Tagg: homosexuella

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Continue reading ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Hur var det med kärleksbudskapet?

Präster som försöker omvända unga, osäkra individer från deras homosexualitet tycks ha missat kärleksbudskapet. Jag är glad att Svenska Kyrkan tydligt tar avstånd men ingen ung person borde behöva riskera att möta en fördömande syn i själavården.

KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.
KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.

En tro på en värld som ”kan bli så mycket bättre”, ”som den en gång var tänkt” – så motiverar en präst i Svenska Kyrkan att han vill vägleda unga, osäkra homosexuella bort från deras homosexualitet. Det talas om att ”korrigera” den lust som den unge hjälpsökande känner. Det är förstås inget nytt att religiösa företrädare motarbetar vad de ser som avvikande sexuella läggningar, men i Sverige och framför allt inom Svenska Kyrkan trodde vi kanske naivt att vi kommit längre. Kyrkans egen inställning är klar, man ska inte ägna sig åt att försöka ”bota” homosexuella. Men budskapet har uppenbarligen inte nått ut eller accepterats av alla medarbetare, vilket Uppdrag Granskning kan visa i kväll.

Jag är inte själv övertygad troende, och sedan många år inte längre själv medlem i Svenska Kyrkan, men jag tilltalas och känner gemenskap med många kristna värderingar och företrädare, inte minst det förlåtande kärleksbudskapet. En så viktig institution har också ett ansvar i samhället och gentemot sina medlemmar – inte minst dem som söker hjälp och råd vid besvärliga tillfällen. För troende, och kanske framför allt för unga människor i en skör situation, väger kyrkan och prästens ord tungt. De signaler man sänder till omvärlden är också viktiga. Under våren har vi kunnat ta del av skrämmande berättelser om det hotade och våldsutsatta homosexuella paret i Marks kommun; deras position underlättades knappast av den lokala kyrkans tidigare, långtifrån klockrena, agerande kring både själavård och vigsel. (Jag berörde detta i mitt inlägg, Jag är gay – är jag då inte också en människa?).

Det är helt enkelt ett stort ansvar att med prästens auktoritet möta människor som söker stöd och vägledning – som helt enkelt är i behov av själavård. Att då möta sådana personer med erbjudande om förbön och vad som i praktiken blir ett fördömande, är förkastligt. Den som tar på sig en själavårdande roll bör självklart visa förståelse och stärka en persons framåtanda. Riskerna är annars stora för hur en osäker, ung person tolkar budskapet och kanske väljer att leva sitt liv genom att förneka sig själv.

De präster som vill bota homosexuella med förbön och uppmanar dem att korrigera sina lustar verkar lyckligtvis vara få. Men de få som finns är för många, om de riskerar att skada unga människors livsglädje och knäcka deras självkänsla. Jag är glad över Svenska kyrkans tydliga avståndstagande men hoppas också att man sätter mer kraft bakom orden. Den präst som missar kärleksbudskapet kanske borde fundera över sitt val av yrke och arbetsplats.

Läs också GT/Expressen: Präster erbjuder bot mot homosexualitet, Frida Boisen: Något är sjukt i den svenska kyrkan.

Jag är gay – är jag då inte också en människa?

Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.

FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg med överväldigande majoritet andra gaypersoner, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara "norm".
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.

Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.

Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.

När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med  häpnad, återigen,  över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).

Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.

Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.

STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.

Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.

Men fördomar, diskriminering och hatbrott består. Kanske de rentav ökar och blir mer högljudda – när franska demonstrationer samlar stora skaror mot jämlika äktenskap, nynazister begår hatbrott och en amerikansk ny reaktionär kristen höger gör sig påmind (och i sitt nit sprider de fördomar de inte får gehör för på hemmaplan till t ex Uganda, med förödande konsekvenser). Framgångarna för den goda sidan provocerar helt motståndarna och får dem att trappa upp kampen. (Se Expo 1 om stöd för och Expo 2 om motstånd mot gayäktenskap i Frankrike; NY Times 1 om förändrade amerikanska attityder och sociala förändringar apropå HBTQ-rättigheter & NY Times 2 om hur ökningen av öppet homosexuella politiker speglar dessa ändrade attityder.)

Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?

Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.

Läs vad jag tidigare har skrivit om homosexuella. Och för den som vill fräscha upp minnet av Shylocks berömda replik om att vara jude, från Shakespeares Köpmannen i Venedig, se här i akt 3, scen 1, på engelska.

Fritt och rätt i elevdebatter

När elever får i uppdrag att debattera kan ämnena inte vara okontroversiella. Men ämnen som kan kränka elever själva bör undvikas. Homoadoptioner är nog inget väl valt ämne.

Argumenterande uppsatser är ett av mina roligaste minnen från skoltiden (vilket kanske inte förvånar). Jag minns ämnen som kärnkraft och homoadoption som sedan har hängt med i mitt politiska engagemang.

Några stora debatter mellan elever med tilldelade ämnen har jag svårare att minnas. Där var ämnena i få fall förstås inte självvalda – och nog inte heller så kontroversiella. En uppsats som bara jag och läraren (och korrläsande mamma) ser, är något annat än en klassrums- eller auladebatt.

Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.
Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.

Den skoldebatt i Nacka som upprört elever och föräldrar, och uppmärksammas i dagens DN (ovan), gjorde förstås helt rätt i att vilja välja någorlunda kontroversiella ämnen. Annars blir det knappast mycket till debattövning. Och jag har svårt att uppröras över att elever får argumentera för och mot cannabislegalisering. Vad lagen säger, och varför, borde skolan förstås förmedla på andra sätt. Det görs säkert.

Homoadoption är debattämnet som får hårdast kritik. Och det förstår jag däremot. Om ungdomar i en känslig ålder är tvungna att lyssna på en debatt om, eller rentav själva argumentera mot, något som kan vara så personligt, är det en potentiell allvarlig kränkning. Det gäller förstås fler grupper och ämnen, men är förstås väldigt speciellt när det handlar om sexuell läggning – om könet på personen man råkar bli förtjust och kär i – i en tid då de flesta har komma ut-processerna framför sig.

Det är ju knappast så att elever i yngre tonåren självklart vill och vågar säga ifrån att de inte vill delta i eller lyssna på en sådan debatt. Och som Friends Jacob Flärdh säger till DN: ”Jag tror inte att det blir lättare att vara homosexuell efter att ens klasskamrater framfört argument och exempel på varför just jag inte borde ha samma rättigheter som andra.”

Det gäller att tänka fritt, men också rätt, i valet av debattämnen för skolelever.