Jämställdheten verkar bli en valfråga – där Folkpartiet och Kristdemokraterna hamnar på olika sidor i fråga om föräldraförsäkringen. Det bör inte förvåna någon. För liberaler är fler öronmärkta föräldradagar bra politik för både jämställdheten och familjerna.

Lika naturligt som att många liberaler förespråkar en mer individuell föräldraförsäkring, lika naturligt är det att de flesta kristdemokrater motsätter sig detta. Moderaterna må eventuellt vara på väg att svänga under ledning av finansminister Anders Borg och sin nya jämställdhetspolitiska talesperson Hillevi Engström, men dagens nyhet om att Göran Hägglund (KD) tänker ta strid mot Folkpartiet om en tredje s k pappamånad (SR Ekot) föranleder få höjda ögonbryn, men ger anledning att upprepa och utveckla argumenten.

Pappamånaderna har från början handlat om jämställdhet: om mäns möjligheter att få vara föräldrar och inte alltid förväntas sätta jobbet främst, och om kvinnors chanser att göra karriär och förverkliga sig själva även utanför hemmets väggar. Vi vet att dessa möjligheter hänger intimt samman med föräldraskapet och familjebildningen; innan det första barnet är kvinnor och män jämställda på arbetsmarknaden och i hemarbetet. Efter att barnen har kommit förändras rollerna radikalt, kvinnorna halkar efter i karriär och inkomst, och tar varaktigt en avsevärt större del av hushållsarbetet.

Vi har sett de tydliga resultaten av den första pappamånaden i mitten av 90-talet, på initiativ av jämställdhetsministern i den borgerliga regeringen Bengt Westerberg (FP) och med nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) i en nyckelroll. Resultat som återigen syntes efter införandet av en andra pappamånad tio år senare, med ett mer jämställt uttag av föräldradagarna. Men resultat som sedan stannat av. Ökningen av pappors föräldradagar går oändligt långsamt, den smarta (kanske för smarta) liberala jämställdhetsbonusen har inte haft avsedd effekt, och efter mycket diskussioner och olika förslag kom vi liberaler fram till att en tredje månad bör öronmärkas för respektive förälder.

Jag har tidigare diskuterat varför fler ”pappamånader” är något som liberaler både kan och bör förespråka. Johanna Möllerström ger också goda argument för individualisering av föräldraförsäkringen (SvD). Det handlar alltså om jämställdhet – men Göran Hägglund har rätt i att föräldraförsäkringen handlar om familjer. Men där kristdemokrater ser fler öronmärkta föräldradagar som ett omotiverat ingrepp i barnfamiljers valfrihet, ser vi liberaler att mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män också är bra för familjerna och barnen. Barnfamiljer utformar själva sina liv, men individer och familjer kan inför omvärldens,  t ex arbetsgivares, förväntningar ha svårt att tackla de kvarvarande starka könsrollerna. Med utrymme för flexibilitet för t ex ensamstående föräldrar, finns ingen egentlig anledning att just föräldraförsäkringen av princip skulle utgå från ett kollektiv och inte individerna. Istället bör vi pragmatiskt söka den bästa lösningen för jämställdhet.

En liberal familjepolitik handlar om starka individer, självständiga och jämbördiga. Den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska bidra till att män och kvinnor kan bli föräldrar, till att familjebildning ska gå att förena med arbete och egen försörjning. Den ska inte bidra till att konservera förlegade könsroller som inskränker friheten för både kvinnor och män. Därför går Folkpartiet till val på jämställdhetspolitiken och en tredje pappamånad.