Tillsammans klarar vi coronakrisen, om vi tar ansvar för oss själva och varandra. På Kungsholmen och i Stockholm arbetar de kommunala verksamheterna hårt för att värna de mest sårbara i vårt samhälle. Och vi måste också värna vårt öppna, fria samhälle i sig. Håll ut, håll avstånd och håll ihop!
Just nu genomgår vi den största prövning många av oss svenskar förhoppningsvis någonsin kommer att uppleva. En pandemi som kommer att prägla en generation. För de flesta av oss är den förändrade vardagen och de långsiktiga följderna hanterliga. Andra drabbas värre och alltför många mister sina liv, eller mister en anhörig eller vän.
Denna kris prövar vårt samhälle, och oss som individer. Kommer vi klara att skydda de som är sårbarast för viruset? Kommer vi klara att ta ansvar och följa rekommendationer – till exempel inte trängas på uteserveringar även om solen ligger på och isoleringen känns tuff. Kan vi förvalta den frihet vi äger? Kommer vårt öppna fria samhälle påverkas? Fortsätt läsa ”Corona kräver uthållighet – ta ansvar!”→
Med den rödgröna regeringen får vi högre skatter och fler subventioner. Den stora utmaningen för företagen och jobben kan dock bli den osäkerhet som sänker sig över näringslivet efter en rad oklara besked om allt från kärnkraft till välfärdsföretagande.
OSÄKERT KORT. Bromma flygplats (Swedavia).
En mer aktiv näringspolitik, var ett mål för socialdemokratin i valrörelsen, under ledning av en tidigare Metall-ordförande. Även Miljöpartiet har på senare år intresserat sig för näringsliv och industri. När Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och Åsa Romson nu bildat regering är det upp till bevis.
Tyvärr verkar svenska företag och företagare ha skäl till oro för var den rödgröna näringspolitiken i slutänden landar. Som uppvuxen i en småföretagarfamilj har jag stor förståelse för den osäkerhetskänslan – men det är en oro som också bör delas inte bara av alla deras nuvarande och potentiella framtida anställda, utan av alla svenskar.
Man kan ha olika åsikter om företagens och företagens roll i samhället, om hur och var jobben bäst skapas. Effekterna av höjda skatter som gör att många fler får behålla mindre av sina arbetsinkomster, och som gör det dyrare att anställa unga och äldre, lär vara ett hett ämne för politiker och experter framöver. Nyttan av fler subventionerade jobb och praktikplatser i offentlig sektor – och hur lärare och vårdpersonal ska ha tid att ta hand om dem – kan också diskuteras. (S och MP – om inte stödpartiet V – verkar dock hålla med om vikten av det privata näringslivet, för jobb och skatteintäkter.)
Något som alla borde kunna enas om är dock att osäkerhet och oklarhet för de företag som man hoppas ska växa och skapa jobb är något dåligt. Ändå är det precis osäkerhet som den nya regeringen har skapat, genom oklara besked i många strategiska frågor.
Näringspolitik är en bred palett som påverkas av många beslut bortanför näringsdepartementet. Det stora frågetecknet om näringspolitiken består av flera små. Eller snarare, flera ganska stora osäkerhetsfaktorer. Jag har berört dem förut: Energi- och elförsörjningen, som påverkar framför allt den tunga exportindustrin. Ska kärnkraftsreaktorer snabbstängas? Vilken stabil, väderoberoende källa kommer istället? Flyget: ska Bromma stängas och näringslivet runtom i Sverige förlora sina snabba förbindelser till Stockholm? Och vad händer med Arlandas kapacitet och direktvägarna ut i världen?
Infrastrukturen: stoppas Förbifarten – inte bara tillfälligt utan långsiktigt, och vad kostar det? Vad händer med planerna för Österleden och spårinvesteringar i och mellan storstäderna – när man t ex ska bygga snabbjärnväg i Norrbotten? Välfärden: hur inskränks möjligheterna för de entrepenörer som vill hjälpa till att utveckla skola, vård och omsorg – och hur inskränks människors valfrihet? Förändringar av skatter och arbetsgivaravgifter påverkar förstås också förutsägbarheten för företagarna – inte minst osäkerheten om det kommer mer.
