Även liberaler i maktställning måste samtidigt stå i tydlig opposition – mot en illiberal samhällstendens. Vi behöver vara väsentliga i människors vardag, med en tydlig liberal vision.
Många liberaler har efter valet nått en maktposition, lokalt och regionalt. Kanske får vi snart också betydande inflytande över den nationella politiken. För liberaler är det dock viktigt att ständigt vara i opposition – särskilt mot illiberala tendenser, faktaresistens, populism och extremism. Vi behöver vara relevanta i vardagen – med en tydlig liberal vision. En vision om ett samhälle som inte behöver se ut på ett visst sätt, men som alltid ska garantera alla människor frihet. Om detta skrev jag i liberala nyhetsmagasinet NU:s senaste nummer, 48/2018. Fortsätt läsa ”Vardag och vision, för liberal opposition”→
Sverige kommer få en rödgrön regering – men blir det en rödgrön budget? Det är oklart, efter att Vänsterpartiet tydligt sällat sig till den brokiga oppositionen. Alliansen är större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.
Vi har fått ett på många sätt omstörtande valresultat. Ingen kan förneka att Alliansregeringen förlorade valet – men som många kommentatorer påpekar är det mer oklart att peka ut en vinnare. Stefan Löfven (S) är den självklara regeringsbildaren, men det är ingen avundsvärd uppgift när hans kombination av socialdemokrater och miljöpartister samlade 38 procent. Inte ens ett dygn efter att vallokalerna stängt fick vi i går beskedet att Vänsterpartiet inte bara kommer att stå utanför i regeringen, utan också går i tydlig opposition.
En upprörd Jonas Sjöstedt (V) lovade, efter vad som verkar ha varit ett rätt burdust möte med S-ledaren, att de menar allvar. Aldrig har det i så fall funnits så många oppositionspartier i riksdagen – aldrig har en minoritetsregering varit svagare.
Stefan Löfven kommer säkerligen att kunna bli vald till statsminister, för en S-MP-regering. Frågan är om den regeringen sedan lyckas med sin viktigaste uppgift: att få stöd för sin politik i riksdagen genom budgeten. Vänsterpartiet håller korten tätt mot bröstet men kommer att ha svårt att frångå sitt krav på vinstförbud i välfärden. Det är ett ultimativt krav som har upprepats under hela valrörelsen och lång tid dessförinnan. V har å andra sidan egna bekymmer: det finns knappast någon majoritet för ett vinstförbud i riksdagen.
Den kommande regeringens stora dilemma är förstås att man utan V är mindre än Alliansen i riksdagen. Allianspartierna kommer att lägga fram en egen budget, baserad på den avgående Alliansregeringens politik och det gemensamma valmanifestet. Om inte V står bakom en S-MP-budget, utan bara röstar på ett eget förslag, kommer Alliansbudgeten att vinna slutvoteringen i riksdagen.
I detta scenario räknar jag bort Sverigedemokraterna. SD är också ett av oppositionspartierna, men står i opposition till alla andra. De kan teoretiskt naturligtvis genom sina röster ge en majoritet till vilket som helst av de två budgetalternativen – men det lär inte ske. S-MP och Alliansen kommer båda att lägga fram förslag om en human flyktingpolitik och förhoppningsvis även integrationspolitik som SD inte kommer att stödja.
Varför försätter sig Löfven, tillsammans med Romson och Fridolin, då i denna situation? Varför tar de inte in V i regeringen och säkrar ett parlamentariskt underlag som är större än Alliansen? Svaret är förstås att man inte vill bli ”blockpolitikens fånge” – men som DN:s ledarsida skriver, blir man det ändå. Folkpartiet har liksom Centern tydligt deklarerat att vi går i opposition efter att ha förlorat valet. En del röster även inom partierna förespråkar att öppna för ett samarbete med en S-MP-regering, kanske rentav en regeringsmedverkan. Det vore dock oklokt. För ett liberalt parti som gjort sitt näst sämsta val någonsin, finns för det första liten chans att få utrymme och genomslag för vår liberala politik i ett sådant samarbete. Och för det andra är risken då högst påtaglig att det inte finns något liberalt parti alls i riksdagen efter nästa val.
