Etikett: bolagsstyrelser

Jämställdhet

40 procent kvinnor 2020

Svenska börsbolag skulle må bra av fler kvinnor i ledande positioner – och nu verkar bolagen själva äntligen ta tag i könsfördelningen i styrelserna. Kollegiet för bolagsstyrning ställer upp målet 40 procent 2020. Frågan är bara varför det ska behöva ta sex år till.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
GÅR OM MAN VILL. Kloka ägare borde ta lärdom av kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller.

Underskottet på kvinnor i svenska bolags ledningar och styrelser har diskuterats länge. Ett då och då återkommande hot om kvotering verkade ge visst resultat och andelen kvinnor har ökat under 2000-talet, men alltjämt har likriktningen i svenska styrelserum varit bedövande – och förmodligen smått förödande. Få beslut blir bättre av att de fattas i ensartade miljöer.

Det senaste året har jämställdhetsdebatten i näringslivet åter intensifierats – med förnyad diskussion om kvotering, parat med bottennapp som uttalandet från Svenskt Näringslivs ordförande om att det skulle saknas kompetenta kvinnor. Nu verkar näringslivet dock ha svängt; efter långa diskussioner i kollegiet för bolagsstyrning kommer den nya bolagskoden, som gäller noterade börsbolag, att stadga en andel för det minst representerade könet på minst 40 procent år 2020, med en kontrollstation på 35 procent år 2017 (DI/TT, SvD/TT).

Målet 40 procent är inte mycket att orda om; det är en gängse gräns för att uppnå jämställdhet. Frågan är bara varför det ska behöva ta så lång tid. 2020 låter förstås ett jämnt och fint (PR-sinnet ser förstås kombinationen 20 + 20 = 40), men hellre än årtalsmagi skulle jag vilja se snabbare åtgärder. För kompetenta kvinnor råder det ingen brist på, vad den företrädesvis äldre, manliga klubben för inbördes beundran än må anse.

En del kan tycka att förändringar måste få ta tid, men debatten är som sagt knappast någon överraskning, lika lite som förekomsten av de kompetenta kvinnorna. Bara man har velat, och inte vägrat, se. Endast de som har trott att man kan gå oberörd förbi jämställdhetsfrågan kan uppleva att det som nu sker kräver tillvänjning. Det saknas heller inte förebilder, vare sig i näringslivet eller i offentlig sektor. Jämställdhetsminister Maria Arnholm, som liksom jag är otålig men välkomnande till den förändrade bolagskoden, framhåller förändringen i de statliga bolagen, som tog fyra år från regeringsbeslut till genomförande. En annan förebild är förstås landstinget i Stockholm, där de professionella bolags- och förvaltningsstyrelserna är jämställda (51 procent av ledamöterna och 6 av 10 ordförande är kvinnor; Stockholmsbloggen, Stockholmsnytt).

Många kommuner har däremot mycket att bevisa, både i styrelser och ledningsgrupper (DI ledare: Kommunal jämställdhet med förhinder) – och det måste kommunpolitikerna också göra för att sätta kursen och inte nu rentav akterseglas av näringslivet! Målet bör vara kommunal jämställdhet i bolagen långt innan 2020, istället redan under nästa mandatperiod.

För att återgå till de privata bolagen är det utmärkt att de självmant (om än senkommet) åtar sig att åstadkomma jämställda styrelser, utan kvotering. Det bör heller inte bereda dem några större svårigheter att uppfylla åtagandet. Den som söker efter rätt kompetens, med rätt mix av erfarenheter och kunskaper, finner ofta att den är rätt jämnt fördelad mellan könen. Det går att nå jämn könsfördelning, om bara ägarna vill – och orkar sätta över sig förlegade strukturer och förutfattade meningar.

Jämställdhet i näringslivet handlar som all jämställdhet om rättigheter för kvinnorna (och för männen), men också om fördelar för det större sammanhanget och samhället. Som så mycket annat som är principiellt riktigt, är jämställdhet också pragmatiskt klokt. Den nya bolagskoden må inte kräva 40 procent förrän 2020, men för kloka ägare är det hög tid att agera redan nu.

