Tagg: offentlighetsprincip

Integriteten är värd lite krångel – och mindre profit

Fler utdrag ur brottsregister. Fler webbtjänster där man snabbt kan finna information om dig eller vem som helst. Och nu kombinerar Lexbase domar med webbens snabbhet. Det var aldrig meningen att offentlighetsprincipen skulle utnyttjas på detta sätt, och för ren profit. Och det finns all anledning att lyssna noga på Datainspektionens varningar och strama åt spridningen av personuppgifter.

fönsterkuvertLillebror ser dig. De senaste åren har det blivit allt tydligare; personuppgifter, ekonomiska förhållanden, så skenbart harmlösa fakta som födelsedagar, tillsammans med adress och gatubilder. Det har blivit lätt för vem som helst att utan större ansträngning kartlägga våra liv – och det kan vara en vinstgivande affär att göra profit på de offentliga registren.

Offentlighetsprincipen är värd lite krångel, skrev jag för några veckor sedan. Jag vände mig mot att göra offentliga register mer svårtillgängliga och avskaffa anonymiteten för uppgiftshämtare. Detta polisens förslag för att förebygga identitetsstölder skulle försvåra granskning av makten och journalistiskt arbete. För att motverka identitetsstölder, som kan få förödande konsekvenser för brottsoffren, får det däremot gärna bli lite krångligare för de, t ex myndigheter och banker, som ska kontrollera identiteten för att utfärda olika dokument.

Och integriteten är värd ännu lite mer krångel. Det är helt enkelt inte rimligt att så lätt komma åt systematiserade, sammanställda personuppgifter. Personuppgiftslagen måste hävdas – om så krävs med en översyn av grundlagen.

Problemet är nämligen att personuppgiftskrämarna med utgivarbevis kan hävda grundlagsskydd. Datainspektionen kommer inte åt dem, och kräver grundlagsändring. Helst snabbt. Justitieministern verkar mer avslappnad och hänvisar till kommande integritetsskyddskommitté. Att frågan kring hur data så enkelt och billigt kan lagras och spridas digitalt lever även på Europanivå bekräftas av civilrättsprofessorn Mårten Schultz.

Något behöver göras, vilket accentueras av den senaste webbtjänsten: Lexbase, som samlar domar och gör dem tillgängliga och sökbara utifrån namn, personnummer – eller kvarter. Det är problematiskt nog att fler och fler arbetsgivare kräver utdrag ur brottsregister (en möjlighet som nog bör ses över, som regeringen aviserar). Lexbase visar den värsta formen av ”lillebror ser dig”, av nyfikenhet och övertramp i personlig sfär. Att de som avtjänat sitt straff har sonat sitt brott är en rättsstatlig princip som alla rättskaffens människor borde respektera. Det ska kräva mycket – t ex arbete med barn i skola och omsorg – för att kompromissa med den principen.

Offentlighetsprincipen är också omistlig. Den ska och behöver inte inskränkas. Däremot innebär inte offentlighetsprincipen att privatpersoners personliga uppgifter ska få samlas och tillgängliggöras hur enkelt som helst, som ett sätt att göra enkel profit.

Självklart ska seriösa affärsidéer kunna byggas på öppna offentliga data; det är en viktig service som vi bl a jobbar med på Stockholms stadsarkiv och tjänsten e-arkiv Stockholm. Men jag drar gränsen vid nu levande privatpersoners personliga data.

Sajten Lexbase har redan hunnit JK-anmälas för att ha publicerat skyddade uppgifter. Alltsammans vore tragikomiskt om det inte vore så illavarslande. Att ägaren bakom Lexbase själv tycks ha ett inte helt oantastligt förflutet är förstås en djup ironi. Han är en person vars vandel, och vars tidigare samarbetspartner, kan vara av allmänt intresse; och det förhållandet klarlades snabbt och effektivt av en journalistisk granskning.

