Tagg: judar

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Continue reading ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Judarnas kollektiva oskuld

Hatet mot judarna är inte historia. Det irrationella, förkastliga skuldbeläggandet och hatretoriken lever – och under det senaste Gazakriget har en våg av hatbrott mot judar svept över Europa. Det är allas vårt ansvar att ta avstånd från alla tendenser till antisemitism.

HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se
HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se

I höstas uppmärksammade vi 75-årsminnet av Kristallnatten; kulmen på det gradvisa, smygande ökande förtrycket av de tyska judarna under 30-talet och förspelet till den ohyggliga höjdpunkten på århundradena av judeförföljelser som kom med kriget och Förintelsen. Denna mänsklighetens stora, tragedi gav reaktionen bland statsmän och folk: Aldrig mer.

Men antisemitismen dog aldrig och som jag skrev då i november: den verkar på sina håll starkare än på länge.

Sedan i höstas har det blivit ännu värre. Den uppblossande, och allt blodigare, senaste fasen av Israel-Palestina-konflikten har lett inte vara till berättigad kritik mot övervåld och civila offer i Gaza (sådan kritik som jag själv gärna kommer med; situationen för och behandlingen av palestinier är på många sätt förkastlig). Denna konflikt verkar dock alltid för vissa motivera hatfylld retorik, uttalade hot och rena våldshandlingar mot judar överallt. Aftonbladet skriver i dag om en våg av hatbrott mot judar över Europa.

Staters agerande leder ofta till reaktioner mot både dessa staters medborgare och andra intressen, och sådan kollektiv skuldbeläggning är aldrig acceptabel, konstruktiv eller särskilt sannolik att ge några resultat; vill man nå förändring och påverka i detta fallet Israels politik är andra strategier sannolikt betydligt effektivare. När den kollektiva skuldbeläggningen riktas mot Israel och judarna får den dessutom p g a historien en ännu värre, mer sinister karaktär.

Det är samma gamla antisemitism, samma myter och samma föråldrade grupptänkande utifrån blod och religion som vi och framför allt det judiska folket fått vänja sig vid genom de senaste snart tvåtusen åren av dess långa historia. Och i retoriken och handlingarna ligger i förlängningen det värsta hotet av alla: den förintelse som Hitler kommit närmast att förverkliga (och hans ”misslyckande” hör till det som människor utan att blinka verkar kunna beklaga…)

Vi måste vara mycket tydliga: det finns ingen kollektiv skuld för något folk. Kom gärna med skarp kritik mot Israels agerande men håll er för goda för att förblindas av blodsmyter. Håll isär staten, dess regering och militär, och folket som består av individer. Judar långt från Israel kan ännu mindre än alla israeler ta ansvar för alla staten Israels handlingar. Många av dem är säkerligen lika kritiska mot den rådande politiken med t ex bosättningar och militärt våld som många av oss. Men det spelar hursomhelst ingen roll: hot, våld och hatbrott kan aldrig ursäktas.

Vi har alla ett ansvar: att häva upp våra röster. Att säga ifrån mot hat och hot. Att aldrig tystna, aldrig glömma.

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.