 

Jämställdhet

Vill LO kvotera sig själva?

LO förespråkar nu tydligt kvotering av kvinnor till svenska bolagsstyrelser – men har själva svårt med jämställdheten. Frustration inför den långsamma utvecklingen av jämställdheten i näringslivet är förståelig, men bör man inte först göra något på hemmaplan?

MANSDOMINANS. Glada miner och många män i LO:s ledning och styrelse.
MANSDOMINANS. Glada miner i LO:s ledning och styrelse. Avtalssekreterare Torbjörn Johansson, ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, andre vice ordförande Ingela Edlund och förste vice ordförande Tobias Baudin. Foto: LO, Lars Forsstedt.

Fler kvinnor i bolagsstyrelserna berör kanske inte så många individer. Många pekar på att det viktigaste för ett mer jämställt näringsliv är att kvinnor kan nå höga chefspositioner på likvärdiga villkor med män. Men styrelsernas sammansättning ska inte underskattas – som symbolfråga, som föredöme för näringslivet i stort, som möjlighet för fler kvinnor att kunna bygga erfarenhet, kompetens och maktpositioner.

Det skulle sannolikt också vara gynnsamt för en verksamhet att inte gå miste om kompetensen och erfarenheterna hos halva befolkningen. Någon brist på kompetenta kvinnor torde inte råda i våra dagar.

Skälen för jämställda bolagsstyrelser är tydliga, för en liberal som tror på jämställdhet. Men är kvotering vägen att nå dit? LO har bestämt sig för att så är fallet, ”vi har pratat om det så länge men ingenting händer” som ordförande Karl-Petter Thorwaldsson säger till TT (SVT). Men borde inte den som talar  högt om jämställdhet också se bjälken i det egna ögat, som verkar vara minst lika stor som den hos näringslivet?

I LO:s egen styrelse är 16 procent, tre av arton ledamöter, kvinnor. Bland LO-medlemmarna är det 46 procent (Cornucopia). Nu brukar LO hävda att det inte är en rättvisande jämförelse eftersom styrelsen består av ordföranden i de olika medlemsförbunden, och männen tenderar att finnas i fler, mindre, fackförbund. Störst av förbunden är kvinnodominerade Kommunal. Men låt oss då se till de kongressvalda, ledningen för LO: där är tre av fyra män. Det var till och med så att man tvingades tillskapa en ytterligare post, eftersom de tre dittills föreslagna alla var män (TT/SVT: LO-ledningen utökas).

Låt oss vara ärliga: Jämställdheten i svenska bolagsstyrelser är erbarmlig. På 90-talet brukade man peka på det absurda faktum att det fanns fler som hette Göran än kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser. Och visst har vi nått förändring! I dag är det Anders som gäller. Kvinnorna, däremot, är fortfarande förfärligt få

Kvotering är förstås ett verksamt vapen mot ojämställda bolagsstyrelser, som vi har sett i Norge. Men bolagsstyrelserna måste i grunden vara ägarnas ansvar. Kvoteringsvapnet kan dock få effekt redan genom sin potential att användas, och därför bör hotet om kvotering hållas levande. Jag är dock övertygad om att vi kan nå jämställda styrelser utan kvotering – om ägare och valberedningar ser till kompetensen. Förebilder finns – t ex i Stockholms läns landstings professionella bolagsstyrelser, där bland andra jämställdhetslandstingsrådet Birgitta Rydberg har lyckats få en helt jämn fördelning bland ledamöter och ordförande – utan kvotering, men med kompetens (Stockholmsbloggen: Jämställda styrelser – det går om ägarna vill). Eller som landstingsrådet Anna Starbrink (FP) brukar säga: ”Vi sökte kompetens och fann att den var jämnt fördelad mellan kvinnor och män.”

LO kan dock knappast kallas förebild för jämställda ledningar och styrelser.

Mer om LO och kvinnorna: Dagens Arena med LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund: ”Inte min sak att svara på varför jag blir ensam kvinna”. Intervju med Helén Pettersson i Socialpolitik: LO klarade inte ny kvinna.