Osäkerheten verkar oroa såväl Investors Börje Ekholm som andra ledande näringslivsföreträdare pch äldre S-nestorer – och, mellan raderna, näringsminister Mikael Damberg (S). Men den drabbar också många småföretag: underleverantörer till industrin, välfärdsföretag och alla andra som vill ha stabila förutsättningar. Vågar de satsa? Kommer de kunna anställa unga, och har de råd att ha kvar äldre och deras erfarenhet? Osäkerheten är allvarlig för alla som vill att det ska gå bra för Sverige, svenska företag och jobb.
Förståelsen för den investering av tid, kraft och pengar som det innebär att vara företagare – och hur osäkerheten påverkar denna tillvaro – verkar skral. Den rödgröna regeringen må ha en näringspolitik. Frågan är om den innehåller några företagare.
Vi behöver både fler unga och fler äldre i politiken. Men representativitet handlar också om förtroende och åsikter, inte bara ålder och grupptillhörighet.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
Färre unga har en chans att komma in i riksdagen i höstens val. I kommuner och landsting är det ännu mer sällsynt med unga kandidater, rapporterar Sveriges Radio utifrån en sammanställning från SCB. En förklaring är säkert, som bl a Liberala ungdomsförbundets Linda Nordlund är inne på, att unga, nya partimedlemmar inte släpps in och fram i partierna – men det gamla påståendet om krav på mångårig kaffekokning känns väl generaliserande och orättvist.
Det är inte lätt med ålder eller representativitet rent generellt i politiken, särskilt inte för mindre partier med färre platser, ofta högst ett mandat i de flesta riksdagsvalkretsar.
Det visar sig också i att vi även har få äldre på valbara platser, i jämförelse med befolkningens sammansättning. Den underrepresentationen visar sig främst hos Socialdemokraterna, som är ”bäst” på unga kandidater. Det är inte lätt som sagt, särskilt om man också betänker utlandsfödda, HBT-personer och människor som lever med funktionsnedsättning och som också behöver vara representerade. Vi brukar också bekymra oss över hur människor ”mitt i livet”, med familj, bostad och karriär att tänka på, ska få energi, tid och lust till politik.
Representativitet i politiken väcker reflektioner om förtroende, erfarenhet och åsikter. Själv tycker jag det viktigaste är att personer som ska representera mig har mitt förtroende, står för en politik som jag delar, och kan förväntas landa i kloka svar på frågor som jag inte är insatt i eller som inte var kända vid valtillfället. Det handlar om tillit till att någon förvaltar mitt förtroende under mandatperioden. Då kan ålder och andra egenskaper vara högst relevanta – men det viktigaste är åsikter och värderingar, som den unga väljaren Victoria Lind också säger till radion: ”Vet jag vad den vill och den vill i princip samma sak som jag så spelar det ingen roll.”
Vi behöver bli bättre på att engagera och slussa fram unga i politiken – eller framför allt på att ta vara på deras engagemang. Men det gäller nog inte bara unga utan alla som är nya i, och kommer med andra erfarenheter till, den partipolitiska världen. Samtidigt är det inte märkligt att det tar ett litet tag innan man som ny, oavsett ålder, får tyngre uppdrag och en valbar plats. Det handlar inte om att koka kaffe i åratal, utan om att skaffa erfarenhet, visa vad man går för och att man är att lita på. Politiken må inte vara ett yrke men det politiska hantverket kräver också sin specifika kompetens, inte minst som komplexiteten har ökat i de politiskt styrda organisationerna. Det tar också tid att bli känd och vinna stöd, bland partimedlemmar och väljare.
Med detta sagt måste partierna naturligtvis också ta ett ansvar för en god representativitet också utifrån olika bakgrund, annan erfarenhet och personliga egenskaper. Det ansvaret ligger på valberedningar och de församlingar som fastställer listor och fördelar uppdrag, och man är olika duktiga i olika partidistrikt och föreningar. Man måste våga pröva nya krafter – men vi ska inte stirra oss blinda på listorna i valen. Många får sina första erfarenheter och får visa vad de går för i olika nämnder och styrelser i kommuner och landsting.
