Etikett: integritet

Trygghet

Stoppa tjuven

Ökningen av bostadsinbrott är allvarlig för de drabbade och för rättssamhället. Vi kan göra mer för att skydda oss, enskilt och tillsammans, men polisen behöver också ha rutiner och resurser att beivra och bekämpa inbrott och andra vardagsbrott.

LÅS OCH LARMA. Privatpersoner kan försvåra för inbrottstjuven, men rättsväsendet måste bli effektivare att bekämpa bostadsinbrott. Wikimedia/Holger Ellgaard.
LÅS OCH LARMA. Wikimedia/Holger Ellgaard.

Någon som har brutit upp din dörr eller tagit sig in genom källaren. Ryckt loss dator och dvd, burit iväg med tv:n, vänt upp och ned i lådorna, norpat åt sig mormors guldhalsband, rotat runt i garderoberna… Eller, kanske lika illa, målsökande gått på kapitalvaror och smycken och lämnat bostaden i övrigt orörd – och en otäck stämning efter sig.

Att någon varit inne i din bostad olovandes och med ont uppsåt, när du inte var hemma eller än värre när du sov, är en upprivande upplevelse som alla hoppas slippa – och man är glad så länge man undgår.

Bostadsinbrott är inte det värsta av brott; det riktas inte mot den fysiska personen och med en hemförsäkring är de ekonomiska konsekvenserna ringa. Men det är alltjämt ett övergrepp. Det må inte vara den fysiska integriteten som drabbas – men att gå in i någons hem och stjäla dennes saker är ett hot och en kränkning av den personliga integriteten som inte ska förminskas.

Tyvärr har bostadsinbrotten beskrivit en ökande kurva i stort sett under hela 2000-talet och ligger nu ca 30 procent högre. Varje dag begås ett 60-tal bostadsinbrott. Efter en liten nedgång ökar de nu igen, och höstens mörkare kvällar och nätter är högsäsong för inbrottstjuvarna rapporterar Ekot. Tyvärr är också risken för tjuvarna att åka fast relativt liten och uppklarningsprocenten är liten: 4,7 procent (se t ex DN från april). Vad ska man då göra mot detta? Stadigare dörrar, ordentliga lås på källarfönster och larm är sådant vi kan göra som enskilda privatpersoner. Tillsammans kan vi göra ännu mer. Grannsamverkan är ett verkningsfullt arbetssätt, som också kan skapa fler positiva effekter: ökade kontakter och sammanhållning mellan människor, ökad integration m m (Ekot: Brotten minskar när grannar knyter kontakter).

Ytterst måste dock rättsväsendet  ta ett större ansvar för att bekämpa bostadsinbrott. Att inte ens var tjugonde inbrott klaras upp är helt enkelt alldeles för dåligt – och det går att göra mer vilket våra grannländer visar. Danmark klarar 7, Norge 15 och Finland hela 22-26 procents uppklarning.

Brottsoffrens medverkan och dokumentation av vad som har försvunnit är viktigt för polisarbetet. DNA-spårning av märkta föremål är en förebyggande  åtgärd som kan hjälpa till att både hindra och lösa brott – det har varit framgångsrikt i Storbritannien och nu även på flera håll i Sverige, t ex Tyresö där inbrotten i Fornudden minskat kraftigt (ABC). Naturligtvis bör polisen också arbeta med DNA-spårning av brottslingarna.

Ny teknik kan göra mycket för polisarbetet – men minst lika mycket hänger på organisationen. Tillfälliga projekt och satsningar har ofta gett resultat men nu krävs långsiktighet. Det kan borde den nya nationella polismyndigheten kunna ge. Det är oroande att genomförandet av polisreformen kritiseras (SvD) men slutresultatet blir förhoppningsvis bra.

Kungsholmen, Publicerat, Stockholm, Trygghet

Belysning och människor ger tryggare stad

Bättre belysning är viktigt för tryggheten – och kan också göra staden vackrare. Tillsammans med fler människor i rörelse kan vi få en god cirkel mot en tryggare och trivsammare stad.

