Kategori: Utrikes & säkerhet

Ett folkmord som pågår just nu

Med våld, svält och törst begås just nu ett folkmord av förfärande dimensioner. Och det går förfärande fort. Sällan är behovet av ett fungerande världssamfund större än inför den akuta situationen i norra Irak.

SLITS SÖNDER. Verklighetens Irak är långt från den ordnade kartbilden. Wikimedia/CIA.
SLITS SÖNDER. Verklighetens Irak är långt från den ordnade kartbilden. Wikimedia/CIA.

Hundratusentals på flykt. Tiotusentals isolerade, hotade att dö av svält och törst. Tusentals som dödats, många på de mest bestialiska sätt, en del levande begravna, andra blodigt stympade och slaktade inför mördarnas egna kameror. Den blodtörstiga ”Islamiska staten” tvekar inte att visa upp sina dåd på bilder och filmer som ska sprida skräck hos andra potentiella offer. De kristna och grupper som yazidierna är särskilt utsatta, men ingen som inte delar eller åtminstone beredvilligt accepterar de fanatiska islamisternas inskränkta, förtryckande världsbild går säker. I Sverige och på många andra håll i världen har tusentals andra medmänniskor i dagarna demonstrerat och krävt handling. I Stockholm talade bl a Folkpartiledaren och vice statsministern Jan Björklund och EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson på Medborgarplatsen.

Det som nu sker, i realtid, inför våra ögon i norra Irak är så obeskrivligt hemskt att vi nästan saknar ord att beskriva det. Och bilderna och filmerna vill vi helst inte ens tänka oss. Men även om vi saknar ord att beskriva grymheterna, får det inte betyda avsaknad av handlingskraft att slå tillbaka – hårt och snabbt.

Mot den våldsvåg som nu sveper fram hjälper sannolikt inget annat än hårdast tänkbara medel. Som Jan Björklund skriver måste FN, stormakterna och grannländerna alla agera. Som Birgitta Ohlsson säger står en hel civilisation, de kristna på Nineveslätten, inför hot om utplåning. Det är välkommet att USA tagit på sig ansvaret att med flygbombningar störa och försöka hejda IS frammarsch. Den kurdiska milisen, peshmerga, har tappert gjort motstånd och försökt ta på sig den roll som den irakiska armén iögonenfallande fallerade att fylla, men kurderna behöver också allt stöd.

Sällan behövs det så kallade världssamfundet mer än i dessa tider – och sällan kan vi ha mindre tålamod med långdragna diskussioner. Orsaker och konsekvenser måste analyseras, men det får inte hindra ett snabbt fördömande, och ett lika snabbt godkännande av alla de insatser som kan tänkas behövas i detta läge: humanitära och militära.

Islamiska staten hejdas inte med aldrig så kraftfulla uttalanden. Det är bomber och gevär som krävs nu – flygstöd från luften och samarbete på marken, mellan kurder, den irakiska armén och andra som är beredda att ta strid mot IS.

Mycket kan sägas om Iraks misslyckande som stat, om splittringen mellan de olika folkgrupperna och om sunniternas känsla av att åsidosättas. Mycket skuld kan säkert läggas på premiärminister Maliki för att inte ha kunnat ena shiiter, sunniter, kurder och de mindre minoriteterna på ett bättre sätt. Skuld kan säkerligen också fördelas på andra huvuden och händer. Sådan skuldfördelning har sin tid – men den är inte nu. Däremot måste allt tryck sättas in och alla armar som krävs vridas om för att få till stånd ett samarbete och ett hopp om en framtida lösning inom ett modernt samhälle, så att inte sunniterna – mot bättre vetande – sätter sitt hopp till Islamiska staten.

Allt sådant hopp lär gäckas. Lockelsen i en regim som styrs av sina egna förvridna tolkningar av uråldriga lagar och fanatiska religiösa påbud lär gå över rätt snabbt. Men då kan stor skada vara skedd – och ännu större skada kommer krävas för att ändra läget då. Därför krävs handling nu.

SVT: ”Kvinnor och barn levande begravda”, Tusentals yazidier har nått Syrien, Tusentals demonstrerade för de kristna i Irak. SR: Minst 500 dödade i Irak – nya amerikanska attacker mot Isis. Nathan Shachar i DN: Erbil en nyckel i krisen.

