Tagg: Lund

Stockholm, stolta storstad

I Stockholm är det bäst att leva. Här är bästa platsen både att arbeta och att bli äldre, men vi behöver jobba hårt för att få plats med fler som vill bli stockholmare. Bygg tätare och grönare, bli ännu bättre på skola och kollektivtrafik!

MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Det är inte alltid lätt att vara störst. Storstaden har sina problem, som fysisk trängsel och social ensamhet och utsatthet för vissa. Men storstäderna har också stora fördelar, och de väger tyngre när Fokus i år har gjort sin svenska kommunranking mer avancerad och väl underbyggd. I storstadskampen är Sveriges största stad Stockholm solklar vinnare – och tar hem även den övergripande förstaplatsen. Här är det bäst att vara äldre, och  bäst att arbeta. För unga når vi bronsplats, efter storstadskommunerna (får man ändå säga) Solna och Lund. I grundläggande variabler, där storstaden automatiskt hämtar hem många plus kring t ex flyg, bredband, arbetsplatser, befolkningstillväxt och öppenhet, blir det också en tredjeplats. Den stora utmaningen ligger i kategorin ”att ha familj”, där Stockholm landar först på 30:e plats. Det är utmaningar vi är väl bekanta med.

Där många människor samlas, i en stad som växer och har framtidstro, är det också enklare att få bra och roliga jobb – och jobb överhuvudtaget. Här finns underlag för både kommers och kultur, den service, förströelse och förkovran som många efterfrågar. Och här finns utrymme att vara sig själv, förverkliga sina drömmar och livsprojekt, ensam eller i sällskap med andra.

Den växande storstaden har alltså många inneboende fördelar. Men framgången är inte ödesbestämd. Det kan gå olika bra, och det kan även gå nedåt. Politiska beslut, eller avsaknad av beslut, påverkar i olika riktning. Stockholm har varit lyckosamt på flera punkter men har också utmaningar, inte minst med trängseln, bland bostäderna och i trafiken.

Vi behöver helt enkelt bygga fler bostäder, och möjliggöra för äldre, billigare bostäder att omsättas. Unga måste ha någonstans att bo och de som blivit lite äldre och vill flytta till ett mindre, kanske mer centralt, boende måste kunna göra det utan att man känner sig ekonomiskt osäker inför ålderdomen. Det handlar mycket om lagar och regler som krånglar till, fördyrar och försenar byggprocesser (att det är fler överklagandemöjligheter kring ett bostadsbygge än en morddom har påpekats ofta men förtjänar att upprepas). Men det handlar också om hur kommunerna agerar. Stockholm är bra men kan bli ännu bättre på att få fram detaljplaner. Ett onödigt högt parkeringstal gör dessutom att bostäderna blir dyrare, och kanske onödigt stora (om man bygger många ettor, med sannolikt bilfria hushåll, måste man paradoxalt nog ordna fler P-platser än om man bygger större men färre lägenheter på samma yta). Vi måste också ha överenskommelser med byggarna så att det som lovas verkligen byggs. Och de kommunala bostadsbolagen måste göra sitt till, inte minst för att vi ska få fler hyresrätter.

Stockholm ska bygga 140 000 nya bostäder till 2030. I hela Stockholmsregionen talas det om 20 000 bostäder per år. Men de ska inte bara bli många – de måste också bli bra! Och då talar vi inte bara om viktiga frågor om boendekvalitet, bra byggmateriel för hälsa och miljö, bra arbetsvillkor för dem som bygger – utan också om den stadsmiljö som de nya husen skapar.

Det är den populära men också uppskattade kvartersstaden som vi bör bygga vidare på, där många människor får plats, och många människor trivs. För att den ska bli bra krävs också att vi bygger varierat – och bygger grönt! I den täta staden behöver människor se olika uttryck på fasader och byggnadsdetaljer, man behöver ha träd och grönska omkring sig, och konstnärlig gestaltning i den offentliga miljön – vårt vardagsrum.