LJUSPUNKT. Stadshuset på Kungsholmen är en av stadens upplysta fasader. Wikimedia/MindBlocker.
LJUSPUNKT. Stadshuset på Kungsholmen är en av stadens upplysta fasader. Wikimedia/MindBlocker.

Trygghet är i mycket en fråga om upplevelse. Även om få människor utsätts för brott på Stockholms och Kungsholmens gator och i parkerna, inträffar det likväl, och rädslan för att något ska hända är en känsla värd att ta på allvar. Vi ska inte överreagera i jakten på trygghet, genom att t ex överanvända övervakningskameror, så att vi sätter andras trygg- och frihet ur spel, men vi ska använda de verktyg och metoder som har effekt mot både brottslighet och för den upplevda tryggheten.

Belysning är en sådan effektiv metod som många efterlyser. På Kungsholmen har det blivit bättre på senare år, men jag tror att det kan bli ännu mycket bättre, ljusare på vissa platser och fler platser som kan få belysning överhuvudtaget på t ex Kungsholmen runt och Lilla Essingen runt. Det handlar om vanliga gatulampor – men vi kan också passa på att göra staden vackrare. Upplysta fasader och broar är något som vi har varit alldeles för försiktiga med i Stockholm. Det kan ge både ökad trygghet, estetiska upplevelser, och är ett sätt att få belysningen att smälta in väl i staden utan samma risk att bli störande.

Den viktigaste trygghetsfaktorn – viktigare än fler övervakningskameror – är fler människor i rörelse. En tryggare och trevligare stadsmiljö där fler människor vill vara kan starta en god cirkel som gör vår stad ännu tryggare och trevligare… Det är en av anledningarna till att vi i Folkpartiet på Kungsholmen vill bygga om Fridhemsplan och skapa ett riktigt, människovänligt, grönskande torg.

Om trygghet och belysning skriver jag i senaste Mitt i, se nedan!

MITT I 3 juni 2014.
MITT I 3 juni 2014.

Fler människor och fler upplysta fasader gör Kungsholmen tryggare

Alla borde kunna röra sig tryggt i Stockholm. Så är det inte i dag. Även om risken att bli utsatt för brott är liten, upplevs många miljöer som mörka och öde.

På Kungsholmen tycker nästan 8 av 10 att det är tryggt att gå hem ensam på kvällen – men nästan var tredje avstår ofta från att gå på torg, parker och gångvägar för att de upplevs otrygga efter mörkrets inbrott.

Människors upplevda otrygghet är ett problem att ta på allvar.

Ljus är viktigt för trygghet dygnet och året runt. På två år har de som är nöjda med belysningen ökat från 59 till 68 procent. Vi borde också jobba mer med att lysa upp vackra hus, fasader och broar – det ger både trygghets- och skönhetsupplevelser och minskar risken för att belysning ibland upplevs störande. Hela Kungsholmen runt borde också vara upplyst.

Stor trygghet finns i andra människor. Människoögon är ofta mer effektiva än kameraögon. Mer folkliv med butiker, serveringar och ett levande torg vid Fridhemsplan är därför en av våra viktigaste trygghetsskapande åtgärder!

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet Kungsholmen, kommunfullmäktigekandidat

Demokrati & ideologi, Trygghet

Bevaka övervakarna

Den tekniska utvecklingen och vår egen medverkan att sprida och dela information har gjort den personliga integriteten till en liberal ödesfråga. Tekniken och dess möjligheter måste självklart kunna utnyttjas för vår gemensamma trygghet – men med proportionalitet. Datalagringsdirektivets fiasko bekräftar att allt som kan göras, inte bör göras – och inskärper behovet av att övervaka dem som har i uppgift att vaka över oss.

JURISTER LARMAR. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)
LARMFUNKTION FORDRAS. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Sverige må sakna en författningsdomstol men vi har EU-domstolen, och när de höga juristerna sade sin mening om det omtalade, och långtgående, datalagringsdirektivet blev domen hård. Datalagringsdirektivet, tillkommet med stor medverkan av den förra, socialdemokratiska, regeringen, finns inte mer och det är ett glädjebesked för alla som värnar personlig integritet och proportionalitet. Det vi kan beklaga är att den nuvarande regeringen, trots en uppenbar ovilja att införa den nationella lagstiftning som direktivet krävde som gick så långt som till mångmiljonböter, till slut valde att falla till föga istället för att själva driva frågan till domstolen. (DN: EU-domstol: Datalagringsdirektiv ogiltigt.)

