Jag kandiderar till förbundsordförande för HBT-liberalerna.
* I en tid när den liberala samhällsidén utmanas är HBTQI-personer en riskgrupp i farozonen. HBT-liberaler måste vara oerhört tydliga i den pågående värderingsstriden.
* Reformerna på HBTQI-området har stannat av. HBT-liberalerna ska vara drivande för att Liberalerna blir det främsta partiet på HBTQI-frågor.
* Politik är ett lagarbete. HBT-liberalerna ska bli en starkare organisation där medlemmarna och lokalavdelningarna står i fokus.
Prideflaggan är en kraftfull symbol för frihet. Därför provocerar den också de som vill vrida klockan tillbaka. När Sverigedemokrater vill stoppa regnbågsflaggor vill vi liberaler istället fira den jämlika kärleken. I år är ett märkesår för den liberala frihetskampen för kärleken.
För SD är regnbågsflaggan och HBTQ-frågorna bara ett verktyg. Man vill utså split mellan människor och grupper av människor, skapa splittring i samhället, och provocera sina huvudfiender – de förfärliga liberalerna, vars samhällsmodell man strävar efter att rasera. Fortsätt läsa ”Flagga för kärleken”→
Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.
Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.
För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt Fortsätt läsa ”Det politiska är personligt”→
En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.
Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.
Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.
Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.
Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).
Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.
En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.
Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.
I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.
Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!
Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.
I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!
När Eurovision kommer till Stockholm måste det bli en trygg folkfest, för alla. Stockholm bör bevaka att HBTQ-personer kan besöka Eurovision-festen i trygghet. Jag har ställt en interpellation till finansborgarrådet hur staden kan medverka till en trygg Eurovision för alla.
Bild Ludovic Bertron Wikimedia.
Stockholm ska vara en trygg stad för alla, alltid. Under Eurovision-finalen nästa år väntas många besökare, från världen, Europa och andra delar av Sverige, däribland en hel del HBTQ-personer. För många HBTQ-personer har Eurovision en särskild betydelse – men det finns också hotbilder.
I dagens Stockholm kan det verka självklart att personer kan röra sig säkert oavsett vem de älskar eller uttrycker sina känslor för, men vi vet att så inte är fallet.
Inte alltid i Stockholm, och otryggheten kan vara stor för besökare från andra orter och länder där det sociala trycket ser annorlunda ut. Fördomar, hederskulturer och förtryckande normer finns närmare än vi tror – och i flera Eurovision-länder är hoten mot HBTQ-personer högst påtagliga, från statsmakterna eller andra krafter i samhället. Den ryska regimens anti-gay-lagar och våldet och hoten mot Pride-manifestationer i flera länder som Serbien och Lettland under åren gör det tydligt.
Trakasserier, hot och våld mot HBTQ-personer kan aldrig accepteras, på någon plats eller någon tid på året.
Alla har inte ”kommit ut” än, och vill inte riskera att ”outas” innan de är redo. För vissa fördomsfulla och aggressiva personer är dessutom uttryck av ömhet mellan människor av samma kön så provocerande att de tar sig friheten att trakassera sina medmänniskor. Under Eurovision-veckorna kan riskerna bli extra stora – liksom behoven av trygga zoner där alla kan få vara sig själva.
Eurovision Song Contest-finalen i Stockholm i maj 2016 blir ett tillfälle till folkfest och marknadsföring av staden. Folkpartiet liberalerna för på olika sätt fram vikten av att arrangemangen kring ESC-finalen också uppmärksammar människor i Europa och vår värld som inte har samma friheter som många av oss tar för givna. För oss liberaler är det angeläget att folkfesten är till för alla. Det är också ett sätt att uppmärksamma Stockholm som en öppen världsstad.
Bland många HBTQ-personer finns ett särskilt stort engagemang för ESC. Utanför Sverige är kopplingen mellan ESC och HBTQ-världen ibland ännu större än i Sverige. Under ESC kan många besökare väntas till Stockholm, och många av dem kommer att vara HBTQ-personer, från Sverige, Europa och världen. Stockholm bör ge dem en lika fantastisk och lika säker upplevelse som alla andra besökare – och kanske en särskild möjlighet att få vara sig själva.
Vid kontakter med företrädare för HBTQ-rörelsen uttrycks behovet av säkra mötesplatser, där man vågar vara sig själv och inte är rädd att identifieras och kanske göras känd för hemlandets myndigheter eller en potentiellt hotfull omgivning i hemlandet.
Behovet av säkerhet och trygghet kan också gälla svenska bögar, flator, bisexuella, transpersoner och queera, inte minst unga. Som vi vet finns tyvärr också i Stockholm och Sverige hederskulturer och förtryckande normer som begränsar unga HBTQ-personers frihet. Både hitresta besökare till ESC och stockholmare som vill delta i evenemanget kan uppskatta och vara i behov av en särskild, trygg mötesplats.
HBTQ-rörelsens organisationer i Sverige och i Europa kan säkerligen göra stora insatser men kan behöva stadens stöd – inte nödvändigtvis eller enbart i pengar men kanske ännu mer i lokaler och samarbeten. Ett politiskt uttalat stöd vore också en markering som visar Stockholms identitet som en trygg och öppen världsstad.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga ansvarigt borgarråd
1. Vilka tankar och planer finns kring program och insatser med HBTQ-perspektiv, inför Stockholms arrangerande av ESC-finalen?
2. Har kontakter tagits med HBTQ-organisationer och företrädare?
3. Finns specifikt planer för att skapa säkra mötesplatser och trygghet för HBTQ-personer?
Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia
Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.
Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.
Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.
Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.
Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.
Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.
Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.
Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.
När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med häpnad, återigen, över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).
Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.
Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.
Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.
Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?
Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.
När Sveriges utkorade blivande statschef går på gaygala väcker det jubel. Kronprinsessan Victoria är förstås varmt välkommen som supporter för hbt-rättigheter och jag har ingen anledning att tvivla på hennes engagemang. Hennes deltagande och prisutdelande väcker dock ett par frågor.
Kungahusets stöd för frihetsrörelsen hbt känns något senkommet. Under alla år när kampen var betydligt tuffare, när strider togs och vanns om sjukdomsstämpeln, partnerskapet, föräldraskapet, äktenskapet m m, lyste kungahuset med sin frånvaro. Mot den bakgrunden får gaygalans jubel mig faktiskt att skämmas en smula
Först när det blir ofarligt engagerar sig kungligheterna (och Victoria ska givetvis ha en eloge för att vara först ut).
Det förhindrar inte att monarkin är något av det mest heteronormativa vi har. Av kronan, svärdet och kyrkan är det kronan som står kvar när militärer bildat hbt-nätverk och samkönade par kan gifta sig i den forna statskyrkans hägn.
Victoria Bernadotte skulle säkert vinna stort stöd som en progressiv presidentkandidat. Med ett fullt ut demokratiskt statsskick försvinner den heteronormativa blodsmystiken.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.