Tagg: jämlikhet

Det politiska är personligt

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Att behöva förklara mig – eller gömma mitt verkliga jag. Personliga erfarenheter av att inte passa in i normen bidrog till att jag blev liberal. De får mig att kämpa för att alla ska få möjlighet att vara de unika individer de är.

Politik är något personligt för mig. Det är det kanske för de flesta politiskt aktiva. Jag blev liberal av flera anledningar – inte minst för grundtanken att alla människor ska kunna förverkliga sig själva, och nå framgång, samtidigt som vi får stöd vid livets motgångar. Min liberala grundsyn kan sammanfattas med att problemet som politiken ska lösa aldrig kan vara människors framgång – utan när människor far illa.

För mig tar min övertygelse och mina värderingar sig praktiskt uttryck i t ex utbildningspolitiken, där jag anser att läraren ska vara auktoriteten som fokuserar på livslångt lärande – en kunskapsskola på riktigt. I skattepolitiken, där avskaffad värnskatt och att hålla nere andelen som betalar statlig skatt är viktiga mål. I socialpolitiken, som ligger mig nära hjärtat och där jag ser den generella välfärden, med socialförsäkringar som alla finansierar och kan ta del av vid behov, som grunden i ett socialliberalt samhälle.

Det personliga är inget jag talar om lika enkelt och ofta. Men en viktig orsak till min liberalism är högst personlig. Det handlar om rätten att få vara sig själv, att bli betraktad som en individ. Det klarar liberalismen som ingen annan ideologi.

Tänk tanken att alltid känna dig annorlunda och utanför. Inte passa in i normen. Behöva förklara att det är så och varför – eller avstå och låtsas vara något man inte är. Eller hoppas och önska att man vore det.

Det är den verklighet jag växt upp med – liksom andra som skiljer ut sig, med sin sexuella läggning, funktionshinder, etniska eller kulturella bakgrund. För mig finns ändå fördelen att kunna välja om jag ska vidkännas mitt annorlundaskap. Men att inte göra det – är det verkligen ett alternativ?

Jag är liberal för att jag vill att alla människor ska kunna få vara sig själva, utan att grubbla.

Kommer jag kunna ta mig fram till skolan, butiken eller i möteslokalen, eller kommer jag hänvisas till en bakväg och inte kunna ta samma dörr som alla andra? Kommer jag att ifrågasättas på grund av min hudfärg, eller den gud jag ber till, eller inte ber till? Kommer jag att vara välkommen fast jag inte har samma bakgrund och uppväxtvillkor och inte vet att ”föra mig”? Kommer jag att få leva med min ärvda ångest, eller kommer jag att komma undfly den skuggan – utan att avsäga mig barnets kärlek till sin förälder? Kommer jag att våga berätta vem jag älskar, eller kommer jag att dömas för vilken slags andra människor jag blir attraherad av?

Vi är alla olika, alla annorlunda. Men ingen ska behöva känna sig utanför. Det Sisyfosarbetet upphör aldrig och är ännu viktigare idag när flera av de rättigheter vi kämpat för och vunnit återigen är hotade, i Sverige och inte minst andra delar av världen.

Sakpolitiskt rör det allt från bra skolor, trygga bibliotek och fri kultur till viktiga förändringar för lika rättigheter i t ex familjerätten, diskrimineringslagstiftning och rättsstatens skydd.

Målet kan dock aldrig nås med enbart politiska åtgärder. Politik är mer än fullmäktigemöten och budgetbeslut. Det handlar om attityder och opinionsbildning, ett försvar för allas frihet. Till det försvaret vill jag fortsätta bidra.

Böcker och bildning – inget privilegium

Litteratur och kultur är viktigt på riktigt. För sin egen skull – men också för den nytta det ger oss i vardagen och yrkeslivet. Därför måste vi liberaler slåss för bildning.

Jag växte upp omgiven av böcker. Det har fått sina konsekvenser. Alla kanske inte skulle kalla dem helt godartade i mitt fall – sällan utan näsan i en bok eller tidning (numera allt oftare i digital version), till frukost, lunch, middag och på promenaderna också, om jag får. (Jag har nästan helt lyckats undgå att gå in i stolpar, eller andra människor).

På det hela taget tror jag dock att läsandet har gynnat mig. Och det borde få gynna fler.