Den svenska datalagringslagen bör nu självfallet rivas upp. Det finns, som min partivän Mathias Sundin skriver på dagens DN Debatt, ingen relevans i att regelmässigt samla in alla svenskars elektroniska information. Dessutom är det sannolikt högst ineffektivt, enligt modellen med nålar i höstackar. Lika självklart är att integritetsinskränkande datainsamling liksom övervakning av olika slag ska användas vid grov brottslighet, och där det finns en riktad, grundad misstanke.

Tvångsmedel och datainsamling ska inte kunna användas lite allmänt, bara för att det går. För dem som har i uppgift att förebygga och bekämpa brott är ofta möjligheterna som tekniken och informationen ger lockande att använda, fullt förståeligt med det goda syfte de menar att de har. Men ett aldrig så gott syfte kan lätt förfelas.

Varje användning och utökning av tvångsmedel, övervakning, informationsinsamling och -bearbetning bör alltid betraktas med skepsis (därför är jag också i grunden sunt avvaktande till regeringens och Socialdemokraternas förslag till permanentning av hemliga tvångsmedel i den mån de innebär utvidgade befogenheter, och ser med intresse fram mot lagrådets utlåtande; Beatrice Ask i SvD: Så ska polisen få använda tvångsmedel.) Den skandalösa registreringen av romer visar vad som faktiskt fortfarande (eller redan) är möjligt, i vårt fria, demokratiska och öppna Sverige. Det registret avslöjades, och blev en skandal, vilket är ett hälsotecken. Men vi kan inte förlita oss på mediernas granskning och den allmänna opinionens uppmärksamhet och upprördhet.

Vi behöver ett gediget, stabilt system för att bevaka de nattväktare som vi har gett uppdraget – och våldsmonopolet – att värna vår trygghet och säkerhet. Den kontrollen ska utövas av höga jurister och experter i nämnder och myndigheter med denna ämbetsuppgift, men den ska också utföras av våra folkvalda. Att sådan granskning kan vara både effektiv, och möta motstånd, visade sig alldeles nyligen i USA när demokraten Dianne Feinstein, knappast en säkerhetspolitisk duva, ilsknade till över CIA:s metoder och försök att hejda senatens granskning – och sade så öppet. (NY Times: Conflict Erupts in Public Rebuke on C.I.A. Enquiry.)

Sedan är det förstås inte bara storebror utan också lillebror vi bör oroa oss för – eller är det kanske vi själva som är vårt eget största hot mot vår integritet? Tack vare informationsålderns lavinartade tekniska utveckling, och på grund av att vi själva så frikostigt delar med oss av information i en rad sammanhang, finns numera oceaner av uppgifter om oss själva.Den senaste, oväntat allvarliga, buggen Heartbleed som påverkar de flesta stora sajter är en väckarklocka för oss själva och vårt eget säkerhetstänkande på nätet (SvD: Heartbleed värre än väntat). Vi använder sociala medier, appar i smarta telefoner och surfplattor, och olika molntjänster för att vi kan och för att vi vill; det ger oss ett mervärde och underlättar våra liv. Men vi gör det också slentrianmässigt, för att vi vant oss, inte reflekterar djupare över det och säkert ofta tänker ”det drabbar nog inte mig”.

Vi skulle nog alla ha glädje av lite större försiktighet. Och en sådan försiktighetsprincip bör definitivt gälla vår inställning till dem som vakar över vår trygghet och värnar vår säkerhet – så att vi inte riskerar att bli offer för vår egen säkerhet.

Bloggar: PlusEtt-bloggen, Mats Westholm.