Själv gläds jag över tilltron som folkpartisterna visade mig, först i Falköping när jag som 18-åring fick en av platserna i barn- och utbildningsnämnden, sedan i Stockholm då jag som 22-åring tog plats i kulturnämnden – den plattform som mitt fortsatta engagemang har byggt på.
Vi behöver fler ungdomar och pensionärer
, fler med utländsk bakgrund, fler som lever med funktionsnedsättningar, i politiken. Det handlar sist och slutligen om partiernas tillgång till viktig erfarenhet och ny kompetens, om förutsättningarna att forma den bästa politiken för alla i samhället. Men den perfekta mixen finns inte. Debatten är viktig och behöver föras kontinuerligt för att vi ständigt ska vara uppmärksamma på behovet av att olika grupper är representerade, men vi kan inte sätta listor utifrån procentandelar. Värderingar är viktigast.
En trygg ålderdom är något alla borde ha rätt till. För vissa handlar det om att klara sig själv och få bo kvar hemma så länge som möjligt, andra behöver mer hjälp och vill inget hellre än att få bo tillsammans med andra i ett äldreboende. En modern äldrepolitik måste vara anpassad till alla slags äldre – och se till att vi har den äldreomsorg och de boendeformer som behövs.
NÅGOT FÖR ALLA. Äldrepolitiken måste se att alla äldre är individer, med olika behov av omsorg och boenden. Wikimedia/I Craig.
84-åriga Gerd Torell slutade sina dagar för egen hand, i förtvivlan över att inte få plats på ett äldreboende (SVT Västnytt, Fokus). En tidigare socialminister, Gertrud Sigurdsen, har talat om sin egen och många andras situation som tvångsvård i hemmet (DN Debatt). Fortsatt minskning av antalet platser i äldreboenden – 13 500 färre på åtta år (Aftonbladet). Det finns anledning att vara glad och tacksam över att mina äldre anhöriga, min älskade mormor som gick bort för några år sedan och min älskade farmor som bor kvar i den stad där hon fötts och levt i snart 90 år, har fått bra omsorg och boende.
Det är alltid svårt att sia om framtiden, särskilt när det handlar om mänskliga preferenser och beteenden, men ett är säkert om framtidens äldre: De kommer att vara fler. Och de kommer att vara individualister med specifika, och ibland högljudda önskemål. En liberal måste naturligtvis välkomna att individer för fram sina åsikter och står upp för sina rättigheter, men vi måste också bevaka de inte lika röststarkas intressen.
SER GLÖMDA SVERIGE. Barbro Westerholm (FP).
Majoriteten av framtidens äldre nöjer sig inte med att vara en del av det som en Folkparti-ledare en gång kallade ”det glömda Sverige.” Vår politiska uppgift blir att säkerställa att alla får komma till tals och får sina behov tillgodosedda. Det är förstås de med svagast röster som vi har störst anledning att hjälpa. Den person med stark röst som visar den förmågan tydligast är kanske Folkpartiets Barbro Westerholm – en årsrik liberal som vill fortsätta sin politiska gärning en mandatperiod till.
Det finns många aspekter på det ökande antalet äldre. Det handlar både om fler individer, och ökad livslängd: allt fler och allt äldre äldre. Med ett robust pensionssystem är de äldres antal i sig inget samhällsekonomiskt bekymmer. Det är omsorgs- och vårdbehoven vi måste säkra, och då finns anledning att påminna om att det i många fall är fler friska år vi lägger till livet. Även så, är äldre de vanligaste patienterna i sjukvården, och med tiden kommer fler också att behöva omsorg i en eller annan form.
Många äldre är alltså relativt friska och många vill bo kvar hemma, kanske med sina anhöriga, så länge som det bara går. Med dagens utbyggda hemsjukvård och hemtjänst går det ofta väldigt länge – men att det är möjligt sett till medicinsk kvalitet får inte innebära att det blir ett tvång. Vi kan inte heller förvänta oss att alltför stor börda bärs av anhöriga, vare sig det är partner eller vuxna barn. Den mänskliga faktorn måste alltid beaktas – för det är människor med individuella behov och preferenser som vi talar om. För den som lever ensam med stora vård- och omsorgsbehov och känner otrygghet, kan ett äldreboende av något slag vara det mest önskade. Likaså kan en plats på äldreboende för en åldrig make eller maka vara det som möjliggör fler friska, fria år för en anhörig; om det inte är så att man kan flytta ihop igen som parboende inom omsorgen.