Litteratur och kultur är något som jag önskar att alla barn skulle få ta del av – även de som inte växer upp i hem fyllda av böcker, eller musik, eller återkommande museibesök. Kultur handlar om bildning – och det är viktigt på riktigt. Skola och utbildning är liberala hjärtefrågor – men för bildning behövs mer.

Att genom kultur ta del av andra människors upplevelser och tolkningar, att möta andra världar, bearbeta det verkliga livets företeelser och odla fantasin – det gör oss starkare som människor. Litteratur, film, konst, musik, sång skapar till exempel en bättre grund att göra bruk för de sakkunskaper som den goda skolan förmedlar. Det breddar intrycken och tolkningsmöjligheterna, gör det enklare att föra resonemang, se samband och argumentera.

Kulturella upplevelser ger också referenser och ramverk som är viktiga för det sociala och professionella samspelet. Sådana referenser som blir viktiga i vuxenlivet är inte självklart att alla har med sig hemifrån.

Bra och trygga bibliotek är något av det viktigaste vi kan arbeta för. Likaså kultur i skolan. Alla barn och unga bör ha möjlighet att ta del av, och själva prova på att utöva, kultur i olika former.

Som liberal vurmar jag för kulturen för dess egen skull, för det fria uttrycket och mångfalden. Kulturens frihet är något vi alltid måste försvara.

Också bildning är något vi ofta förvärvar för dess egen skull, för nöje och förströelse. Samtidigt ser jag som liberal också nyttan av bildning. Den nyttan måste fler få del av.

Bildning ska inte vara ett privilegium. Det är en frihet för alla, som måste försvaras. Det vill jag fortsätta göra, i kultur- och kommunpolitiken.

”Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?”

Ja, varför ska Kungsholmsbor, stockholmare eller svenskar bry sig om Europa? Den frågan ställer vi från Folkpartiet på Kungsholmen i ett brev till Kungsholmsbor – men alla andra är förstås välkomna att läsa. Vi berättar lite om varför vi tycker Europa behöver mer samarbete. Vad tycker ni?

Avsändare av brevet är Maria Johansson, kandidat till Europaparlamentet från Kungsholmen och tidigare bl a förbundsordförande i DHR, och jag som ordförande i Folkpartiet på Kungsholmen.

 

Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?

KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!
KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!

På fredag 9 maj firar vi Europadagen. 25 maj är det dags för val till Europaparlamentet. Vi från Folkpartiet på Kungsholmen har skrivit brev till er Kungsholmsbor tidigare, med fokus på våra lokala frågor. Den här gången höjer vi blicken – men det som händer i Europa handlar också i högsta grad om vår vardag här på Kungsholmen.

Europaparlamentet kan kännas långt borta men har makt över de flesta beslut inom EU, och det är beslut som påverkar oss. Vår handel och våra svenska jobb är beroende av EU:s inre marknad. Den fria rörligheten gör oss alla till vinnare – inte bara om vi vill resa passfritt till kontinenten. Genom rättsligt samarbete värnar vi integriteten, slåss för klimatet och kan bättre bekämpa internationell brottslighet.

Miljöregler håller koll på badvattenkvaliteten och luften över hela Europa. De gör att vi ska kunna bada tryggt vid Kungsholmens stränder, vid de nya strandbad i Kristineberg och Hornsberg som Folkpartiet har arbetat för. Tack vare EU ska vi också kunna andas friskare luft på Fleminggatan i framtiden.

Europasamarbetet handlar i grunden om principen om allas lika värde. Vi i Sverige kan vara förebilder på många områden, t ex med LSS och färdtjänsten, så att en miljon européer med funktionsnedsättning inte ska behöva leva instängda på institutioner för att de inte kan få hjälp i sin dagliga livsföring. Men EU höjer också trycket på Sverige och ger oss verktygen att förbättra tillgängligheten här i Stockholm, och undanröja funktionshinder i såväl byggnader och kollektivtrafik som IT.

Svenska liberaler i Europaparlamentet har gjort insatser för både Sverige och Europa, genom förbud mot dödsstraff, bättre djurskydd, m m. Det spelar roll vilka vi skickar till Europaparlamentet. Vi hoppas att du vill välja personer som tror på Europa och på ökat samarbete, och på att leverera resultat för miljön, jobben, tryggheten och friheten i Europa.