Demokrati & ideologi, Trygghet

Integriteten är värd lite krångel – och mindre profit

Fler utdrag ur brottsregister. Fler webbtjänster där man snabbt kan finna information om dig eller vem som helst. Och nu kombinerar Lexbase domar med webbens snabbhet. Det var aldrig meningen att offentlighetsprincipen skulle utnyttjas på detta sätt, och för ren profit. Och det finns all anledning att lyssna noga på Datainspektionens varningar och strama åt spridningen av personuppgifter.

fönsterkuvertLillebror ser dig. De senaste åren har det blivit allt tydligare; personuppgifter, ekonomiska förhållanden, så skenbart harmlösa fakta som födelsedagar, tillsammans med adress och gatubilder. Det har blivit lätt för vem som helst att utan större ansträngning kartlägga våra liv – och det kan vara en vinstgivande affär att göra profit på de offentliga registren.

Offentlighetsprincipen är värd lite krångel, skrev jag för några veckor sedan. Jag vände mig mot att göra offentliga register mer svårtillgängliga och avskaffa anonymiteten för uppgiftshämtare. Detta polisens förslag för att förebygga identitetsstölder skulle försvåra granskning av makten och journalistiskt arbete. För att motverka identitetsstölder, som kan få förödande konsekvenser för brottsoffren, får det däremot gärna bli lite krångligare för de, t ex myndigheter och banker, som ska kontrollera identiteten för att utfärda olika dokument.

Och integriteten är värd ännu lite mer krångel. Det är helt enkelt inte rimligt att så lätt komma åt systematiserade, sammanställda personuppgifter. Personuppgiftslagen måste hävdas – om så krävs med en översyn av grundlagen.

Problemet är nämligen att personuppgiftskrämarna med utgivarbevis kan hävda grundlagsskydd. Datainspektionen kommer inte åt dem, och kräver grundlagsändring. Helst snabbt. Justitieministern verkar mer avslappnad och hänvisar till kommande integritetsskyddskommitté. Att frågan kring hur data så enkelt och billigt kan lagras och spridas digitalt lever även på Europanivå bekräftas av civilrättsprofessorn Mårten Schultz.

Något behöver göras, vilket accentueras av den senaste webbtjänsten: Lexbase, som samlar domar och gör dem tillgängliga och sökbara utifrån namn, personnummer – eller kvarter. Det är problematiskt nog att fler och fler arbetsgivare kräver utdrag ur brottsregister (en möjlighet som nog bör ses över, som regeringen aviserar). Lexbase visar den värsta formen av ”lillebror ser dig”, av nyfikenhet och övertramp i personlig sfär. Att de som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott är en rättsstatlig princip som alla rättskaffens människor borde respektera. Det ska kräva mycket – t ex arbete med barn i skola och omsorg – för att kompromissa med den principen.

Offentlighetsprincipen är också omistlig. Den ska och behöver inte inskränkas. Däremot innebär inte offentlighetsprincipen att privatpersoners personliga uppgifter ska få samlas och tillgängliggöras hur enkelt som helst, som ett sätt att göra enkel profit.

Självklart ska seriösa affärsidéer kunna byggas på öppna offentliga data; det är en viktig service som vi bl a jobbar med på Stockholms stadsarkiv och tjänsten e-arkiv Stockholm. Men jag drar gränsen vid nu levande privatpersoners personliga data.

Sajten Lexbase har redan hunnit JK-anmälas för att ha publicerat skyddade uppgifter. Alltsammans vore tragikomiskt om det inte vore så illavarslande. Att ägaren bakom Lexbase själv tycks ha ett inte helt oantastligt förflutet är förstås en djup ironi. Han är en person vars vandel, och vars tidigare samarbetspartner, kan vara av allmänt intresse; och det förhållandet klarlades snabbt och effektivt av en journalistisk granskning.

Även om man har rent mjöl i påsen har man rätt att ha sitt mjöl i fred. Då är man sannolikt ointressant för dem som gör sig ansträngningen att leta i offentliga arkiv, hos myndigheter och domstolar, på gammalt hederligt sätt. De som har smutsigare byk som är av allmänintresse lär bli påkomna i varje fall. Det är offentlighetsprincipens fördel – som den var tänkt att användas.

