På måndagskvällen debatterade Stockholms kommunfullmäktige förslaget till Nobelcenter på Blasieholmen. Vi liberaler gillar tanken på ett Nobelcenter. Vi ser gärna en märkesbyggnad på Blasieholmen. Men vi säger nej till det liggande förslaget.

Sent omsider – efter en drygt tre timmar lång filibuster-liknande debatt i ett annat ärende med bara ett förslag till beslut – blev det debatt om Blasieholmen och Nobelcentret. Nedan ser ni mitt inlägg i debatten (som också citeras i FastighetsNytt).

Anförande vid fullmäktigedebatten om Nobelcenter, 25 april 2016

Alfred Nobels gärning och det pris som bär hans namn är ett av Sveriges och Stockholms absolut starkaste varumärken. Naturligtvis ska vi ge förutsättningar för att skapa ett modernt Nobelcenter, som berättar om historien och siktar mot framtiden.

En annan av Stockholms största tillgångar är staden i sig – stadsmiljön, vattnet, den lätt avläsbara topografin, arkitekturen från många sekel som bråkar, bryter av och framför allt samsas.

Dessa två tankar kan och måste vi ha i huvudet samtidigt.

Platsen på Blasieholmen är en av stadens sista centrala, i huvudsak fria tomter. Det är en märkesplats. Den ska självklart kunna utnyttjas till något riktigt bra, en märkesbyggnad. Men – den är inte helt tom. Där finns både byggnader och inte minst ett historiskt arv som vi måste beakta. Det är en sak.

Platsen i sig och dess roll i staden i stort är den andra och kanske ännu känsligare saken.

Jag och Liberalerna motsätter oss inte ett Nobelcenter. Tvärtom! Vi motsätter oss inte en framtida byggnation på Blasieholmen. Men vi vill och kan inte stödja detta förslag, till Nobelcenter på Blasieholmen.

David Chipperfield må vara en arkitekt av världsrykte, och det gyllene hus han har ritat, och ritat om, må mycket väl vara arkitektur av hög klass. Men är det rätt arkitektur för platsen?

Och – att vi ställer den frågan innebär inte att vi måste ha en färdig skiss på hur ”vårt” hus skulle se ut. Det är som bekant inte politiker som ska rita hus. Trots att det verkar låta så ibland i den här debatten.

Kulturmiljön på Blasieholmen och husets plats i ett centralt blickfång motiverar vårt nej. Det är ett nej som delas av många röster i staden, röster som långtifrån alltid har samma uppfattning i samhällsfrågor eller ens i stadsbyggnadsfrågor – tvärtom. Till de kritikerna hör nätverket Yimby, vars själva existens går ut på en positiv inställning till stadsbyggnadsmässig utveckling, förnyelse och förtätning. Men här talar de om en monolitisk utformning, och betonar liksom vi värdet av det tullhus som ska rivas.

Att säga nej till nuvarande förslag till Nobelcenter på Blasieholmen är inte ett utslag av att säga nej till allt byggande i Stockholm, eller nej till förändring och modern arkitektur. Men att bejaka förnyelse och förtätning innebär inte att man måste säga ja till allt. Att bygga nytt innebär inte att vi måste radera historien.

Tänk om, ta chansen att göra något riktigt bra för både Nobel, Blasieholmen och Stockholm. Bifall till Liberalernas reservation i kommunstyrelsen.

Läs mer: Yimbys yttrande över förslaget till Nobelcenter. Förslag till överenskommelse om exploatering. Förslag till detaljplaneändring. Tidigare inlägg från mig: ”Gärna ett Nobelcenter men inte detta.”