Ekonomi & arbete, Jämställdhet, Uncategorized

Sitter kompetensen i könet i svenskt näringsliv?

Kvinnors kompetens är minst lika stor som mäns – och behövs i svenska bolagsstyrelser och företagsledningar. Frågan är hur det står till med kompetensen i ett svenskt näringsliv som fortfarande inte orkar bryta invanda mönster, inte hittar de kompetenta kvinnorna – eller som Jens Spendrup hävdar att de inte finns.

Typisk storbolagsstyrelse? Volvokoncernens styrelse. Foto från volvo.se
STORBOLAGSSTYRELSE. Volvokoncernens styrelse. Personerna på bilden ska inte kopplas till de resonemang som förs i bloggen och representerar inte näringslivet som helhet eller Svenskt Näringsliv och dess ordförandes syn på kvinnor. Foto från volvo.se

På 90-talet sades det finnas fler Göran än kvinnor bland svenska börs-VD:ar och styrelser. Numera är det Johan som har tagit över, så någon förändring och föryngring har skett. En sak har dock inte förändrats: trots en ökning får kvinnorna och deras kompetens fortfarande stå tillbaka. Trots ofta högre och längre utbildning, och rika och ibland annorlunda erfarenheter.

Att kvinnor har det tufft att nå näringslivets toppositioner blir mindre underligt när man hör Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup påstå att det saknas kompetenta personer bland det andra könet – det kön han och hans gelikar inte tillhör (Ekots lördagsintervju). Som liberal är jag i grunden motståndare till kvotering – men uttalanden som Spendrups kan provocera många av oss jämställdhetssträvande kvoteringsskeptiker att överväga den utvägen.

Ett näringsliv som har svårt att finna kompetenta chefer och styrelsemedlemmar av båda könen har gjort ett dåligt jobb. De har varit dåliga på att uppmuntra och skapa förutsättningar för män och kvinnor att leva jämställt och göra karriär. Men framför allt har de gjort ett dåligt rekryteringsjobb. Kompetensen finns – jämnt fördelad mellan könen.

Det visar de ägare som är goda föredömen, som Stockholms läns landsting med sina professionella, icke-politiska bolagsstyrelser (Stockholmsbloggen).

ORDFÖRANDE. Jens Spendrup, ordförande i Svenskt Näringsliv, varifrån bilden kommer.
ORDFÖRANDE. Jens Spendrup, ordförande i Svenskt Näringsliv, varifrån bilden kommer.

Kvoteringslagstiftning är bland det sista många i näringslivet önskar – även de som aktivt arbetar för fler kvinnor i styrelser och chefspositioner kan ofta vara motståndare till kvotering. Men Spendrups utspel ger dem problem att argumentera. Ännu värre blir följderna av ordförandens uttalande om valberedningar och bolagsstämmor ser det som en ursäkt att slappna av, följa minsta motståndets lag och inte anstränga sig att leta upp de kompetenta kvinnorna. Det är vad bland andra Sven Hagströmer befarar (i dagens SvD, se nedan).

Ett problem för hela näringslivet och framför allt för enskilda bolag är om man missar den kompetens och de erfarenheter som halva befolkningen besitter. Likriktade miljöer är sällan de mest innovativa och konkurrenskraftiga.

Ett mer direkt problem för organisationen Svenskt Näringsliv är att man verkar ha en så tondöv och omodern ordförande. Det är inte så konstigt att frågetecken sätts för Jens Spendrups fortsatta ordförandeskap. Svenskt Näringsliv har anledning att fundera över kompetensen.

Uppdaterat: Jens Spendrup förklarar nu att han menade något annat än hur han tolkats: Han, som själv har lyft fram kvinnor på ledande positioner i sina företag, avsåg att för få kvinnor fått chansen att få erfarenhet och kompetens på högre nivå. Det låter rimligare om än inte förmer sannare – och förtar inte det ursprungliga uttalandets tolkning och potentiellt skadliga effekt. Särskilt inte som man från Svenskt Näringsliv och Spendrup inte verkar så intresserade av att föra ut denna förklaring och delta i diskussionen. (DN)

SvD: ”Tveksamt om Spendrup kan sitta kvar”, Spendrups uttalande om kvinnor upprör. DI: ”Tveksamt om han kan sitta kvar”. SR: Kritikstorm mot Spendrup efter uttalande i Ekot.

