Identitetsstölder är ett växande problem som kan stå brottsoffren dyrt. Det är ett brott som ska motverkas med brottsbekämpande metoder och bättre rutiner – men det är inget skäl att inskränka offentlighetsprincipen.

Att bli bestulen på sin identitet verkar löjligt – och obehagligt – lätt. Brottsoffer märker oftast inte något förrän det dyker upp räkningar, eller kravbrev, förknippade med varor man aldrig beställt och avtal man aldrig har ingått. Förutom den ekonomiska skadan, och krånglet med att ställa allt till rätta, kommer känslan av övergrepp, och kanske av skam över att någon har kapat ens identitet och dragit ens namn i smutsen.

Identitetsstölder är ett växande problem och jag förstår att myndigheter vill göra något åt det. Polisens förslag att försvåra möjligheten att ta del av personliga uppgifter, framför allt anonymt, riskerar dock att bli ett än större hot än det problem man vill lösa. (Se dagens DN.)

Offentlighetsprincipen är viktig inte bara som princip för en demokratisk rättsstat. Den har framför allt en stor praktisk betydelse, för att förebygga korruption och göra det möjligt att upptäcka missförhållanden. Det är ett verktyg för journalister – men också för alla medborgare.

Vi ska inte införa klasskillnader kring offentlighet, tryck- och yttrandefrihet. Tvärtom bör vi stärka och utvidga t ex meddelarskydd (för anställda i privata företag som driver t ex vård, skola eller kollektivtrafik på offentligt uppdrag). Att anonymt kunna begära ut person- och inkomstuppgifter är särskilt viktigt för att upptäcka eventuell korruption. Den möjligheten bör finnas lika för alla.

Alla inskränkningar av offentlighetsprincipen är problematiska. Det har redan gjorts väl många och vi behöver inte fler. Identitetsstölder måste istället bekämpas med polisiära metoder, och förebyggas med bättre rutiner hos kreditgivande företag och myndigheter som utfärdar dokument.

Lite mer krångel är det värt för att värna offentlighetsprincipen.