Även om man har rent mjöl i påsen har man rätt att ha sitt mjöl i fred. Då är man sannolikt ointressant för dem som gör sig ansträngningen att leta i offentliga arkiv, hos myndigheter och domstolar, på gammalt hederligt sätt. De som har smutsigare byk som är av allmänintresse lär bli påkomna i varje fall. Det är offentlighetsprincipens fördel – som den var tänkt att användas.

Läs mer
DN: Grannens domar kan läsas på nätet , Ägare av kritiserad sajt kopplas till grova brottslingar. SVT: Stor ökning av brottsregisterutdrag, Sajt JK-anmäls – publicerade hemliga uppgifter. SvD: Omöjligt ingripa mot internettjänst, Jurist: Minst fyra år innan Lexbase kan stoppas, Datainspektionen på DN Debatt: Grundlagen missbrukas och måste ändras snarast. Expressen: Hård kritik mot sajtens delägare. Aftonbladet: Emmas rattfylleridom går att läsa helt gratis. Irene Wennemo på Aftonbladets ledarsida: Ska alla brottslingar hängas ut på nätet?

Offentlighetsprincipen är värd lite krångel

Identitetsstölder är ett växande problem som kan stå brottsoffren dyrt. Det är ett brott som ska motverkas med brottsbekämpande metoder och bättre rutiner – men det är inget skäl att inskränka offentlighetsprincipen.

Att bli bestulen på sin identitet verkar löjligt – och obehagligt – lätt. Brottsoffer märker oftast inte något förrän det dyker upp räkningar, eller kravbrev, förknippade med varor man aldrig beställt och avtal man aldrig har ingått. Förutom den ekonomiska skadan, och krånglet med att ställa allt till rätta, kommer känslan av övergrepp, och kanske av skam över att någon har kapat ens identitet och dragit ens namn i smutsen.

Bild från Ekobrottsmyndigheten.
Bild från Ekobrottsmyndigheten.

Identitetsstölder är ett växande problem och jag förstår att myndigheter vill göra något åt det. Polisens förslag att försvåra möjligheten att ta del av personliga uppgifter, framför allt anonymt, riskerar dock att bli ett än större hot än det problem man vill lösa. (Se dagens DN.)

Offentlighetsprincipen är viktig inte bara som princip för en demokratisk rättsstat. Den har framför allt en stor praktisk betydelse, för att förebygga korruption och göra det möjligt att upptäcka missförhållanden. Det är ett verktyg för journalister – men också för alla medborgare.

Vi ska inte införa klasskillnader kring offentlighet, tryck- och yttrandefrihet. Tvärtom bör vi stärka och utvidga t ex meddelarskydd (för anställda i privata företag som driver t ex vård, skola eller kollektivtrafik på offentligt uppdrag). Att anonymt kunna begära ut person- och inkomstuppgifter är särskilt viktigt för att upptäcka eventuell korruption. Den möjligheten bör finnas lika för alla.

Alla inskränkningar av offentlighetsprincipen är problematiska. Det har redan gjorts väl många och vi behöver inte fler. Identitetsstölder måste istället bekämpas med polisiära metoder, och förebyggas med bättre rutiner hos kreditgivande företag och myndigheter som utfärdar dokument.

Lite mer krångel är det värt för att värna offentlighetsprincipen.

Friskoleenighet som stärker valfriheten

De svenska friskolorna har kommit för att stanna. Att efter ett kvartssekel beröva elever och föräldrar friheten att välja skola har aldrig varit aktuellt annat än för de mest vänsterinriktade politikerna, som tycker att just politiker oftast är bäst lämpade att fatta de flesta beslut. Däremot har diskussionen på senare år tagit fart kring hur friskolorna kan och bör regleras.

Att sex partier nu uppnått enighet i friskolekommittén är inte bara ett styrkebevis för svensk politik där blocköverskridande uppgörelser är möjliga – detta är den största på många år. Det lägger också grunden för en stark utveckling av friskolorna, och hela den svenska skolan.

