Tagg: försvar

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Vill Sverige vara ett ”säkerhetshål”?

Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.

1024px-Baltic_Sea_map-sv
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.

Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.

Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.

Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.

Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.

Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.

Endast Sverige svenska ubåtar har

Ubåtar är ett viktigt verktyg för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland är ett trångt hav. Fortsatt svensk tillverkning av ubåtar i absolut toppklass är både klok försvars- och industripolitik.

I VÄSTLIGA VATTEN. Svensk a ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan i bakgrunden. Foto: US Navy.
I VÄSTLIGA VATTEN. Svenska ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan. Foto: US Navy.

Vi är många som med stolthet minns hur den svenska ubåten Gotland gäckade den amerikanska marinen under en övning i Stilla havet för några år sedan (Ny Teknik: Gotland tillbaka efter USA-strider). Men det gav också en känsla av trygghet. Med sin design och tysta Sterling-motorer är de svenska ubåtarna utomordentligt svårupptäckta, alltså även för världens starkaste flotta och mest avancerade försvarsmakt. Det är det som gör Gotland och hennes systerfartyg världsledande i sin klass, och att de är byggda för svenska behov och passar förhållandena i Östersjön gör dem dessutom till en särskilt viktig tillgång just för Sverige.

Ubåtssystemet är viktigt för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland och utmaningar ligger i ett, trångt och grunt, hav. Särskilt med en stor, och alltmer hotfull, granne. Ytstridsfartyg, även korvetter med smygteknik, är mer sårbara. Jämte flygvapnet torde ubåtarna vara den strategiskt viktigaste delen av Sveriges försvar, och det är just de svenska ubåtarna, ritade och utvecklade av svenska ingenjörer, byggda på Kockums i Karlskrona, som är de bästa.

Därför behöver de svenska ubåtarna bli fler. Och därför är det av stor betydelse att vi kan fortsätta utveckla och bygga nästa generation svenska ubåtar i Sverige – och även sälja dem på export.

NÄSTA GENERATION. Ubåten A26, vars ritningar ägs av Försvarets Materielverk (FMV), och som nu förhoppningsvis kan byggas på Kockums.
NÄSTA GENERATION. Ubåt A26. Bild från Kockums.

Även om Sverige, som Folkpartiets Allan Widman eftersträvar (SvD), minst fördubblar den svenska ubåtsflottan från fyra till åtta eller tio enheter, behöver FMV och varvet helst sälja på export. Förutsättningar och efterfrågan finns, hos andra mindre länder med liknande behov. Och varvet som bygger kan nu förhoppningsvis bli Kockums, som har bäst förutsättningar. Ägaren Thyssen Krupp, som sett Karlskronavarvet som en konkurrent till den tyska ubåtstillverkningen på hemmaplan, verkar nu berett att sälja till Saab (DN/TT).

Svensk ubåtstillverkning har alltså främst ett försvars- och säkerhetspolitiskt ändamål. Men naturligtvis är den också av industripolitisk betydelse. Det handlar om hög teknisk kompetens, om forskning och i slutänden också om jobb både på varvet, i utvecklingen och hos leverantörer. Försvarsindustrin är sedan gammalt omgärdad av nationalistiska hänsyn, i alla länder. Att lilla Sverige har en relativt stor försvarsindustri beror som bekant på den neutralitet vi åtminstone utåt sett bekände oss till, och kanske även till chocken efter andra världskriget som vi mötte dåligt rustade och utan tillräckliga inhemska möjligheter att rusta upp. Framtiden ser naturligtvis annorlunda ut.

Jag tror och hoppas att Sverige kommer att delta i mer och närmare samarbete med andra demokratiska stater, inom EU och på sikt även i Nato. Ökat samarbete skulle också vara fördelaktigt på försvarsindustrins område, för kostnader men på sikt också sannolikt för att kunna utveckla bättre system och säkra både forskning och jobb i flera länder. Det bygger naturligtvis att alla är lika beredda att släppa på sina mer kortsiktiga nationella hänsyn.

SvD har bevakat turerna kring Kockums, Thyssen Krupp och de svenska ubåtarna, se samlingssidan om ”ubåtsbråket”.

Sverige och Gotland – värt att försvara

I en realpolitisk värld är det klokt att hoppas på det bästa men förbereda sig för något värre. Det måste vara utgångspunkten för vår försvars- och säkerhetspolitik. Efter ett i vår närmaste omgivning relativt fredligt och ofarligt 90-tal och tidigt 00-tal, med militärt förfall  i östblocket och snabb förflyttning av det vi lärt oss se som ”öststater” in i den central- och västeuropeiska värmen, står vi nu inför en bistrare verklighet.

Det svenska försvaret, som under de senaste decennierna allt mer fått inriktning mot internationella insatser, behöver nu stärkas och inriktas på att även klara territoriellt försvar av Sverige – i mer än ett begränsat område, i längre än en vecka.

Valaffisch (FP) från ninalarsson.se
Valaffisch (FP) från ninalarsson.se

Folkpartiet har som andra partier varit med om försvarets förändringar sedan kalla krigets slut. Till stor del har det naturligtvis varit motiverade förändringar och anpassningar till en ny tid, med nya hot från bl.a. terrorism och mot IT-säkerhet, och med ny mer modern utrustning. Sedan några år har Folkpartiet uppmärksammat att verkligheten och behoven förändrats och i valet 2010 hade vi bland annat budskapet att Gotland är ”värt att försvara”. Och nu är det dags för ”självkritik och omtänkande”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger till SvD.

Med reservsoldater som efter några års tjänstgöring backar upp den yrkesanställda kärnan av militärer, kan pengar och andra resurser räcka längre. Det skulle t.ex. kunna innebära att hela brigader, enheter stora nog att operera självständigt, åter skulle kunna mobiliseras, på fem strategiska platser i landet (eller koncentreras beroende på situationen).

Missilsystemet Patriot (US Government).
Missilsystemet Patriot (US Government).

Höjd försvarsförmåga handlar inte bara om duktiga människor, utan också om rätt utrustning.  Det finns fortfarande en hel del fullt användbart försvarsmateriel finns kvar från tidigare,  mer omfattande försvarsorganisation. Leopard-stridsvagnar och Stridsfordon 90 kan dock också behöva kompletteras med ny teknik. Omtalade på senare tid har t.ex. de världskända Patriot-missilerna varit, vilka drastiskt kunde förstärka luftskyddet på Gotland och andra strategiska platser.

Gotland skulle då inte bara vara värt att försvara, utan också kunna försvaras. Liksom Stockholm, Göteborg och andra delar av Sverige.

SvD 2, SVT 1, SVT 2, Ekot 1, Ekot 2,  DN. Den intresserade kan också läsa Jan Björklunds nyhetsbrev.