I en realpolitisk värld är det klokt att hoppas på det bästa men förbereda sig för något värre. Det måste vara utgångspunkten för vår försvars- och säkerhetspolitik. Efter ett i vår närmaste omgivning relativt fredligt och ofarligt 90-tal och tidigt 00-tal, med militärt förfall i östblocket och snabb förflyttning av det vi lärt oss se som ”öststater” in i den central- och västeuropeiska värmen, står vi nu inför en bistrare verklighet.
Det svenska försvaret, som under de senaste decennierna allt mer fått inriktning mot internationella insatser, behöver nu stärkas och inriktas på att även klara territoriellt försvar av Sverige – i mer än ett begränsat område, i längre än en vecka.
Folkpartiet har som andra partier varit med om försvarets förändringar sedan kalla krigets slut. Till stor del har det naturligtvis varit motiverade förändringar och anpassningar till en ny tid, med nya hot från bl.a. terrorism och mot IT-säkerhet, och med ny mer modern utrustning. Sedan några år har Folkpartiet uppmärksammat att verkligheten och behoven förändrats och i valet 2010 hade vi bland annat budskapet att Gotland är ”värt att försvara”. Och nu är det dags för ”självkritik och omtänkande”, som Folkpartiledaren Jan Björklund säger till SvD.
Med reservsoldater som efter några års tjänstgöring backar upp den yrkesanställda kärnan av militärer, kan pengar och andra resurser räcka längre. Det skulle t.ex. kunna innebära att hela brigader, enheter stora nog att operera självständigt, åter skulle kunna mobiliseras, på fem strategiska platser i landet (eller koncentreras beroende på situationen).
Höjd försvarsförmåga handlar inte bara om duktiga människor, utan också om rätt utrustning. Det finns fortfarande en hel del fullt användbart försvarsmateriel finns kvar från tidigare, mer omfattande försvarsorganisation. Leopard-stridsvagnar och Stridsfordon 90 kan dock också behöva kompletteras med ny teknik. Omtalade på senare tid har t.ex. de världskända Patriot-missilerna varit, vilka drastiskt kunde förstärka luftskyddet på Gotland och andra strategiska platser.
Gotland skulle då inte bara vara värt att försvara, utan också kunna försvaras. Liksom Stockholm, Göteborg och andra delar av Sverige.
SvD 2, SVT 1, SVT 2, Ekot 1, Ekot 2, DN. Den intresserade kan också läsa Jan Björklunds nyhetsbrev.
Rasmus (liberal) 
Jag tycker att mycket av det där är bra förslag och mycket är sådant som vi för vår det redan har diskuterat. Men vad kostar det? Patriotmissiler lär kosta i vart fall 10-20 miljarder enligt FMV och hur är det med all övrig utrustning som brigaderna behöver, såsom brigadartilleri? Kommer FP att presentera finansiering för det?
Nu är det ju i ett tidigt stadium, en viljeriktning och några tankar och idéer om vad som kan och bör göras. Vi får väl se var man landar, hur mycket som behöver göras och hur det kan ordnas. Men mer pengar till försvaret har ju Jan Björklund varit tydlig med.
Det låter ju bra. Vi får hoppas att det blir verklighet av det, även om jag tyvärr tvivlar.
Vad finns det för grund att häva att Rysslands upprustning skulle utgöra ett millitärt hot Sverige ? Det talas om ”öststater” och ”östblock” såsom man försöker få oss att återvända till kalla krigets dagar på 50 och 60-talet. Rysslands militära upprustning torde nog närmast vara ett sätt för Putin att stärka sin ställning bland det ryska folket och knappast avsett att ske för en planerad invasion av Sverige. Innan man kommer med den här typen av förslag som riskerar att kosta svenska skattebetalar milliarder bör man nog ha en betydligt djupare analys som grundas på fakta och inte fantasier. Finns väl knappast någon svensk som upplever sig hotad av Ryssland i dagens läge ? För egen del känner jag betydligt större oro över att bli stämplad som terrorist, bortförd av amerikanska agenter, placerad på en ö utan möjligheter till rättegång och fråntagen alla mina mänskliga rättigheter.
Det är ju onekligen så att en mer auktorativt styrd, upprustande rysk grannstat innebär en annan säkerhetspolitisk realitet än ett Ryssland som försvagades militärt och gick i mer demokratisk riktning. Givetvis behöver noggranna analyser göras innan beslut tas och satsningar görs. NB: jag talar inte om”öststater” i presens.
Tyvärr känns de här åsikterna, och även Jan Björklunds inlägg i denna fråga, i nuläget som att fingertoppskänslan kunde vara bättre. Åsikten stärker knappast alliansen och det verkar snarast som att alla partier nu försöker att efter bästa förmåga profilera sig på diverse olika sätt. Senast var det Centerns idéprogram där man föreslog månggifte obegränsad invandring mm. Ingen kan väl på något som helst sätt se att denna debatt gynnat Centern utan snarast varit till skada. Samma sak kan nog även sägas om fp företrädarnas utspel i denna fråga. Socialdemokraternas talesman i försvarsfrågor gick omedelbart och påtalade den stora oenighet och förvirring som alliansen har i försvarspolitiken. Hans Blixt går ut och förmedlar att grund för påståendena att Ryssland utgör ett militärt hot mot Sverige är grundlösa.Bör inte en så pass grundläggande åsikt i försvarsfrågor vara helt förankrad inom alliansen innan utspel i dessa frågor görs ? I annat fall är det enda som åstadkommes är söndring och splittring
Folkpartiet är liksom de andra i Alliansen ett eget parti. Jag har inget att invända mot att Centern diskuterar olika idéer (även om jag sakligt sett skulle motsätta mig flera av dem). Om vi aldrig skulle ha egna åsikter om dagens eller framtidens politik och idéer, dvs om vi alla lade oss platt för Moderaterna, vore det väl ingen större vits?
Naturligtvis ska folkpartiet ha åsikter i olika frågor och dessutom gå ut med dessa. Då det gäller Centerns idéprogram kan man möjligen anse att detta i o f inte på något sätt skadar alliansen eftersom det är mera en ideologisk idéskrift som mer gäller grundläggande värderingar inom centern ( Nu lär väl de flesta centerväljare ta avstånd men det är en annan sak ). Frågan om Sveriges eventuella upprustning med ett antal milliarder bl.a p g a Rysslands ev militära hot måste snarast betraktas som en direkt riksdag och regeringsfråga och bör väl vara förankrad hos de andra allianspartierna för att kunna vinna bifall. Problemet med detta utspel är att stora delar av alliansen inte verkar stå bakom åsikten och dessutom delar inte heller grunden för en eventuell upprustning. Denna typ av utspel riskerar snarare att skada än göra nytta. Att olika partier går ut och hävdar sin ideologiska grundsyn och värderingar generellt ( i den mån nu något svenskt part har kvar några sådana) måste väl anses direkt befogat och naturligt. Däremot bör man väl inte gå ut i sakfrågor som verkar stå helt i motsats till dem man är i allians med ?
Om man har en uppgörelse ska den naturligtvis vårdas (även om man kan behöva ompröva tidigare ställningstaganden). Men när det gäller framtida beslut måste vi kunna redovisa vår inställning. Hur ska medborgarna och väljarna annars kunna veta vilka frågor vi driver, på deras mandat? För övrigt har ju såväl KD som även, om något vagare, C signalerat stöd för en förändring av försvarspolitiken i liknande riktning.
I sakfrågan finns det sedan nog en hel del annat man kan göra med försvaret, vad gäller materialsidan och olika val av leverantörer, för att få effektivare användning av pengarna.