-liberalerna.
* I en tid när den liberala samhällsidén utmanas är HBTQI-personer en riskgrupp i farozonen. HBT-liberaler måste vara oerhört tydliga i den pågående värderingsstriden.
* Reformerna på HBTQI-området har stannat av. HBT-liberalerna ska vara drivande för att Liberalerna blir det främsta partiet på HBTQI-frågor.
* Politik är ett lagarbete. HBT-liberalerna ska bli en starkare organisation där medlemmarna och lokalavdelningarna står i fokus.
Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.
Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.
För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt Fortsätt läsa ”Det politiska är personligt”→
När Eurovision kommer till Stockholm måste det bli en trygg folkfest, för alla. Stockholm bör bevaka att HBTQ-personer kan besöka Eurovision-festen i trygghet. Jag har ställt en interpellation till finansborgarrådet hur staden kan medverka till en trygg Eurovision för alla.
Bild Ludovic Bertron Wikimedia.
Stockholm ska vara en trygg stad för alla, alltid. Under Eurovision-finalen nästa år väntas många besökare, från världen, Europa och andra delar av Sverige, däribland en hel del HBTQ-personer. För många HBTQ-personer har Eurovision en särskild betydelse – men det finns också hotbilder.
I dagens Stockholm kan det verka självklart att personer kan röra sig säkert oavsett vem de älskar eller uttrycker sina känslor för, men vi vet att så inte är fallet.
Inte alltid i Stockholm, och otryggheten kan vara stor för besökare från andra orter och länder där det sociala trycket ser annorlunda ut. Fördomar, hederskulturer och förtryckande normer finns närmare än vi tror – och i flera Eurovision-länder är hoten mot HBTQ-personer högst påtagliga, från statsmakterna eller andra krafter i samhället. Den ryska regimens anti-gay-lagar och våldet och hoten mot Pride-manifestationer i flera länder som Serbien och Lettland under åren gör det tydligt.
Trakasserier, hot och våld mot HBTQ-personer kan aldrig accepteras, på någon plats eller någon tid på året.
Alla har inte ”kommit ut” än, och vill inte riskera att ”outas” innan de är redo. För vissa fördomsfulla och aggressiva personer är dessutom uttryck av ömhet mellan människor av samma kön så provocerande att de tar sig friheten att trakassera sina medmänniskor. Under Eurovision-veckorna kan riskerna bli extra stora – liksom behoven av trygga zoner där alla kan få vara sig själva.
Eurovision Song Contest-finalen i Stockholm i maj 2016 blir ett tillfälle till folkfest och marknadsföring av staden. Folkpartiet liberalerna för på olika sätt fram vikten av att arrangemangen kring ESC-finalen också uppmärksammar människor i Europa och vår värld som inte har samma friheter som många av oss tar för givna. För oss liberaler är det angeläget att folkfesten är till för alla. Det är också ett sätt att uppmärksamma Stockholm som en öppen världsstad.
Bland många HBTQ-personer finns ett särskilt stort engagemang för ESC. Utanför Sverige är kopplingen mellan ESC och HBTQ-världen ibland ännu större än i Sverige. Under ESC kan många besökare väntas till Stockholm, och många av dem kommer att vara HBTQ-personer, från Sverige, Europa och världen. Stockholm bör ge dem en lika fantastisk och lika säker upplevelse som alla andra besökare – och kanske en särskild möjlighet att få vara sig själva.
Vid kontakter med företrädare för HBTQ-rörelsen uttrycks behovet av säkra mötesplatser, där man vågar vara sig själv och inte är rädd att identifieras och kanske göras känd för hemlandets myndigheter eller en potentiellt hotfull omgivning i hemlandet.
Behovet av säkerhet och trygghet kan också gälla svenska bögar, flator, bisexuella, transpersoner och queera, inte minst unga. Som vi vet finns tyvärr också i Stockholm och Sverige hederskulturer och förtryckande normer som begränsar unga HBTQ-personers frihet. Både hitresta besökare till ESC och stockholmare som vill delta i evenemanget kan uppskatta och vara i behov av en särskild, trygg mötesplats.
HBTQ-rörelsens organisationer i Sverige och i Europa kan säkerligen göra stora insatser men kan behöva stadens stöd – inte nödvändigtvis eller enbart i pengar men kanske ännu mer i lokaler och samarbeten. Ett politiskt uttalat stöd vore också en markering som visar Stockholms identitet som en trygg och öppen världsstad.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ansvarigt borgarråd
1. Vilka tankar och planer finns kring program och insatser med HBTQ-perspektiv, inför Stockholms arrangerande av ESC-finalen?
2. Har kontakter tagits med HBTQ-organisationer och företrädare?
3. Finns specifikt planer för att skapa säkra mötesplatser och trygghet för HBTQ-personer?
Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.
Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.
Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.
När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med häpnad, återigen, över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).
Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.
Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.
Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.
Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?
Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.
Förföljelserna av HBT-personer i Uganda är välkända sedan länge. När staten nu gör homosexuella än mer rättslösa genom att hota dem med livstids fängelse, borde det få konsekvenser för Sveriges relationer. Svenskt bistånd bör lika lite som danskt gå till en stat som förtrycker sina homosexuella medborgare.
HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.
Dystra nyheter för homosexuella i Uganda är inte ovanliga (se t ex RFSL:s landrapport). Den anti-homolag som parlamentet antog i december är knappast någon blixt från klar himmel. Redan tidigare var rättsläget klart förtryckande mot personer som älskar en person av samma kön; samkönade sexuella handlingar bestraffas med fängelse, liksom äktenskap. Denna lagstiftning återspeglar och underblåser en samhällelig situation där hets, hot och våld mot homosexuella är accepterat, går ostraffat eller rentav uppmuntras.