Trafiken är en ödesfråga för varje storstad. Stockholm har tur – vi är redan en ganska tät stad. Trängselskatten var en nödvändig åtgärd, både för trängseln och för finansiering, även om processen kring införandet kan ifrågasättas. Vissa strukturella vägbyggen återstår för att skapa en förbifart förbi och en ringled runt stan, men annars måste vi fokusera på kollektivtrafiken – framför allt på spår, och inte bara nya tunnelbanor. Vi behöver kapacitetsstarka, attraktiva spårvägar , liksom snabba pendelbåtar, om på tvären binder ihop och kompletterar vårt kollektivtrafiknät.

Skolan är en annan ödesfråga. Där vinner Stockholm, inte minst jämfört med de andra  storstäderna Göteborg och Malmö, i resurser och resultat. Här krävs satsningar på elever och skolor som har det tuffast, och Stockholm fördelar medel utifrån socioekonomiska faktorer. Integrationen är överhuvudtaget avgörande för storstädernas och Sveriges framtid. Den kräver nationell politik kring arbetsmarknad, skatter, regelverk m m, men kommunalt kan vi göra mycket inte minst för de uppväxande generationerna, med skola, sommarjobb och meningsfulla fritidsaktiviteter.

En stad som är bra för sina invånare behöver också vara bra för sina företagare, för utländska besökare och investerare. Där har Stockholm och hela Stockholmsregionen stora fördelar, men även här är både nationella och lokala politiska beslut avgörande.

Vi behöver investera kraftigt i bostäder och kollektivtrafik. Vi måste utveckla ett arbetsliv där människor med alla slags bakgrunder och erfarenheter kan få plats. Vi måste bygga ut skolor och förskolor, satsa på kvalitet, lärarlöner och fler utbildade förskollärare. Vi behöver fortsätta att stärka vårt rika kulturliv: både genom de kommunala institutionerna, och genom ett starkt fritt kulturliv. Storstadens fortsatta attraktivitet bygger på dess inneboende kraft – men är också beroende av klok politik.

Läs mer i Fokus om deras kommungranskning. Se också TT/Aftonbladet och SvD.

Freda författarfristäderna

Författarfristäderna i Sverige är förstås viktigast för de kulturpersoner som berörs och är i behov av skydd. Men att ge förföljda författare en fristad är också ett ställningstagande för yttrandefriheten, och säger något om vad vi vill vara för slags samhälle. Att kommunpolitiker nu agerar mot hela systemet av författarfristäder är anmärkningsvärt, djupt upprörande och potentiellt mycket problematiskt.

FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken.
FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken. Bild: David Shankbone/Wikimedia.

Författarfristäderna är ett internationellt nätverk som har växt under åren, i världen och Sverige. Om vi betänker dess ursprung – fatwan mot och förföljelsen av Salman Rushdie – förstår vi också något av fristädernas betydelse. Alla förföljda författare får inte samma uppmärksamhet som en Salman Rushdie, men det gör inte behovet av fristäder mindre – snarare tvärtom.

Författare och andra kulturpersonligheter är ofta bland dem som står i första ledet i kampen mot odemokratiska regimer och förtryckande rörelser. Människor som tänker och säger vad de vill, och skriver ner eller på annat sätt sprider det till sin omgivning, är diktatorernas och extremisternas värsta fiender.

Vad stolta vi kan vara att ge sådana kämpar fristäder i Sverige! Jämte Stockholm ingår sju andra städer i nätverket och vi hoppas att de ska bli fler – men några Gävlemoderaters kverulans hotar att stoppa inte bara Gävle utan alla svenska fristäder.

