Ubåtar är ett viktigt verktyg för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland är ett trångt hav. Fortsatt svensk tillverkning av ubåtar i absolut toppklass är både klok försvars- och industripolitik.
Vi är många som med stolthet minns hur den svenska ubåten Gotland gäckade den amerikanska marinen under en övning i Stilla havet för några år sedan (Ny Teknik: Gotland tillbaka efter USA-strider). Men det gav också en känsla av trygghet. Med sin design och tysta Sterling-motorer är de svenska ubåtarna utomordentligt svårupptäckta, alltså även för världens starkaste flotta och mest avancerade försvarsmakt. Det är det som gör Gotland och hennes systerfartyg världsledande i sin klass, och att de är byggda för svenska behov och passar förhållandena i Östersjön gör dem dessutom till en särskilt viktig tillgång just för Sverige.
Ubåtssystemet är viktigt för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland och utmaningar ligger i ett, trångt och grunt, hav. Särskilt med en stor, och alltmer hotfull, granne. Ytstridsfartyg, även korvetter med smygteknik, är mer sårbara. Jämte flygvapnet torde ubåtarna vara den strategiskt viktigaste delen av Sveriges försvar, och det är just de svenska ubåtarna, ritade och utvecklade av svenska ingenjörer, byggda på Kockums i Karlskrona, som är de bästa.
Därför behöver de svenska ubåtarna bli fler. Och därför är det av stor betydelse att vi kan fortsätta utveckla och bygga nästa generation svenska ubåtar i Sverige – och även sälja dem på export.
Även om Sverige, som Folkpartiets Allan Widman eftersträvar (SvD), minst fördubblar den svenska ubåtsflottan från fyra till åtta eller tio enheter, behöver FMV och varvet helst sälja på export. Förutsättningar och efterfrågan finns, hos andra mindre länder med liknande behov. Och varvet som bygger kan nu förhoppningsvis bli Kockums, som har bäst förutsättningar. Ägaren Thyssen Krupp, som sett Karlskronavarvet som en konkurrent till den tyska ubåtstillverkningen på hemmaplan, verkar nu berett att sälja till Saab (DN/TT).
Svensk ubåtstillverkning har alltså främst ett försvars- och säkerhetspolitiskt ändamål. Men naturligtvis är den också av industripolitisk betydelse. Det handlar om hög teknisk kompetens, om forskning och i slutänden också om jobb både på varvet, i utvecklingen och hos leverantörer. Försvarsindustrin är sedan gammalt omgärdad av nationalistiska hänsyn, i alla länder. Att lilla Sverige har en relativt stor försvarsindustri beror som bekant på den neutralitet vi åtminstone utåt sett bekände oss till, och kanske även till chocken efter andra världskriget som vi mötte dåligt rustade och utan tillräckliga inhemska möjligheter att rusta upp. Framtiden ser naturligtvis annorlunda ut.
Jag tror och hoppas att Sverige kommer att delta i mer och närmare samarbete med andra demokratiska stater, inom EU och på sikt även i Nato. Ökat samarbete skulle också vara fördelaktigt på försvarsindustrins område, för kostnader men på sikt också sannolikt för att kunna utveckla bättre system och säkra både forskning och jobb i flera länder. Det bygger naturligtvis att alla är lika beredda att släppa på sina mer kortsiktiga nationella hänsyn.
Rasmus (liberal) 