Dags bli fullbordad allierad

Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.

200px-Flag_of_NATO.svgIngen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.

Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.

Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.

Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.

Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.

Christer Sörliden bloggar.

Vanmakt, vrede och vatten

Palestinakonflikten har åter blossat upp i en av sina våldsammaste faser. Det är en konflikt med många starka åsikter men få enkla lösningar. En fredsuppgörelse verkar mer avlägsen än på länge – men förutsättningarna som krävs för en framgångsrik fred har varit kända länge.

KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007.
KONFLIKTENS KARTA. Läget på Västbanken och Gaza 2007. Från Wikipedia.

Israel-Palestina-konflikten verkar ibland som ett olösligt problem – och en ofelbar källa till konflikter och infekterade debatter på många andra håll i världen. För egen del har jag sällsynt svårt att se några enkla svar eller självklara lösningar. Den senast uppblossande omgången av våld, raketer, flyg- och markangrepp får mig att känna både vrede och vanmakt, men framför allt sorg. Sorg över alla missade chanser. Och sorg över det hat som sticker upp huvudet i debatten och på gatorna även här i Sverige och som minner om pogromernas och naziväldets språkbruk på ett mycket skrämmande sätt.

Låt mig först som sist slå fast att själva grundkonflikten i mina ögon inte har någon enkom god och ljus respektive ond och mörk sida. Felaktiga beslut, kortsiktiga strategier, missade chanser och svikna löften finns det gott om på båda sidor.

Ja, Israel är en ockupationsmakt som ibland – som stundtals nu i Gaza – använder övervåld och orsakar civila förluster som inte kan accepteras. Även under lugnare perioder utövar Israel ett ekonomiskt strypgrepp och en geografisk splittring av såväl Västbanken som Gaza, fysiskt påtagligt i ”Muren”, de många säkerhetskontrollerna och de stängda gränspassagerna; ett strypgrepp som förutom att hämma möjligheterna till en palestinsk utveckling innebär ett ständigt angrepp på palestiniers värdighet. Bosättningarna på ockuperad mark är annars det största, mest flagranta och långsiktigt ödesdigra övergreppet – och en gigantisk felinvestering, politiskt och ekonomiskt, om man överhuvudtaget har hopp om fred.

Bit för bit tas det som ska bli den palestinska staten över av en alltmer militant bosättarrörelse, öppet eller inofficiellt med sanktioner uppifrån. Och det är ofta de bästa bitarna, med den bästa vattentillgången i detta torra men blomstrande land. Bosättarna kommer att bli oerhört svåra att flytta på den dag freden kommer (det var något ”hjälten och skurken” Ariel Sharon lyckades med i Gaza 2005 i en ensidig aktion). Bosät. ningspolitiken är ett skamligt beteende av en stat, som har en ockupationsmakts förpliktelser, och som annars ska gälla för ett demokratiskt rättssamhälle.

Samtidigt finns förståelse för att den kringrända judiska demokratiska staten (som har gett sina arabiska medborgare vida större rättigheter än i de flesta – om några – arabstater) har stort behov av att skydda sig, och känner ett ständigt hot. Det stadfästes vid staten Israels födelse: 1948 gick de omgivande arabstaterna till angrepp för att kväva den nya staten i dess linda och ”kasta judarna i havet”. Angrepp har kommit och slagits tillbaka 1967 och 1973 – då det var nära ögat. Självmordsbombare var och raketangrepp är vanliga israelers vardag. I dag står man inför en splittrad motpart, där PLO tycks hålla fast vid att erkänna Israel medan Hamas – och än mer de olika mindre, radikala islamistiska terrorrörelserna – frånkänner den judiska staten dess existensberättigande.

Som jag hoppas framgår är jag högst medveten om Israels roll också som aggressor – men utan att beakta detta existentiella hot blir ingen bild av konflikten komplett. Det är ett hot som bekant har sitt ursprung långt tillbaka i den judiska historien – och som även idag känns av judar världen över. Antisemitismen lever på ett påtagligt och djupt oroande sätt, vilket inte minst demonstrerats i den förvridna, föraktliga retorik vi har sett även i Sverige de senaste veckorna. Kritik mot Israels agerande, som kan vara mycket berättigad, kan aldrig berättiga attacker på personer med judiskt ursprung, i ord eller handling.