Författarfristäder borde inte behöva vara partipolitik. Jag räknar förstås med att man kan lita på liberalerna, och Folkpartiet agerar för att fler kommuner ska ansluta sig, nu senast i t ex Kumla, Örebro och Lund. Av de svenska fristadskommunerna styrs ungefär hälften av Alliansen, hälften av de rödgröna. Motståndet finns också på ömse sidor; Socialdemokraterna i Kumla sade nej till Folkpartiets förslag med hänvisning bl a till kostnaden och säkerhetsbehovet; Socialdemokraterna i Örebro sade först nej till Folkpartiets motion om att göra staden till en fristad, med ungefär samma argument som Moderaterna i Gävle: att det inte är en del av den kommunala kompetensen. /Uppdatering: Socialdemokraterna har nu gjort en välkommen helomvändning och stödjer en Författarfristad i Örebro, skriver NA./

Dessa moderata och socialdemokratiska kommunpolitikers motstånd mot författarfristäder är problematiskt på flera plan. Det är illa nog om Sveriges sjuttonde respektive sjunde största kommuner inte skulle kunna ta emot en förföljd författare; än värre är att Moderaterna i Gävle genom sitt agerande hotar hela fristadstanken. De har överklagat kommunens beslut och anser att det strider mot kommunallagen. Om deras kverulans finner laga stöd, blir alltså alla författarfristäder i Sverige olagliga.

Kommunallagen kan förstås ändras och jag har inga svårigheter att tro att en sådan ändring kommer att få brett stöd. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kritiserar själv sina partikamrater i Gävle (DN), och såväl moderater som socialdemokrater har i stort slutit upp bakom fristadstanken. Men en lagändring tar tid och skulle innebära stora praktiska svårigheter och ett sannolikt avbrott i den viktiga verksamheten som nu alltså snart omfattar ett tiotal kommuner.

FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.
FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.

I ett land som 1766 införde världens första tryckfrihetslag, på initiativ inte minst av liberalen Anders Chydenius (Wikipedia), har vi en god tradition att värna. Författarfristäderna handlar inte bara om de förföljda författarnas frihet, trygghet och möjlighet att arbeta. Fristäderna är ett ställningstagande för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten i stor; en markering mot världens mörkermän, extremister och diktatorer; en ripost mot alla som anser sig ha rätt att bestämma över vad människor ska tycka, känna, skriva och uttrycka.

Författarfristäderna säger något om vad vi vill vara för land, och för människor. Min bild av det skiljer sig uppenbarligen från de kverulerande Gävlemoderaternas – men jag tror att jag delar den med merparten av svenskarna.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms liberala kulturborgarråd, skriver i SvD: Fler fristäder, inte färre, och på sin blogg. Ola Larsmo i DN: Ingen Dante ska släppas inom Gävles stadsportar, tycker M. Karin Olsson, Expressens kulturchef: S i Örebro gör som Gävlemoderaterna. Christina Örnebjär (FP), Kumla, i Expressen: Massivt motstånd.

Stockholm erbjuder författare en fristad sedan slutet av 1990-talet; nu är det den etiopiska författaren Mezgebu Hailu Habtewold. Läs mer hos Kulturhuset Stadsteatern om Fristad Stockholm.

Stockholms fristadsförfattare:
Salim Barakat (Syrien) 1999-2001
Shiva Arastui (Iran) 2002
Asiye Zeibek 2002
Maryam Hooleh (Iran) 2003-2004
Remi Raji  (Nigeria) 2005
Faraj Bayrakdar (Syrien) 2005-2007
Lisa Lee (Kina) 2008-2009
Zurab Rtveliashvili (Georgien) 2010-2011
Mezgebu Hailu Habtewold (Etiopien) 2012-

För snart två år sedan hade jag äran att rycka in och hälsa det internationella nätverket av författarfristäder, ICORN, välkomna till deras konferens i Stockholm. De ord jag med benäget bistånd av vår kulturhandläggare i Stadshuset yttrade, känns aktuella att upprepa och understryka i dag:

Authors, journalists, playwriters, artists, poets and intellectuals are for a free and democratic society what soil is for plants. Without books, plays, articles or debates there are no emerging free societies or democracies. Or to paraphrase John the evangelist: In the beginning of free societies is the Word.

