Hur ska vi förvalta vårt gemensamma materiella kulturarv? Kulturfastigheter som bär både fysisk kulturhistoria och minner om viktiga skeenden behöver vårdas gemensamt. När staten genom fastighetsverket (SFV) vill sälja ut kulturfastigheter som inte ”bär sig” ekonomiskt, är det ett tecken på systemfel. Det menar jag i en debattartikel i Altinget. Läs också gärna Elisabet Anderssons initierade och skrämmande genomgång i SvD Kultur.

När staten drabbas av kulturhistorisk minnesförlust

I Sverige talar vi gärna vackert om kulturarv, arkitektur och kvalitet. Om vikten av historia, identitet och långsiktighet i samhällsbyggandet. Samtidigt pågår just nu en utveckling som riskerar att underminera just dessa värden, och äventyra viktiga delar av vår fysiska kulturhistoria.

Statens fastighetsverk har till uppgift att förvalta statens kulturhistoriskt värdefulla fastigheter – byggnader och miljöer som formats under århundraden och som utgör en del av vårt gemensamma samhällskapital. Trots detta planeras nu försäljningar av just sådana objekt. Orsaken tycks inte vara bristande kulturhistoriskt värde, utan ett regelverk som inte tillåter att myndighetens överskott används för fastigheter som inte är självfinansierande.

Här blottläggs ett grundläggande systemfel. Kulturarv är sällan lönsamt i strikt ekonomisk mening. Men det innebär inte att värdet är lågt – tvärtom. Kulturhistoriska byggnader bär historia, arkitektonisk kunskap, estetiska kvaliteter och kollektiva minnen. De är resurser för bildning, forskning, turism och identitet.

När dessa värden vägs bort till förmån för kortsiktig ekonomisk logik riskerar vi något som kan beskrivas som en kulturhistorisk minnesförlust. Det handlar inte om nostalgi eller ovilja till förändring, utan om en annan, mer långsiktig logik. Om att det som har byggts upp under generationer inte går att återskapa när det väl är borta.

Nu handlar det om Statens fastighetsverks förvaltning och avyttringsplaner, men det vore ett misstag att se detta som en fråga enbart för staten. I Sverige har vi länge varit vana vid att sätta likhetstecken mellan gemensamt ansvar och offentligt ansvar. I många andra länder kombineras det offentliga åtagandet för kulturarvet med ett starkt civilsamhälle, privata donationer, stiftelser och kapital som långsiktigt knyts till bevarandet av kulturhistoriska miljöer. Erfarenheter från exempelvis Storbritannien, där organisationer som National Trust förvaltar stora delar av det byggda kulturarvet, visar att detta ytterst handlar om att acceptera att kulturarv kostar pengar – och att dessa kostnader måste bäras gemensamt över tid.

Ett ökat gemensamt samhällsansvar innebär dock inte att staten kan eller bör dra sig tillbaka. Tvärtom. Framför allt på kort sikt är statens ansvar helt avgörande. När utförsäljningar drivs fram av ett styrsystem som uppenbart kolliderar med kulturpolitiska mål måste staten ta ansvar för att stoppa utvecklingen. Försäljningar av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter är i praktiken irreversibla beslut och kräver därför särskild försiktighet, omdöme och politiskt ansvar.

Mot den bakgrunden finns skäl att pröva om dagens modell är den mest ändamålsenliga. Kanske är det dags att diskutera om ett affärsdrivande verk verkligen är rätt form för att förvalta tillgångar vars värde i första hand är kulturellt och historiskt – eller om exempelvis stiftelsemodeller skulle kunna minska målkonflikterna och stärka det långsiktiga ansvaret.

Vill man på allvar tala om kvalitet i arkitektur och byggande borde utgångspunkten vara självklar: att vårda det som redan finns och att lära av det. Frågan är därför inte om staten har råd att ta ansvar för sitt kulturarv, utan om vi har råd att låta bli.

Rasmus Jonlund (L), kommunfullmäktigeledamot, vice ordförande Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm