Tag: Östersjön

Vill Sverige vara ett ”säkerhetshål”?

Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.

1024px-Baltic_Sea_map-sv
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.

Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.

Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.

Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.

Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.

Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.

Endast Sverige svenska ubåtar har

Ubåtar är ett viktigt verktyg för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland är ett trångt hav. Fortsatt svensk tillverkning av ubåtar i absolut toppklass är både klok försvars- och industripolitik.

I VÄSTLIGA VATTEN. Svensk a ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan i bakgrunden. Foto: US Navy.
I VÄSTLIGA VATTEN. Svenska ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan. Foto: US Navy.

Vi är många som med stolthet minns hur den svenska ubåten Gotland gäckade den amerikanska marinen under en övning i Stilla havet för några år sedan (Ny Teknik: Gotland tillbaka efter USA-strider). Men det gav också en känsla av trygghet. Med sin design och tysta Sterling-motorer är de svenska ubåtarna utomordentligt svårupptäckta, alltså även för världens starkaste flotta och mest avancerade försvarsmakt. Det är det som gör Gotland och hennes systerfartyg världsledande i sin klass, och att de är byggda för svenska behov och passar förhållandena i Östersjön gör dem dessutom till en särskilt viktig tillgång just för Sverige.

Ubåtssystemet är viktigt för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland och utmaningar ligger i ett, trångt och grunt, hav. Särskilt med en stor, och alltmer hotfull, granne. Ytstridsfartyg, även korvetter med smygteknik, är mer sårbara. Jämte flygvapnet torde ubåtarna vara den strategiskt viktigaste delen av Sveriges försvar, och det är just de svenska ubåtarna, ritade och utvecklade av svenska ingenjörer, byggda på Kockums i Karlskrona, som är de bästa.

Därför behöver de svenska ubåtarna bli fler. Och därför är det av stor betydelse att vi kan fortsätta utveckla och bygga nästa generation svenska ubåtar i Sverige – och även sälja dem på export.

NÄSTA GENERATION. Ubåten A26, vars ritningar ägs av Försvarets Materielverk (FMV), och som nu förhoppningsvis kan byggas på Kockums.
NÄSTA GENERATION. Ubåt A26. Bild från Kockums.

Även om Sverige, som Folkpartiets Allan Widman eftersträvar (SvD), minst fördubblar den svenska ubåtsflottan från fyra till åtta eller tio enheter, behöver FMV och varvet helst sälja på export. Förutsättningar och efterfrågan finns, hos andra mindre länder med liknande behov. Och varvet som bygger kan nu förhoppningsvis bli Kockums, som har bäst förutsättningar. Ägaren Thyssen Krupp, som sett Karlskronavarvet som en konkurrent till den tyska ubåtstillverkningen på hemmaplan, verkar nu berett att sälja till Saab (DN/TT).

Svensk ubåtstillverkning har alltså främst ett försvars- och säkerhetspolitiskt ändamål. Men naturligtvis är den också av industripolitisk betydelse. Det handlar om hög teknisk kompetens, om forskning och i slutänden också om jobb både på varvet, i utvecklingen och hos leverantörer. Försvarsindustrin är sedan gammalt omgärdad av nationalistiska hänsyn, i alla länder. Att lilla Sverige har en relativt stor försvarsindustri beror som bekant på den neutralitet vi åtminstone utåt sett bekände oss till, och kanske även till chocken efter andra världskriget som vi mötte dåligt rustade och utan tillräckliga inhemska möjligheter att rusta upp. Framtiden ser naturligtvis annorlunda ut.

Jag tror och hoppas att Sverige kommer att delta i mer och närmare samarbete med andra demokratiska stater, inom EU och på sikt även i Nato. Ökat samarbete skulle också vara fördelaktigt på försvarsindustrins område, för kostnader men på sikt också sannolikt för att kunna utveckla bättre system och säkra både forskning och jobb i flera länder. Det bygger naturligtvis att alla är lika beredda att släppa på sina mer kortsiktiga nationella hänsyn.

SvD har bevakat turerna kring Kockums, Thyssen Krupp och de svenska ubåtarna, se samlingssidan om ”ubåtsbråket”.