The freedom of speech does not solely concern those who want to question the ruling order, question truths that are taken for granted, or cross the borders of aesthetics. In the long run, it is a right and a freedom necessary both for the establishment and for the protection of other fundamental rights. The freedom of all stand and fall with the freedom of speech. And a social system who can’t tolerate people’s free opinions, won’t endure.

In Sweden we are so fortunate as to mostly be able to take free speech for granted. But we have not forgotten those who are less fortunate. The membership of the City of Stockholm in the International Cities of Refuge Network is a manifestation of this awareness. Since our city became a member in 1998 we have hosted eight authors in need of a safe haven. Later this year the city is going to welcome yet another author – a procedure which we hope to continue as long as the need for a safe haven for oppressed authors exists.

In Sweden there is an ongoing effort to make more cities members of ICORN – an ambition that the city of Stockholm supports. Fighting the fight for freedom of speech is something we can do not only on an international and national, but on a municipal, level. We need to be many more cities to share the fight – and help spread the word of the importance and the endurance of freedom of speech.

Ett uppfattat nej – och ändå inte våldtäkt?

Ännu en friande våldtäktsdom vållar stor upprördhet. Fungerar lagen när ett uppfattat nej, och användande av våld, inte räcker?

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålning, Tarquinius och Lucretia, av Tizian, 1571.

De har varit många på senare tid – våldtäktsrättegångarna där åtalade har friats i domstolen trots graverande omständigheter som många anser borde lett till fällande domar. ”Många” innefattar i dessa fall allt från rättskunniga över professionella opinionsbildare till arga, engagerade ”vanliga” män och kvinnor.

Nu är det en 25-årig kvinna i Lund som säger sig ha gjort allt hon kunnat för att säga nej. Något den åtalade 27-årige mannen också medger. Både offret och den misstänkte förövaren är också ense om att han har använt våld. Ändå frias han, eftersom han menar sig inte avsiktligen ha tvingat sig till sex.

Sällan har det varit tydligare att ett nej inte betyder ett nej, vare sig i manliga förövares eller svenska domstolars ögon. Det allmänna rättsmedvetandet och rättspraxis tycks allt tydligare skilja sig åt.

demo1Grunden för en rättsstat är att ingen ska dömas skyldig om inte motsatsen bevisas. Vi vill inte ha oskyldiga män som döms för våldtäkt. Sexuella relationer är inget enkelt, svartvitt område och det kommer alltid behöva göras bedömningar. Men något måste vara klart: Att ingen ska behöva ha sex mot sin vilja. Att ingen ska vara förhindrad att avbryta en påbörjad sexuell, eller sexuellt laddad, situation. Att ingen ska behöva gå med på något man inte vill, för att man tidigare ”varit med på det”, ”gett sig in i det”, ”sänt signaler”.

Är det lagen, som skärptes så sent som i somras, som det är fel på? Eller är det tillämpningen? Kanske behövs, som sades av både journalisten Cissi Wallin, frilansjournalist och chefsrådmannen i Lund Nils-Petter Ekdahl i P1 i morse, den ytterligare skärpta våldtäktslag som många efterfrågar bara som en markering mot domstolarna.

Vi har fria domstolar. Men de bör överväga hur de förhåller sig till lagstiftarnas intentioner – och till det allmänna rättsmedvetandet.

I media för den som vill veta mer om det nu aktuella våldtäktsmålet: Sydsvenskan, SvD, Metro, Expressen, P1 Morgon, GP:s Malin Lennersten: Ett nej, är ett nej, är ett ja? Läs också gärna LUF:s ordförande Linda Nordlund i Sydsvenskan: Kan en deprimerad kvinna våldtas?