Tagg: Cecilia Malmström

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Domstolarnas, inte gummikulornas Europa

Spansk polis sköt tidigare i februari gummikulor mot simmande flyktingar som var på väg att söka skydd i enklaven Ceuta. Nu kan resultatet bli både en inrikespolitisk kris – och att Spanien dras inför EU-domstolen. Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra – och jag vill leva i domstolarnas och rättsskyddets, inte gummikulornas, Europa.

eu-flagbroken_0Den spanska enklaven Ceuta i Marocko på Nordafrikas Medelhavskust är en av de vanligaste vägarna för flyende migranter som vill in i EU. De har ju numera inte så många sådana vägar. De som finns, via den grekiska gränsen eller på flyktingbåtar till den grekiska övärlden eller Italien, blir alltmer svåråtkomliga. Inte minst de grekiska metoderna att behandla flyktingar och asylsökande – med bl a fall av s k ”push backs” som ibland kostar människoliv – och situationen i flyktingförvar som liknar läger, har kritiserats.

I grunden borde vi vara glada över att Europa, trots kris och tendenser till stagnation, har en attraktionskraft på människor i andra delar av världen. I praktiken finns inga lagliga möjligheter alls att söka skydd i Europa. Det är den största formen av ”push back” – att medvetet försöka avskräcka och hindra människor att utnyttja sin rätt att söka asyl. Vägarna in är farofyllda. Det har nu återigen visats, den här gången vid Ceuta.

BILDBEVIS. Stillbild från säkerhetskameran vid spanska gränsen i Ceuta, interior.gob.es via thelocal.es
BILDBEVIS. Stillbild från säkerhetskameran vid spanska gränsen i Ceuta, interior.gob.es via thelocal.es

När 200 migranter simmande försökte ta sig förbi den hårdbevakade gränsen, in i det spanska territoriet, möttes de av polisens gummikulor. Resultatet blev att flera drunknade. De övriga fick återvända till Marocko. Några förlorade livet; samtliga förnekades sin rätt att söka asyl. För bland dessa personer kan det mycket väl ha funnits människor med skyddsskäl.

Den spanska regeringen försökte först förneka det som hänt, men överbevisades av bl a säkerhetsfilmer (se t v). Nu ska händelserna utredas – och EU-kommissionär Cecilia Malmström tvekar inte att dra Spanien inför EU:s domstol om det visar sig att det kan ha begåtts brott mot EU:s lagstiftning.

Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra: rättsstatens, där alla människor har ett lika värde och rätt att få sin sak prövad i domstol. Och gummikulornas, där människor som söker ett bättre liv möts med våld och förakt. Jag vet vilket jag vill tillhöra, och arbeta för.

SR Ekot: Spanien kan dras inför rätta för migranters död, Aftonbladets Petter Larsson: Lögn om gummikulor kan fälla spansk minister.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.

Stolt över Sverige

Sverige tar emot flest flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Nu utökas stödet till syrier på flykt – och samtidigt gör vi det möjligt för ännu fler barn att få en fristad från krigets helvete. Det är något att vara stolt över.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

När fredskonferensen för Syrien öppnar i schweiziska Montreux är förhoppningarna lågt ställda. Oppositionens splittring, Irans och Hizbollahs inblandning, jihadisternas och al-Qaidas starkare ställning bland rebellerna, och lagom till konferensen förnyade exempel på Assad-regimens brutalitet i krigföring och ren tortyr (SvD); de pessimistiska analytikerna har inte svårt att finna skäl för sin inställning. (Inte heller FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson är särskilt hoppfull, i SvD).

Miljoner syrier är på flykt i Syrien, hundratusentals i vart och ett av grannländerna. Några lyckas ta sig till Europa, trots att det i praktiken inte finns några lagliga möjligheter till det. Och överlägset flest kommer till slut hit till Sverige – över en tredjedel som får skydd, drygt 14.000, mot knappt 11.000 i det näst största mottagarlandet, tio gånger större Tyskland (DN).