Läs mer
DN: Grannens domar kan läsas på nätet , Ägare av kritiserad sajt kopplas till grova brottslingar. SVT: Stor ökning av brottsregisterutdrag, Sajt JK-anmäls – publicerade hemliga uppgifter. SvD: Omöjligt ingripa mot internettjänst, Jurist: Minst fyra år innan Lexbase kan stoppas, Datainspektionen på DN Debatt: Grundlagen missbrukas och måste ändras snarast. Expressen: Hård kritik mot sajtens delägare. Aftonbladet: Emmas rattfylleridom går att läsa helt gratis. Irene Wennemo på Aftonbladets ledarsida: Ska alla brottslingar hängas ut på nätet?

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra, Rasmusliberal 2014

Du har väl rent mjöl i påsen?

Vilka frihetsinskränkningar är vi beredda att acceptera för att leva i ett tryggt samhälle? När blir det påstått trygga samhället alltför ofritt? Det är frågor som en liberal som vill verka i och vara en del av samhället alltid måste fråga sig. Övervakning och personlig integritet är det moderna samhällets, och framför allt e-samhällets, ödesfrågor.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan (provval 15-29 september), och senare i höst till kommunfullmäktigelistan (det provvalet pågår mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att leva tillsammans i ett samhälle innebär alltid att vi går med på att vår individuella frihet inskränks. Vi kan inte handla som vi vill, och framför allt inte behandla andra människor som vi vill. Vi avstår en del av vår egen frihet för att vinna dels trygghet, dels större frihet tillsammans. Det är motivet till att vi har en stat med våldsmonopol och brottsbekämpande liksom försvarande uppgifter.

Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.
Bildkälla: Wikimedia Commons, hustvedt.

I ett fritt och öppet samhälle måste dessa statliga uppgifter dock alltid vara föremål för övervakning och granskning. Det gäller inte minst mer dolda maktmedel, som statens övervakning av medborgarna. Som de senaste årens avslöjanden och diskussioner har visat, behöver vi dessutom i allra högsta grad bevaka också de privata företag och aktörer som samlar på sig enorma mängder information om oss.

De enorma datamängderna blir allt mer intressanta att ta del av – för företag som vill sälja skräddarsydda produkter, och för stater som vill bekämpa brott. ”Big data mining” har oerhört stor potential för att skapa tjänster och föda fram nya idéer som gynnar oss människor. Men det har också betydande risker. De senaste avslöjandena om hur omfattande avlyssningen, eller åtminstone möjligheterna och beredvilligheten att avlyssna och läsa, är, ger mycket stora skäl för eftertanke.

Den exakta gränsen för hur mycket kameraövervakning, telefontrafiksammanställning och analyser av våra mejl och Facebook-flöden som vi kan tåla går aldrig att definiera kort och enkelt. Att hindra terrorbrott eller upptäcka konspirationer mot demokratin måste alltid vara högt prioriterat. Men några principer bör benfast gälla.

Övervakning får aldrig ske slentrianmässigt. Det måste alltid vara motiverat, i varje enskilt fall, och inte ske obegränsat i tid. Den som vill sätta upp fler kameror måste bevisa att de har effekt – mer än i eventuellt upplevd ökad trygghet. Den brottsutredare eller terrorbekämpare som vill se telefonlistor måste alltid förklara varför.

Övervakarna ska alltid övervakas. Största möjliga öppenhet ska råda utåt. (Ett exempel på ett privat, datainsamlande företag som börjat demonstrera öppenhet finns här – även om också öppenheten i grunden har ett kommersiellt syfte, är det en öppenhet som konsumenter bör efterfråga.) Och för det som måste vara hemligt av en eller annan anledning ska det finnas oberoende organ – domstolar som godkänner och nämnder som ser till att allt går rätt till.

Du ska ha rätt att veta vad andra vet om dig. Även om du har rent mjöl i påsen.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Riskmedvetna liberaler bör främja frihet och satsa socialt

För kalenderbitare som fortfarande läser encyklopedier i bokform ges möjlighet till samtidshistoriska tankeställare. I 90-talets stora uppslagsverk, Nationalencyklopedin, står således om Folkpartiet att valresultatet brukar variera mellan 10 och 20 procent. Det var strax efter 1991 års val, med vad som då uppfattades som en låg notering på drygt 9 procent.