Fred i Israel och Palestina har både som slutmål och förutsättning att vi får se just ett Israel och ett Palestina – två stater sida vid sida. Startpunkten är två parter som genuint vill ha fred – och är beredda att kompromissa för att nå dit. Tidvis har viljan funnits på den ena sidan mer än den andra, som hos dåvarande premiärministern Ehud Barak 2000. Lyckliga fåtaliga stunder på bägge sidor, som i Oslo 1993. Nu verkar fredsviljan och/eller den politiska förmågan svikta rejält på bägge sidor. Jag vet inte hur man ska nå freds- och kompromissvilja – sannolikt krävs rejält omvridna armar på bägge håll. Det handlar om politiska men också om ekonomiska påtryckningar – och lockrop.

Hur en fredslösning måste se ut verkar många bedömare vara ense om – sedan länge. Kompromisser krävs om Jerusalems status (som kanske kan bli enklast att lösa), om flyktingarnas rätt att återvända och om bosättningarna (som blir desto svårare). Kompromisser kommer inte göra någon, framför allt inte fanatiker på någondera sidan, särskilt nöjda, men själva kompromissandet är i sig en del av en fredlig framtid. Det kommer att bli nödvändigt med otaliga återkommande kompromisser om allt från ett delat Jerusalem till hur de ständigt ofrånkomliga vattenresurserna ska administreras.

Hur mycket man än önskar kan varken israeler eller palestinier isolera sig från varandra. De delar ett land även i en framtid med två stater och framför allt måste man kunna leva med varandra. Därför är våldet, polariseringen och de allt mer låsta positionerna så extremt olyckliga.

Bland allt som rapporterats och reflekterats om Israel/Palestina-konflikten på senaste tiden kan nämnas Nathan Shachars ”sorgesång över Gaza” i DN och Christopher Kullenbergs understreckare i SvD om det underjordiska livet med tunnlar för allt från smuggling till värdefullt regnvatten. I dag rapporteras om hur vapenvilan åter brutits (DN). Sivert Aronsson och Martin Skjöldebrand bloggar.

Asylvisum för afghanska tolkar och andra flyktingar

Afghanska tolkar fick det felaktiga rådet av Försvarsmakten att söka asyl på en svensk ambassad. Det är något som alla flyktingar borde kunna göra – problemet är att det inte går. Flyktingsmuggling är utvägen som återstår för att försöka hävda sin asylrätt.

ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se
ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se

Det heter asylrätt av en anledning: att söka asyl är en rättighet som tillkommer alla människor på flykt. Det handlar inte om en absolut rätt att få asyl – utan om rätten att få sina asylskäl prövade, enligt avtal och konventioner som världens länder förbundit sig till. I dag är det en rättighet vi tillerkänner världens flyktingar bara i teorin; i verkligheten är det i praktiken omöjligt att bli asylsökande i ett EU-land på laglig väg. För att få sin lagliga prövning måste man bli en illegal flykting, anlita flyktingsmugglare och ofta våga livet på en ranglig båt i Medelhavet eller vid ett gränsstängsel i Marocko.

Omöjligheten att söka asyl gäller också de afghanska tolkar som den svenska försvarsmakten anlitat i Afghanistan. Det är en dubbel skam för Sverige. De som vågar livet och riskerar förföljelse efter att de svenska styrkorna återvänt hem, borde åtminstone få sina skyddsskäl prövade på ett säkert sätt!

Försvarsmakten verkar för övrigt ha en naiv syn på asylsökandes verklighet – annars är dosen av cynism om det som vi nu hör berättas hårresande. Afghanska tolkar har fått rådet att söka asyl på en svensk ambassad i utlandet. Det är alltså en möjlighet som inte finns. I Sveriges Radio framträder en afghansk tolk som slutligen lyckades ta sig till Sverige på egen hand efter att i Iran ha förstått att ambassaden inte var någon utväg – den gick istället via Turkiet, en överfull båt till Grekland och vidare genom EU (SR Ekot, P1 Morgon).