Vi vill gärna ha kontakt med dig! På fpkungsholmen.wordpress.com ställer vi aktuella frågor och där kan du kommentera. Eller mejla oss direkt! Naturligtvis är du välkommen även med andra politiska frågor.

Maria Johansson
Europaparlamentskandidat (FP), Kungsholmen

Rasmus Jonlund
Ordförande, Folkpartiet Liberalerna
Kungsholmen-Essingeöarna

Magdalena Andersson och sanningen om oss liberaler

Det är populärt att snacka skit om liberaler – senast ut är Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Men liberaler är knappast mot jämlik skola eller trygga socialförsäkringar som S vill få det till; däremot är vi för frihet, och mot oginhet.

OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler.
OLIBERAL? Magdalena Andersson har, eller sprider åtminstone, en felaktigt negativ bild av liberaler. Foto: Socialdemokraterna.

Jag är liberal för att jag vill ge alla människor frihet att förverkliga sig själva, och reella möjligheter för alla att utnyttja den friheten, oavsett bakgrund. En teoretisk frihet som begränsas av ojämlika uppväxtvillkor, främst ojämlik tillgång till bra skola, eller av otrygghet vid motgångar eller på ålderns höst, är inte till stor nytta för människor. Och om vi menar allvar med människors lika värde menar jag att det måste få genomslag i vårt frihetsbegrepp.

Många skulle kanske kalla min inställning socialliberal, och jag värjer mig inte, även om jag menar att det socialliberala kommer mer i den praktiska politiken än ideologin. I det sena 1800-talet känner jag ett släktskap med dem som kallade sig nyliberaler, Adolf Hedin med flera: både socialt och ekonomiskt ansvarstagande.

Begreppen och prefixen växlar men jag kallar mig först och främst liberal. Och därför blir jag så provocerad när andra än liberaler tillskriver mig och oss åsikter som står i rak motsats mot vad min liberalism står för – som Magdalena Andersson i dagens DN Lördag: ”…det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk” säger Magdalena Andersson (som annars framstår som både vettig och liberalt sinnad) till DN. Och formulerar faktiskt rätt väl en ideologisk och partipolitisk grundinställning – för Sveriges liberaler.

En bra skola och jämlik tillgång till utbildning är det allra viktigaste för den liberala tanken om människan. Det har varit hela syftet med våra omfattande skolreformer – som Magdalena Anderssons parti har ställt sig bakom, efter att äntligen ha frångått försvaret av den flumskola som ville utjämna genom att behandla alla lika, som ett snitt. Men lika är inte likvärdigt, när man tappar och p g a bristande uppföljning och slopad speciallärarkompetens missar elever med större behov, och inte heller ser och lyfter talangfulla elever i ämnen där de har särskild begåvning.

Mer resurser till elever och skolor med tuffare förutsättningar är lika självklart. Därför satsar vi socioekonomiskt i Stockholm. Därför vill vi återta ansvaret för skolan i statlig regi, efter den kommunalisering som Anderssons socialdemokrater genomförde med förödande konsekvenser. Effekten av kommunaliseringen är förstås att liberal och socialdemokratisk skolpolitik kan jämföras. Och mångårigt socialdemokratiska Göteborg och Malmö kommer till korta bredvid Lotta Edholms Stockholm och Torkild Strandbergs Landskrona.

Utjämning över livet och mellan olika lyckligt lottade eller framgångsrika människor är lika självklart liberalt. Därför står vi upp för generell välfärd, har varit en garant för experiment med socialförsäkringarna och vill höja taken i såväl a-kassan som sjukförsäkringen. Det är ett väldigt gott skäl att rösta på Folkpartiet inom Alliansen.

För en röst på Alliansen är det kloka liberala valet. Det handlar om det andra benet av liberalismen: friheten att växa, möjligheten att lyckas, och att då mötas av beröm och lyckönskningar – inte oginhet. Låga marginalskatter, trygga socialförsäkringar, bra skola som ger alla jämlik tillgång till kunskap (kryddat med bildning och frihet också i kulturens form): Där har ni min korta programförklaring för ett liberalt val.

 

Fritt och rätt i elevdebatter

När elever får i uppdrag att debattera kan ämnena inte vara okontroversiella. Men ämnen som kan kränka elever själva bör undvikas. Homoadoptioner är nog inget väl valt ämne.