I den tjugo år yngre (och betydligt tunnare) NE-versionen anges samma intervall till mellan 5 och 15, vilket väl får sägas täcka in 1998 års bottennapp precis under 5 och 2002 års ”succé” på drygt 13. Och även om opinionsmätningar mitt i mandatperioden inte säger mycket jämfört med ett valresultat, så kan vi nu konstatera att vi rör oss ned mot golvet även i nya NE:s intervall. (Se t.ex. senaste sammanställningen Svensk Väljaropinion för mars, från SR Ekot – och aprilsiffrorna i de olika mätningarna har som bekant inte gått åt motsatt håll.) (Uppdatering: Svensk Väljaropinion för april, hos SR Ekot.)

Som folkpartist har man vant sig vid skrala siffror, särskilt i mellanvalsperioder. Samtidigt ser vi oss mentalt som ett större, och åtminstone mer betydelsefullt, parti – med ett fullt sortiment som naturligtvis erbjuder de bästa lösningarna från alkohol- till Östeuropapolitik. För oss var valet 2002 det naturliga, och 1998, 2006 och 2010 de avvikande resultaten med olika förklaringar.

2006 års dataintrångsskandal var förvisso en oförutsedd händelse som hette duga, som upplevdes drabba djupt orättvist av många hårt arbetande folkpartister. Det ännu något sämre resultatet 2010 har förklarats med Moderaternas då ännu starkare ställning, efter finanskrisen, och stödröster till de ännu mindre Allianspartierna även från ”duktiga” folkpartister”.

Sanningen är förstås att inget parti ”äger” sina väljare, och Folkpartiet kanske minst av alla. Succévalet 2002 och den efterföljande valanalysen granskas kritiskt av Richard Bengtsson, som kallar Folkpartiets valresultat ”ihåligt som en schweizerost”. Efter 2010 kunde vi rationaliserande folkpartister glädja oss åt att vara näst största regeringsparti – störst av de små! Och vi kunde få höra att aldrig hade M + FP tillsammans samlat fler röster.

Sanningen för Folkpartiet är, att vi kanske inte är i kris. Men vi är definitivt i en riskzon att bli ett avsevärt mindre parti med mindre inflytande. Riskmedvetenheten måste leda till analys och åtgärder.

Djupare analyser efterlyses från många håll, för att kunna lägga grunden till liberal framgång – som vi ju alla som är engagerade i Folkpartiet, ärligt är övertygade om att vi förtjänar och kan nå. Jag ska inte göra anspråk på någon revolutionerande, saliggörande helhetssyn men vill lämna ett litet bidrag.

Bristande tydlighet är knappast längre ett stort problem för Folkpartiet. Många företrädare, och många politiska ställningstaganden, är så tydliga man kunde önska (eller mer). Då är frågan var vi ska sätta ned våra liberala fötter. Vad ska vi välja att skylta med i fullsortimentet? Vad ska vara Folkpartiets profil? Vad är mervärdet vi vill förmedla?

Skolan är en så tydlig Folkparti-fråga att den ofta sägs ha gjort oss till ett enfrågeparti. Skolan brukar regelmässigt hamna bland de absolut viktigaste frågorna när väljarna tillfrågas. Och vår skolpolitik har brett stöd – betydligt större än vårt valresultat. Varför är det så?

En förklaring är förstås att vår skolpolitik inte skiljer ut oss tillräckligt tydligt. Vi får kanske äran, men inte rösterna, som tryggt kan läggas på Moderaterna, eller för den delen på Centern eller Kristdemokraterna. Man får ju Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik på köpet. Inför framtiden finns också skäl att hissa varningsflagg – har våra vällovliga reformer lyckats vända den ”atlantångare” som den svenska skolan, och dess i många år sjunkande kunskapsresultat, till valet 2014?

Försvar, kärnkraft och värnskatt är frågor där vi skiljer ut oss mer även inom Alliansen. De verkar dock inte ha gett någon större utdelning även om de är viktiga, även om de borde kunna locka besvikna tidigare moderatväljare, och även om det är aldrig så skönt att få beröm på SvD:s ledarsida.