I en verklighet där asylrätten respekteras skulle Försvarsmaktens råd ha varit sanningsenligt. Afghanska tolkar och alla andra borde få hjälp på svenska och andra EU-länders ambassader: Inte med själva asylprövningen utan med ett flyktingvisum som gör att de kan resa till EU och Sverige och här få sina asylskäl prövade. Det är inget annat än deras lagenliga rättighet.

Tidigare har bl a SVT, varifrån jag lånat stillbilden ur ett Rapport-inslag, under 2013 berättat om de afghanska tolkarnas situation: Riskerar livet för svenska soldater – får ingen hjälp, ÖB: Ge försvarets tolkar asyl.

Dags för kommuner ta flyktingansvar

Fler flyktingar väntas till Sverige – men de stora flyktingströmmarna finns inom konfliktländer och i deras grannländer. Med proportionerna rätt för oss är det dags för fler – alla – svenska kommuner att ta sitt ansvar.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Konflikten i Syrien fortlöper i all sin förfärlighet utan synbart slut. Från länder som Eritrea flyr människor en förtryckande regim. Och inför våra ögon riskerar Irak att kollapsa som stat – en miljon nya flyktingar spås i ett redan härjat land (SvD). Den sistnämnda konflikten är så ung att effekterna i internationella flyktingströmmar inte hunnit beräknas, men utifrån bl a Syrien och Eritrea spår Migrationsverket nu 70-80 000 flyktingar i år. Det är klart över vårens prognos på 61 000. I fjol kom 54 000 och 2011 hälften så många. (Se dagens DN.)

Fler flyktingar till Sverige betyder att vi måste anstränga oss mer. Men låt oss vara oerhört tydliga med åtminstone två saker: De flesta flyktingar finns inom konfliktländerna eller i grannländerna. Det märks tydligt i Syrien och Irak, i Libanon, Jordanien och Turkiet. Och de allra flesta vill inte fly sitt land; de stannar helst så nära hemorten som möjligt (som UNHCR:s Pia Prytz Phiri sade till Sveriges Radio).

Sverige har ett gott rykte som mottagarland – som tillflyktsort. ”Bäst i världen” enligt UNHCR, säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson till DN. Det ska vi vara stolta över. Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar utan att andra länder (även den näst största mottagaren Tyskland) tar emot för få eller i varje fall kunde ta emot ännu fler. Och även vårt goda Sverige kan förbättra sin flykting- och invandringspolitik politik ännu mer än vad Folkpartiet och Alliansen gjort tillsammans med Miljöpartiet. Vi måste tillsammans med övriga EU skapa lagliga vägar att tryggare söka den asyl, den tillflykt, man har rätt till utan att riskera drunkningsdöden i Medelhavet eller alla faror på vägen dit.

Problemen uppstår i Sverige när inte vårt gemensamma ansvar för dem som söker skydd delas av alla. Vi vet att många kommuner kan göra mer, även om alla har olika förutsättningar.

Det är skrämmande att läsa att vissa kommuners ledande företrädare hemfaller åt anti-invandringsretorik i sina kontakter med Migrationsverket – men det är också glädjande att de flesta svenskar säger sig vara för att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Kommunerna är inte skilda från staten och landet Sverige – de är dess beståndsdelar. De befolkas inte av några andra än svenskar. De måste dela ansvaret.

Uppdaterat 23 juni: Regeringens samordnare Gunnar Hedberg och Lars Stjernkvist föreslår lagstiftning ”om skyldighet att ta emot flyktingar” (SvD).

Rätten till sina blygdläppar

Nyheten att alla flickor i en svensk skolklass funnits vara könsstympade är en chock för de flesta – men förvånar inte experter. Könsstympningen måste stoppas. Lagrummet finns och måste användas betydligt hårdare.

KÖNSFÖRTRYCKETS VERKTYG. Knivar som använts till kvinnlig könsstympning i Afrika. Wikimedia/Michael Rückl.
KÖNSFÖRTRYCKETS VERKTYG. Knivar som använts till kvinnlig könsstympning i Afrika. Wikimedia/Michael Rückl.