Demokrati & ideologi, Jämställdhet

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Jämställdhet

Jämställda styrelser – utan kvotering?

Ojämställdheten i näringslivets bolagsstyrelser har varit ett av veckans stora samtalsämnen. Likriktningen på svenska bolagsstyrelser är ett stort problem – för näringslivet och dess konkurrenskraft. Både svenska näringslivsföreträdare och Europaparlamentet aktualiserar samtidigt åter hotet om kvotering. Men företagen kan lösa problemet själva – om de vill.

Ägare borde följa uppmaningen från kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Från Wikimedia.
Ägare borde följa uppmaningen från kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Från Wikimedia.

Åter rubriker om bristande representation på kvinnor i bolagsstyrelser. Är det verkligen en nyhet att skriva om igen? Ja, uppenbarligen – för nyheten är att det händer så lite. Som organisationen AllBright visar, är likriktningen närmaste monumental i svenska styrelserum. Det handlar inte bara om brist på kvinnor, utan om att nästan alla som har svenska styrelseuppdrag är män med samma inhemskt svenska bakgrund, samma utbildning, nätverk och erfarenheter.

Likriktningen av svenska bolagsstyrelser är en skriande fattigdom på bredd, erfarenhet – och kompetens.

Den påtagliga bristen på kvinnor i bolagens styrelser är förstås ett jämställdhetsproblem, och angår därmed alla kvinnor, och män. Men det är också ett problem för företagen, och för svensk ekonomi. Genom att inte ta del av kompetensen hos halva mänskligheten går bolagen miste om oerhört mycket kunskaper, insikter och erfarenheter. Det är ett hot mot konkurrenskraften långsiktigt. Och problemet förvärras av att likriktningen alltså utesluter även andra som är ”annorlunda” än Anders, Johan och de andra grabbarna.

Som liberal är jag oerhört skeptisk mot kvotering. Styrelserna i privata företag är ägarnas angelägenhet. Men samtidigt är det tydligt att utvecklingen går så långsamt, en utveckling som påverkar hela samhället – och därmed är en angelägenhet för oss alla. Och det är tydligt att kvoteringsverktyget fungerar: när mer konkreta planer fanns för några år sedan, steg andelen kvinnor i styrelserna – för att sedan stabiliseras på en fortfarande för tok låg nivå. Mindre än var fjärde styrelseledamot – och dessutom generellt i mindre bolag med lägre arvoden – i Sverige är kvinna. Det kan få även en enveten liberal att fundera över kvoteringshotet.

Men vi borde inte behöva ens fundera över kvotering – om ägarna själva agerar. Det handlar helt enkelt om att titta utanför de invanda mönstren, och våga rekrytera andra än dem man alltid brukar rekrytera. Det handlar också om att ge kvinnor chansen på ledande positioner i företagen, som ofta är vägen fram till framtida styrelseuppdrag.

Några som inte funderar, utan agerar, är pikant nog Europaparlamentet och EU-kommissionen. Parlamentarikerna röstade i veckan igenom kommissionens förslag om krav på 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser till 2020. Pikant med tanke på den kroniska underrepresentationen av kvinnor i EU:s organ, inklusive kommissionen, och inte minst i Europeiska Centralbankens totalt manliga ledning. Något som bl.a. Folkpartiets Cecilia Wikström påpekade. Nu kommer förslaget sannolikt stoppas av bland andra Sverige i ministerrådet. Om kvotering ska genomföras, ska det ske genom nationella beslut.

Debatten kommer inte dö. Kvinnor, och personer från andra underrepresenterade grupper, har något att tillföra – och de och andra kommer att göra sina röster hörda.

Läs mer: Om AllBright-rapporten i DN, SvD 1, SvD 2. Om Europaparlamentets beslut om kvotering i SvD 1, SvD 2. 17 näringslivsföreträdare och forskare om behovet av kvotering på DN Debatt.