Vad är då mervärdet med Folkpartiet? Det liberala partiet måste självklart vara det tydliga liberala alternativet. Vi måste alltid problematisera ur liberal synvinkel – ett perspektiv som sällan ger tvärsäkra svar. Men den liberala hållningen måste vara glasklar.

Integritetsfrågorna är givetvis ett liberalt lackmustest. I många av de omdebatterade frågorna på senare år finns inga självklara svar – det finns goda skäl, även för en liberal, att ibland ta till övervakning av olika slag för att förhindra ett större ont. Men det sluttande planet ska problematiseras av liberaler. Och framför allt borde vi inte gå i bräschen för frihetsinskränkningar. (Jag har berört detta viktiga ämne tidigare, senast här.)

Kulturpolitiken är ett område som kan definieras både brett och smalt. Men oavsett om det handlar om public service, upphovsrätt, bibliotekens framtid eller de fria gruppernas rätt att vara så fria och nyskapande som de kan vara, så är det en liberal kärnuppgift att stå upp för ett fritt kulturliv och yttrandefrihet.

Socialpolitik och välfärdsfrågor är en annan, mer sakpolitiskt konkret, självklarhet för ett liberalt parti – med eller utan det prefixsatta ”socialliberal”. En profilerad social agenda som inte bara finns på papper, utan också drivs strategiskt utåt, har länge efterfrågats av många – nästan så att ropet på ett ”mjukare” Folkparti har blivit ett mantra. Låt gå för ”mjukheten” – men förmedlat av 2000-talets tydligare Folkparti. Här behövs den liberala rösten, för valfrihet och ökad jämlikhet i hälso- och sjukvården. För generösa socialförsäkringar och generell välfärd.

Nog finns det att göra, liberaler!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Demokrati & ideologi

Datalagringsdubier

Statliga tvångsmedel är ett nödvändigt ont för en liberal, som vill skydda enskilda och det gemensamma i ett fungerande rättssamhälle. Men alla tvångsmedel är inte nödvändiga. Som liberal är min ryggmärgsreaktion att alltid ifrågasätta alla förslag till utökade tvångsmedel; mer registrering, fler övervakningskameror, etc.

Ur mitt liberala perspektiv är alla tvångsmedel som åsidosätter individens frihet och integritet i grunden tvivelaktiga. Det är så jag vill att mitt liberala parti ska agera. Och det känns definitivt inte som det liberala partiets uppgift att stå i första ledet för införande och förespråkande av nya tvångsmedel.

Datalagringsdirektivet är kanske ett nödvändigt ont. Nödvändigt, åtminstone så till vida att Sverige är skyldigt att införa det, och att det vi egentligen kan åstadkomma är att göra det bästa möjliga av det när vi stiftar den svenska lagen. Men det är inget Folkpartiet bör gå i bräschen för, utan göra motvilligt.

I sig kan man säkerligen argumentera för att datalagringsdirektivet inte är så hotfullt – men det är det gamla vanliga, farliga sluttande planet som är allvarligt. Det måste sättas en gräns för den samlade mängden av utökade tvångsmedel och integritetsinskränkningar. Om inte nu, när? Om inte av oss, av vem? Det är frågor som jag som liberal hoppas att fler ställer sig.

Om datalagringsdirektivet blir tandlöst mot den farliga brottslighet man motiverar alltihop med – och mot alla andra som vet och vill kryptera sin datatrafik – då blir det ju riktigt tragikomiskt. Det borde man ta till intäkt för att tänka om.

Det man definitivt inte borde göra är att fortsätta störtloppet på det sluttande planet, och förbjuda nästa företeelse som står i vägen för reglerings- och övervakningsivriga fingrar och ögon: Krypteringen.

Av regeringskansliets mejlrutiner har vi ju, om inte förr, fått lära oss att ett okrypterat mejl är lika (o)hemligt som ett vykort. Att förbjuda kryptering borde således logiskt sett följas av förslag om att upphäva brevhemligheten, förbjuda förseglade kuvert och påbjuda korrespondens per vykort.

Det gäller bara att alla skriver tydligt och läsligt. Så de inte misstänks för försök till kryptering.

Media: AB 1, 2, DN, SR Ekot, P3 Nyheter, SvD. Bloggar: Erik Svansbo.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,