I dag har vi brutalt påmints om att kvinnlig könsstympning inte är något hemskt som händer någon annanstans: Det drabbar svenska skolflickor. Ett 60-tal fall har upptäckts i Norrköping sedan i mars, och hur hemskt det än låter förvånar det inte experter (DN, SvD, Expressen). Oavsett när och var könsstympningen har skett – innan flickorna kom till Sverige, eller under skollov på resor till andra länder – är det lika förkastligt. Det finns inga ursäkter, i någon som helst tradition, sedvänja, religion eller kulturrelativism: Kvinnans rätt till sin egen kropp och sin sexualitet, eller helt konkret rätt att få behålla sina blygdläppar och sin klitoris, är orubblig.

Kvinnlig könsstympning är ett av de yttersta uttrycken för förtrycket av kvinnor. I sin värsta form skärs alla de nämnda kroppsdelarna bort varpå slidan sys ihop, med ett litet hål för de kroppsvätskor som behöver komma ut (Wikipedia). Följden blir inte bara att flickor berövas kroppsdelar utan också löper hög risk för infektioner, sterilitet och livslång smärta. Sex blir plåga istället för njutning.

Kampen mot kvinnlig könsstympning måste föras globalt och lokalt. Organisationer som Unicef driver ett arbete att sprida kunskap och ändra attityder, med förankring i lokalsamhället, som skördar framgångar i t ex Västafrika. I Sverige vilar en stor uppgift på skolor att uppmärksamma risker för att flickor på utlandsresor utsätts för könsstympning, att finna flickor som redan tidigare utsatts, och upptäcka om olyckan varit framme och det ändå sker. Informationen måste vara tydlig till alla föräldrar – och flickorna måste rustas med att känna till sina rättigheter och själva våga säga ifrån och be om hjälp, samtidigt som man respekterar deras personliga integritet. Larmen måste komma i tid – och insatser sättas in. Allt detta är förstås lättare sagt än gjort och kräver strategier och stödfunktioner på högre nivå för lärare, skolsköterskor och andra.

Vi ska stötta flickorna – men vi ska också straffa förövarna. Lagen är tydlig men måste också användas, som Folkpartiet är tydligt med. Vi har också sett till att preskriptionstiden börjar räknas först när flickorna fyllt 18 år – tiden ska inte kunna rädda förövaren. Förundersökningar ska inledas, bevis säkras, åtal väckas och de straff som finns utdömas oftare. Här om någonstans måste rättssystemets preventiva, brottsförebyggande funktion få full effekt.

Martin Skjöldebrand: Misshandel är inte ok – om kvinnlig omskärelse.

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.

Vill Sverige vara ett ”säkerhetshål”?

Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.

1024px-Baltic_Sea_map-sv
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.

Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.

Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.

Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.

Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.

Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.

Ensam är inte stark

Sverige står utanför Nato och kan därför inte räkna med något skydd från USA eller dess allierade. Den hårda sanningen borde inte komma som en överraskning – men kan förhoppningsvis leda till en nyktrare syn på försvar och säkerhet.

200px-Flag_of_NATO.svgIbland behöver sanningar sägas av andra. När USA:s Sverigeambassadör Mark Brzezinski tar bladet från munnen om Sverige och Nato är det säkert skrämmande – men också välgörande. Vi kan inte räkna med hjälp från USA och Nato. Vill vi ha del av säkerhetsgarantierna måste vi göra som alla andra, teckna försäkringen och gå med i Nato (SvD). Säkerhet byggs gemensamt, och Sverige är inte med i gemenskapen.

I Sverige har vi länge förlitat oss på stöd utifrån i händelse av kris eller konflikt i vårt närområde, eller rentav vid angrepp på vårt land. Under kalla kriget, då Sverige de facto fungerade som Nato:s 17:e, hemliga, medlem, var det kanske så. I dag är verkligheten en annan, vilket märks extra tydligt när den kanske värsta säkerhetspolitiska krisen sedan murens fall har blossat upp i Ukraina. Inte sedan 1989 har Ryssland och väst stått mot varandra i en dylik konfrontation, och då sluter sig de västallierade inåt, vilket Sverige redan har märkt av i korridorerna i Nato-högkvarteret.