Det kan aldrig bli den enskilde individen som avgör när och om hen ska flytta in i ett kommunalt finansierat boende. Men det är uppenbart att många fler borde få möjlighet till äldreboende, och att antalet platser i äldreboenden följaktligen måste sluta krympa – och börja öka, kraftigt. Framför allt måste den som är gammal och ensam få ökad rätt till äldreboende.
Nästa fråga är vilken typ av boenden det handlar om. I dagens servicehus är de boende ofta väldigt gamla och väldigt sjuka; många lever inte mer än några månader efter att de har flyttat in. Det riskerar att bli ett sorgligt slut på livet. Vad som behövs är en ökad flexibilitet och ett varierat utbud av boendeformer för äldre.
Vissa vill bo med sina gamla kompisar, kanske i kollektivhus. Andra vill bo i egen lägenhet i ett trygghetsboende och sköta sig själva men ha tillgång till servicetjänster anpassade efter deras förmåga och önskemål, som kan variera över tid. Åter andra vill bo i ett mer traditionellt ålderdomshem med gemensamma måltider men en dörr man kan stänga om sig. Vissa kanske vill dela en svit inom ett boende, rentav med någon de inte tidigare känner. En del vill redan i 60-årsåldern flytta till ett mer åldersanpassat, men helt eget privat, boende – men sådana senior- eller 55+boenden råder det i dag stor brist på.
Kan vi erbjuda flexibla boendeformer och grad av omsorg är jag övertygad om att fler kommer att hålla sig friskare längre. Det minskar omsorgsbehovet – och kostnaderna – på sikt. Och om kommunerna lyckas planera för fler seniorboenden, anpassade privatbostäder för lite äldre medborgare, skulle vi förmodligen inte bara få färre frakturer orsakade av höga trösklar, utan också frigöra fler ”vanliga” bostäder för unga och barnfamiljer.
Ibland målas det ökade antalet äldre upp som en potentiell generationskonflikt. Det är inte bara möjligheten att med bra senior- och äldreboenden frigöra bostäder för yngre som jävar den bilden. Inte heller kostnaderna för en bra äldreomsorg och vård borde vara förskräckande. Även här finns det utrymme för innovationer, och framtidens äldre blir förstås t ex mer teknikvana vilket också kan stärka deras oberoende – även om kroppen inte längre hänger med lika bra. Samverkan mellan omsorg och hälso- och sjukvård är också viktigt.
Vården kan hjälpa till att hålla äldre friska och på benen så länge som möjligt, genom allt från tillräcklig förebyggande medicinering vid benskörhet över fysisk aktivitet på recept till psykosociala insatser och äldrepsykiatri. Omvänt kan god omsorg förebygga betydligt större vårdkostnader till följd av t ex frakturer eller sjukdomar.
Vad framtidens äldreomsorg kommer att kosta är likafullt en mycket relevant fråga. Det är ytterst märkligt att en sådan utredning stoppas av Moderaterna (som Dagens Samhälle rapporterade om i veckan och som även Expressens ledarsida kommenterar). Ett första steg för att kunna bedöma framtidens äldrepolitik måste naturligtvis vara att kartlägga behov och analysera finansieringen. Då måste man också belysa hur vi effektivast kan ge bästa möjliga omsorg, på rätt nivå, i rätt tid, och utan att fastna i stuprören mellan t ex äldreomsorg och hälso- och sjukvård.
Ett bör vi dock veta: Ålderdom är inte en kostnad. Det är en fas i livet, lika naturlig som andra. Att vi framöver kommer att bli allt fler, och allt äldre, äldre är ett resultat av mänskligt framåtskridande som vi i grunden ska glädja oss oerhört åt. Och de utmaningar som det för med sig är också något som människans innovationsförmåga kommer att hantera. Tro mig.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.