Argumenterande uppsatser är ett av mina roligaste minnen från skoltiden (vilket kanske inte förvånar). Jag minns ämnen som kärnkraft och homoadoption som sedan har hängt med i mitt politiska engagemang.

Några stora debatter mellan elever med tilldelade ämnen har jag svårare att minnas. Där var ämnena i få fall förstås inte självvalda – och nog inte heller så kontroversiella. En uppsats som bara jag och läraren (och korrläsande mamma) ser, är något annat än en klassrums- eller auladebatt.

Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.
Marijana Dragics artikel i DN STHLM 1 november.

Den skoldebatt i Nacka som upprört elever och föräldrar, och uppmärksammas i dagens DN (ovan), gjorde förstås helt rätt i att vilja välja någorlunda kontroversiella ämnen. Annars blir det knappast mycket till debattövning. Och jag har svårt att uppröras över att elever får argumentera för och mot cannabislegalisering. Vad lagen säger, och varför, borde skolan förstås förmedla på andra sätt. Det görs säkert.

Homoadoption är debattämnet som får hårdast kritik. Och det förstår jag däremot. Om ungdomar i en känslig ålder är tvungna att lyssna på en debatt om, eller rentav själva argumentera mot, något som kan vara så personligt, är det en potentiell allvarlig kränkning. Det gäller förstås fler grupper och ämnen, men är förstås väldigt speciellt när det handlar om sexuell läggning – om könet på personen man råkar bli förtjust och kär i – i en tid då de flesta har komma ut-processerna framför sig.

Det är ju knappast så att elever i yngre tonåren självklart vill och vågar säga ifrån att de inte vill delta i eller lyssna på en sådan debatt. Och som Friends Jacob Flärdh säger till DN: ”Jag tror inte att det blir lättare att vara homosexuell efter att ens klasskamrater framfört argument och exempel på varför just jag inte borde ha samma rättigheter som andra.”

Det gäller att tänka fritt, men också rätt, i valet av debattämnen för skolelever.

Konsument- och medborgarmakt mot homofobin

Reggae är inte en musikstil jag lyssnar ofta på, och kvaliteterna på artister och framträdanden får andra uttala sig om. När en artist använder sin plattform för att sprida hatiska budskap anser jag det dock vara min ensak. Den här gången handlar det, igen, om homofobiska låttexter, från Stockholmsaktuelle Sizzla, enligt uppgift ”världens störste reggaeartist”.

I grund och botten får var och en naturligtvis föra fram sin åsikt, hur motbjudande den än är; för att använda det citat som tillskrivs Voltaire så må jag avsky vissa åsikter, men kämpar med näbbar och klor för rätten att framföra dem.

Yttrandefriheten är en av liberalismens mest grundläggande principer, därav den återkommande användningen av detta slitna men tydliga uttryck som används så ofta att det närmast blivit en kliché. Men också yttrandefriheten har sina gränser. J S Mills exempel på skillnaden mellan att kritisera brödpriserna i en sansad debatt, och som demagog som eldar på ett upplopp mot ett bageri, känns aktuell i fallet med Sizzla. För homofobi och hatbrott mot hbtq-personer är som många påpekat ingen teoretisk fråga i reggaemusikens hemregioner i Karibien och på Jamaica. Att en artist som torgför sådana budskap släpps fram i vår stad är knappast solidariskt med de som utsätts för sådana övergrepp.

I Stockholm är hotet mindre, men inte försumbart. Nu sträcker jag mig inte så långt som att efterfråga rättsliga ingripanden mot reggaekonserten. De som låter sig påverkas av reggaemusiken till att diskriminera hbtq-personer eller begå hatbrott är nog få. För dem som redan har den tendensen, är motmedlen nog annorlunda än förbud, när arrangörer och uthyrare inte har vett nog att sätta stopp.

Konsumenter och medborgare har dock andra medel att tillgå: Bojkott är ett beprövat och ofta framgångsrikt verktyg i marknadsekonomin. Jag stödjer därför helhjärtat min medliberal, kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, i hennes bojkottuppmaning. Och tillsammans med alla andra som tar ställning kan vi genom debatten och uppståndelsen visa att vi inte accepterar att någon trampar på våra värderingar och alla människors lika värde.

AB, Metro, SvD, SVT, QX

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,