Att vi rustar upp själva är nödvändigt men tar tid och vi kommer aldrig att helt kunna täcka våra egna säkerhetsbehov, än mindre leva upp till den självpåtagna solidaritetsdeklarationen med grannländerna och EU. Förra veckan skrev jag att Sverige höjer garden, men fortfarande står ensamt – och det gäller än mer när vi nu får reda på det budskap som USA genom sin ambassadör för en månad sedan sände till de svenska riksdagspartierna.

Också Aftonbladet skriver om USA:s besked att vi inte ska räkna med ”hjälp om ryssen kommer”, och om riksdagspartiernas reaktioner.

Sverige höjer garden – men står fortfarande ensamt

Regeringens förslag om att höja den svenska försvarsförmågan är välkommet och välbehövligt. Det handlar om trovärdighet både mot samarbetspartner och mot potentiella hot. Men Sverige står fortfarande ensamt, utan partner i säkerhet.

SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar
SKA RUSTAS. Både det svenska försvaret och två korvetter av Göteborgsklass (här HMS Sundsvall) ska rustas. Foto från Wikimedia/Poxnar

Debatten om det svenska försvaret har pågått länge. Redan i samband med förra försvarsbeslutet 2009 lyftes behovet att stärka försvarsförmågan på hemmaplan; Folkpartiet hör till dem som genom bland andra Allan Widman och Jan Björklund har förespråkat ökade resurser, såväl ekonomiskt som personellt och materiellt. Att markera närvaro på Gotland, och därmed i Östersjön, har blivit en både reellt och symboliskt viktig fråga.

Georgienkriget 2008 och en ökad slagstyrka, och skarpare attityd, från den stora grannen i öster har oroat många. Sveriges icke-reaktion för att värn luftrummet i samband med tyska anflygningar förra påsken blev en väckarklocka; Krim- och Ukraina-krisen en tjutande larmsignal som inte bör ha lämnat någon i ovisshet om de nya realiteterna. Det gäller även Moderaterna.

Nu kommer det väntade beskedet om pengar och materiel (Alliansen på DN Debatt: Vi vill höja försvarsanslaget). Fler och nya ubåtar, upprustade äldre ubåtar och kustkorvetter, tidigare nytt och bättre luftvärn. Men förmågan handlar främst om människorna, och det blir också mer övningar på Gotland och i Östersjön, och mer övningstid för hemvärnet. Jag vet inte om det är tillräckligt på sikt, men det är en bra början.

Den svenska försvarsförmågan handlar ytterst om försvaret av det svenska territoriet, men långt dessförinnan om att trovärdigt kunna markera vår närvaro och möta en hotfull utveckling tidigt. Avskräckning, om ni så vill. Den handlar också om trovärdighet gentemot vänner och samarbetspartner: vi vill och kan försvara oss. Vi har som bekant också ensidigt utfärdat en solidaritetsdeklaration med våra grannar, och slagit fast att Sverige inte kommer att kunna stå neutralt i händelse av konflikt och kris i vårt närområde eller vid ett anfall mot ett annat EU-land. Det är en deklaration som förpliktar.

200px-Flag_of_NATO.svgYtterligare ett skäl för Sverige att stärka vår egen försvarsförmåga är att vi står ensamma, utan allierade, vilket tydliggörs i kristider. Vår alliansfrihet är en självvald position men den kostar på – vilket märks nu när Ukrainakrisen och den förstärkta ryska aggressiviteten påverkar försvarsalliansen Natos inriktning, mot mer försvar av egna territorier i Europa. Paradoxalt nog, kan tyckas, innebär denna inriktning nämligen att Sverige stängs ute mer från samarbete och samråd (SVT). Vi må vara Natos mest uppskattade partner utanför alliansen, och har fått beröm för deltagande i insatser i Afghanistan och Libyen; men vi blir sist och slutligen bara en partner. Inte en medlem.

Att bryta Sveriges säkerhetspolitiska isolering är en fortsatt viktig uppgift för vårt liberala parti, som Jan Björklund lyfte i SvD:s ledarsidas intervjuserie i påskhelgen. Låt oss stärka vår egen förmåga – men låt oss också fullt ut ta plats vid rådsbordet med de andra västdemokratierna i Nato.

Aftonbladet/TT: Alliansen: Miljarder till försvaret, Lena Mellin: Håligt som en ost – men rätt.