Den nya lagen gör situationen än mer mardrömslik. Nu är det livstids fängelse som gäller för homosexuella – och den som inte anger misstänkta homosexuella kommer också att begå ett brott. Eftersom information om HBT-personers situation och rättigheter också förbjuds försvåras inte bara organiserandet av HBT-samhället utan också det viktiga arbetet mot smittspridning. Till bilden hör förstås att Uganda liksom dess grannländer hör till världens mest HIV- och aids-drabbade; den ljusnande bild av HIV-situationen som regeringen vill ge bestrids dessutom av andra (Wikipedia, på engelska, om HIV och aids i Uganda).
En tid fanns hopp om att Ugandas mångårige, dominerande president Yoweri Museveni skulle stoppa försämringen genom att inte skriva under den nya homo-lagen. Det hoppet släcktes i dag vilket fick till följd att Danmarks biståndsminister Mogens Jensen omedelbart tillkännagav att danska biståndspengar styrs om till icke-statliga mottagare. Det är synd att Sverige inte gav samma besked. (DN, SR).
Uganda hör sedan länge till Sveriges biståndspartner och är en av de största mottagarna av svenskt utlandsstöd. Under 2013 handlade det om 250 miljoner. Det mesta går till fristående organisationer, men en rejäl andel – en tredjedel – betalas direkt till olika delar av den offentliga, statliga sektorn. Det betyder att Sverige stödjer Musevenis administration direkt med tiotals miljoner kronor varje år.
Biståndet till Uganda har också uppmärksammats för ett av de största fallen av biståndsförskingring och det största återkravet från biståndsmyndigheten Sida, 45 miljoner kronor hösten 2012. Pengar som skulle ha gått till infrastruktur för utbildning, vård och vägar hamnade troligen i privata händer (SVT, SR.)
Sveriges biståndsminister Hillevi Engström menar att man inte vill agera ogenomtänkt. Men Sverige borde liksom Danmark ha hunnit tänka igenom situationen sedan länge. Scenariot att Uganda ytterligare skärper sina hatlagar mot homosexuella var tyvärr knappast osannolikt. Nu står den danska reaktionen ensam och blir därmed inte lika kraftfull. Det är synd att Sverige inte står på Danmarks sida.
När elever får i uppdrag att debattera kan ämnena inte vara okontroversiella. Men ämnen som kan kränka elever själva bör undvikas. Homoadoptioner är nog inget väl valt ämne.
Argumenterande uppsatser är ett av mina roligaste minnen från skoltiden (vilket kanske inte förvånar). Jag minns ämnen som kärnkraft och homoadoption som sedan har hängt med i mitt politiska engagemang.
Några stora debatter mellan elever med tilldelade ämnen har jag svårare att minnas. Där var ämnena i få fall förstås inte självvalda – och nog inte heller så kontroversiella. En uppsats som bara jag och läraren (och korrläsande mamma) ser, är något annat än en klassrums- eller auladebatt.
Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.
Den skoldebatt i Nacka som upprört elever och föräldrar, och uppmärksammas i dagens DN (ovan), gjorde förstås helt rätt i att vilja välja någorlunda kontroversiella ämnen. Annars blir det knappast mycket till debattövning. Och jag har svårt att uppröras över att elever får argumentera för och mot cannabislegalisering. Vad lagen säger, och varför, borde skolan förstås förmedla på andra sätt. Det görs säkert.
Homoadoption är debattämnet som får hårdast kritik. Och det förstår jag däremot. Om ungdomar i en känslig ålder är tvungna att lyssna på en debatt om, eller rentav själva argumentera mot, något som kan vara så personligt, är det en potentiell allvarlig kränkning. Det gäller förstås fler grupper och ämnen, men är förstås väldigt speciellt när det handlar om sexuell läggning – om könet på personen man råkar bli förtjust och kär i – i en tid då de flesta har komma ut-processerna framför sig.
Det är ju knappast så att elever i yngre tonåren självklart vill och vågar säga ifrån att de inte vill delta i eller lyssna på en sådan debatt. Och som Friends Jacob Flärdh säger till DN: ”Jag tror inte att det blir lättare att vara homosexuell efter att ens klasskamrater framfört argument och exempel på varför just jag inte borde ha samma rättigheter som andra.”
Det gäller att tänka fritt, men också rätt, i valet av debattämnen för skolelever.
När Sveriges utkorade blivande statschef går på gaygala väcker det jubel. Kronprinsessan Victoria är förstås varmt välkommen som supporter för hbt-rättigheter och jag har ingen anledning att tvivla på hennes engagemang. Hennes deltagande och prisutdelande väcker dock ett par frågor.
Kungahusets stöd för frihetsrörelsen hbt känns något senkommet. Under alla år när kampen var betydligt tuffare, när strider togs och vanns om sjukdomsstämpeln, partnerskapet, föräldraskapet, äktenskapet m m, lyste kungahuset med sin frånvaro. Mot den bakgrunden får gaygalans jubel mig faktiskt att skämmas en smula
Först när det blir ofarligt engagerar sig kungligheterna (och Victoria ska givetvis ha en eloge för att vara först ut).
Det förhindrar inte att monarkin är något av det mest heteronormativa vi har. Av kronan, svärdet och kyrkan är det kronan som står kvar när militärer bildat hbt-nätverk och samkönade par kan gifta sig i den forna statskyrkans hägn.
Victoria Bernadotte skulle säkert vinna stort stöd som en progressiv presidentkandidat. Med ett fullt ut demokratiskt statsskick försvinner den heteronormativa blodsmystiken.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.