En förklaring är förstås att Sverige sedan i fjol har en unikt generös inställning i att ge skydd åt alla flyktingar från Syrien som kommer hit. Det är rätt inställning. Vi måste hjälpa människorna på plats i Syrien och dess grannländer, och det gör vi också med bistånd. Inför 2014 har mer stöd utlovats (Bildt & Engström på SvD Brännpunkt).

Men vi måste också hjälpa människor som lyckas ta sig från krigets helvete, hit till Sverige. Och nu gör vi det ännu lättare för barn på flykt att få stanna. Den tidigare aviserade lättnaden från ”synnerliga” till ”särskilda” skäl konkretiseras nu av regeringen och Miljöpartiet (SvD). Det gäller alla barn på flykt, men det berör i nuläget inte minst syriska barn och unga.

800px-Flag_of_SwedenSedan 2010 har Sverige gjort motsatsen till det många kanske hade väntat sig, efter ett invandringsfientligt partis inträde i riksdagen, och jämfört med många andra länder: Invandringspolitiken har blivit mer generös, både för flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Nu fortsätter regeringen, med Folkpartiet och övriga Alliansen, tillsammans med Miljöpartiet på den inslagna vägen. Det får gärna bli en valfråga (Göran Eriksson analyserar i SvD).

Övriga Europa och andra delar av den, trots krisen, rikare världen borde göra mer. EU:s nya gemensamma flyktingpolitik som kommissionär Cecilia Malmström har drivit igenom kan förhoppningsvis innebära en positiv skillnad. Men Sverige ska fortsätta vara en fristad för människor på flykt undan krig och andra helveten på jorden. Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några.

Att hjälpa, att ge skydd, att dela med oss av vår rikedom och ge en fristad: det är svenskt för mig, och de flesta svenskar. Det är så långt från Sverigedemokraternas bild man jan komma. Det är vårt stolta Sverige.

Malmströms meriter

20140103-113125.jpg

Meriter bör vara grunden för alla positioner. Om det ska gälla Sveriges EU-kommissionär bör Cecilia Malmström ligga bra till för en förnyad period.

När Cecilia Malmström 2010 tog plats i EU-kommissionen var det lite förvånande – och samtidigt inte alls överraskande. Efter alla år av socialdemokratiskt märkta kommissionärer, nominerade av socialdemokratiska regeringar, var det dags för ombyte även på den svenska kommissionärsposten. Kanske hade man kunnat vänta sig att det andra stora partiet då gjorde anspråk på det prestigefyllda uppdraget. Istället gick frågan till folkpartisten och dåvarande Europaministern.

Nomineringen av Cecilia Malmström hedrade regeringen Reinfeldt och inte minst statsministern själv. Men det vittnar också om Malmströms meriter. Utifrån kompetens och erfarenhet, från både akademi, EU och inrikes toppolitik, fanns ingen svensk som kom i närheten av statsvetenskapsdoktorn från Göteborg.

Malmströms meriter har förstås bara blivit starkare under snart fyra år i kommissionshögkvarteret Berlaymont – och vid grekisk-turkiska gränsen, på Lampedusa och överallt annars som hennes uppdrag har fört henne. Erfarenheterna och handlaget – med ansvar för stora och inte minst för en liberal viktiga områden, kring flyktingar men också tunga rättsliga frågor, inom en spretig union – har vidgats.

Kontaktnätet, redan brett efter sju år i Europaparlamentet och drygt tre år som statsråd, har växt. Så har respekten och förtroendet.

Tilltron till Cecilia Malmströms kapacitet och integritet är stor inte bara inom Alliansen, som framgår av dagens SvD. Berömmet från S-ledaren Löfven och MP-språkröret Romson är välförtjänt. Mycket avgör vem som blir Sveriges kommissionär under nästa femårsperiod, och vilken portfölj den svenska kommissionären kan tänkas få, men om Cecilia Malmström vill fortsätta borde hon vara en av de starkaste tänkbara kandidaterna. Oavsett portfölj.

Malmströms meriter talar för sig själva.

Bilden på Cecilia Malmström i FN:s generalförsamling kommer från kommissionärens blogg, http://blogs.ec.europa.eu/malmstrom/annual-review-part-ii-mobility/