Folkpartiet måste gå i liberal opposition. Och behovet av liberal oppositionspolitik lär vara stort. Vi ska utveckla och föra fram våra förslag för kunskap och bildning, jämställdhet och människors lika värde, säkerhet och samarbete i Europa och världen. Inte minst måste vi som alla partier fundera över hur vi ännu bättre utformar en verkningsfull integrationspolitik. Invandring och integration kan och får inte lämnas att enbart diskuteras av ett parti som är motståndare till båda delar.
Miljöpartiet surrar sig tydligt till det röda block vars enda gemensamma nämnare är breda och massiva skattehöjningar. Det är knappast det Sverige och svenska jobb behöver. Särskilt inte som de beräknade skatteintäkterna i verkligheten alls inte kommer räcka till de dyra löften som ställs ut.
De kom som ett fräscht nytt, grönt, inslag i politiken och sade sig vilja stå fria från höger och vänster – och fortfarande är det kanske orsaken till att Miljöpartiet behandlas så okritiskt i medierna. (Det är i sig en nyhet som det är förvånansvärt svårt att googla fram hos seriösa medier, men Makthavare har rapporterat om Sifo-undersökningen liksom SR:s Medierna). Miljöpartisterna har också i vissa fall använt sin potentiella position, framför allt i den mindre konfliktfyllda landstings- och kommunpolitiken, och på riksnivå genom sitt och Alliansregeringens modiga och ihålliga arbete för en humanare flykting- och invandringspolitik.
När det verkligen gäller, i de stora partiskiljande ekonomiska frågorna, visar dock Miljöpartiet på senare år allt tydligare färg. Man gjorde ett vägval i de senaste språkrörsvalen och de fullföljs nu. De gröna går till val på breda och massiva skattehöjningar, på arbete och på, som det har uttryckts, ”allt som rör sig” – dvs transportsektorn. Den färg de visar blir allt mer röd.
Miljöpartiets skattehöjningar (liksom Socialdemokraternas tidigare i veckan) har två stora problem. Det ena är förstås effekterna de får på den svenska ekonomin, som är på stadig uppgång men knappast ännu på helt fast mark. Vi vet att höjda skatter på arbete, och inte minst på ”höga inkomster” (över 40 000 kronor – en inte alldeles ovanlig tjänstemannalön i ett stockholmskt medelklasshem), inte alls ger de effekter som skattehöjarna önskar. Tvärtom leder de till minskad ekonomisk aktivitet, färre arbetade timmar – och därmed till det andra stora problemet för Miljöpartiet: de beräknade ökade skatteintäkterna smälter raskt samman. Av Miljöpartiets utökade skatteuttag från ”höginkomsttagare” skulle i slutänden bara återstå 14 procent, som forskare kunde visa häromveckan.
För ett parti som säger sig vilja satsa på utbildning framstår det dessutom som märkligt att vilja införa en straffskatt på högre utbildning, entrepenörer och innovatörer genom kraftigt stärkta marginaleffekter.
Höjda miljöskatter är svårare att invända mot i princip. Miljöskatter är i grunden bra; den höga svenska koldioxidskatten är ett internationellt föredöme. Frågan är om det är i Sverige vi kan och ska göra mer, och hur kraftigt höjda skatter på alla transporter slår mot företag och människor i vårt glesbebyggda land – särskilt när de höjda miljöskatterna inte motsvaras av sänkta skatter på arbete utan tvärtom.
Det finns ett tredje stort problem, som är gemensamt för alla de rödgröna. Det är just att deras enda gemensamma ekonomiska politik är just de breda skattehöjningarna (fast var och en har förstås sitt eget förslag). Om övrig politik, och framför allt om sina dyra satsningar, är de långtifrån lika överens. När finansieringen i form av höjda skatter på arbete dessutom inte håller är det inte bara ett okänt utan mycket skakigt rödgrönt regeringsalternativ som träder fram. Det borde oroa alla svenskar.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.