”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.