Enigheten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör att Folkpartiets Jan Björklund som utbildningsminister och Lars Leijonborg som ordförande i kommittén har säkrat elevernas och föräldrarnas valfrihet. Samtidigt har de gett såväl elever och föräldrar, som personal, som eldsjälarna och investerarna bakom friskolorna, goda och stabila förutsättningar.

Vinster och vinstförbud har varit återkommande ämnen i friskoledebatten – utan några större sakliga skäl. Att en friskola, oavsett ägarform, behöver gå med vinst är inget konstigt – man har ju inga kommunala skattebetalare att falla tillbaka på. Den som tar en risk och lägger ner hårt arbete är också värd viss lön för mödan. Det viktiga är självklart att inget får gå ut över kvaliteten på undervisning, arbetsmiljö, skolhälsovård, skolbibliotek, idrottsmöjligheter osv.

FP, S, MP, M, C och KD sätter inte med sitt förslag stopp för vinster – förstås medvetna om att ett ”vinstförbud” bara är en omskrivning av begränsad eller stoppad valfrihet. De ger heller inte kommunerna något veto mot friskolor – vilket ju handlar om samma sak, att sätta stopp för elevers och föräldrars valfrihet.

Däremot skärps kraven på ägarna av friskolor. Och – inte minst viktigt – man ger medarbetarna meddelarfrihet och allmänheten insyn i friskolorna, på samma sätt som offentlighetsprincip och meddelarskydd råder i kommunala skolor. Jämte skärpta sanktionsmöjligheter för Skolinspektionen, och krav på samråd mellan kommuner och friskolor, är det betydligt effektivare verktyg för en bra skola än vänsterns förbudsiver.

För Folkpartiet och Jan Björklund är uppgörelsen om friskolorna förstås en stor liberal utbildningspolitisk framgång. Nu ska vi bara försöka övertyga de andra partierna om att staten bör återta huvudansvaret för skolorna. Det vore den största och viktigaste reformen för en skola för kunskap och jämlikhet.

Anna Lundberg och Lotta Edholm bloggar. SVT, SR, DN, Expressen.

Stadsteatern och Kulturhuset starkare tillsammans

Den demokratiska processen för att slå samman Stadsteatern och Kulturhuset går vidare. I går tog kommunstyrelsen beslut. Kommunfullmäktige väntas behandla ärendet igen senare i februari (det var ju uppe som en del av budgetbeslutet för 2013 i höstas, då jag också bloggade). Jag gläds över att det är en bred majoritet, inklusive Socialdemokraterna, som står med oss i Folkpartiet och Alliansen bakom beslutet. (I Stadsteaterns styrelse stödde även Miljöpartiet beslutet.)

Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset och Stadsteatern vid Sergels torg. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Jag ser fram mot denna förändring och tror att den kommer att bli väldigt bra. Vi kan få till stånd det allkonsthus som det känns som om byggnaderna vid Sergels torg, Celsings Kulturhus och Stadsteatern, var ägnad att bli från början. Kulturen kan få en rättmätig, stor plats mitt i staden. Kulturhuset kan utvecklas inte minst med sin programverksamhet, korsbefruktning kan ske mellan Kulturhus- och Stadsteaterprogrammen. Jag ser fram mot många spännande samarbeten.

Vi kan också utnyttja de samlade lokalerna bättre, och framför allt få större kraft ekonomiskt med drygt 360 miljoner kronor i budget – 230 miljoner för Stadsteatern från kommunen, 50 miljoner i statsbidrag, och drygt 80 miljoner som är Kulturhusets ram.

Detta handlar inte om någon besparing. Tvärtom är det en stor satsning på kulturen från stadens sida, och det glädjer mig som kulturvän och liberal.

Som liberal slår jag också vakt om yttrandefrihet och insyn. Och jag kan lugna alla oroliga, offentlighetsprincip och meddelarfrihet gäller för alla kommunala verksamheter, förvaltningar som bolag.

I dag kommenterar jag Stadsteaterns och Kulturhusets sammanslagning på svd.se. Madeleine Sjöstedt bloggar.