Tagg: ubåt

Tomrummet vid Östersjön

Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.

FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Det är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.

Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.

Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.

För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.

Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.

Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.

Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.

Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.

Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.

Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.

SvD om ”försvarslarmet” och insatserna i skärgården (samlingssida). DN:s Michael Winiarski: Döda ryska soldater det värsta scenariot. Aftonbladet: ”Det här är en ny typ av krigföring”, Allt du behöver veta om ubåtsjakten.

Endast Sverige svenska ubåtar har

Ubåtar är ett viktigt verktyg för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland är ett trångt hav. Fortsatt svensk tillverkning av ubåtar i absolut toppklass är både klok försvars- och industripolitik.

I VÄSTLIGA VATTEN. Svensk a ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan i bakgrunden. Foto: US Navy.
I VÄSTLIGA VATTEN. Svenska ubåten HMS Gotland med hangarfartyget USS Ronald Reagan. Foto: US Navy.

Vi är många som med stolthet minns hur den svenska ubåten Gotland gäckade den amerikanska marinen under en övning i Stilla havet för några år sedan (Ny Teknik: Gotland tillbaka efter USA-strider). Men det gav också en känsla av trygghet. Med sin design och tysta Sterling-motorer är de svenska ubåtarna utomordentligt svårupptäckta, alltså även för världens starkaste flotta och mest avancerade försvarsmakt. Det är det som gör Gotland och hennes systerfartyg världsledande i sin klass, och att de är byggda för svenska behov och passar förhållandena i Östersjön gör dem dessutom till en särskilt viktig tillgång just för Sverige.

Ubåtssystemet är viktigt för ett litet land vars säkerhetspolitiska gränsland och utmaningar ligger i ett, trångt och grunt, hav. Särskilt med en stor, och alltmer hotfull, granne. Ytstridsfartyg, även korvetter med smygteknik, är mer sårbara. Jämte flygvapnet torde ubåtarna vara den strategiskt viktigaste delen av Sveriges försvar, och det är just de svenska ubåtarna, ritade och utvecklade av svenska ingenjörer, byggda på Kockums i Karlskrona, som är de bästa.

Därför behöver de svenska ubåtarna bli fler. Och därför är det av stor betydelse att vi kan fortsätta utveckla och bygga nästa generation svenska ubåtar i Sverige – och även sälja dem på export.

NÄSTA GENERATION. Ubåten A26, vars ritningar ägs av Försvarets Materielverk (FMV), och som nu förhoppningsvis kan byggas på Kockums.
NÄSTA GENERATION. Ubåt A26. Bild från Kockums.

Även om Sverige, som Folkpartiets Allan Widman eftersträvar (SvD), minst fördubblar den svenska ubåtsflottan från fyra till åtta eller tio enheter, behöver FMV och varvet helst sälja på export. Förutsättningar och efterfrågan finns, hos andra mindre länder med liknande behov. Och varvet som bygger kan nu förhoppningsvis bli Kockums, som har bäst förutsättningar. Ägaren Thyssen Krupp, som sett Karlskronavarvet som en konkurrent till den tyska ubåtstillverkningen på hemmaplan, verkar nu berett att sälja till Saab (DN/TT).

Svensk ubåtstillverkning har alltså främst ett försvars- och säkerhetspolitiskt ändamål. Men naturligtvis är den också av industripolitisk betydelse. Det handlar om hög teknisk kompetens, om forskning och i slutänden också om jobb både på varvet, i utvecklingen och hos leverantörer. Försvarsindustrin är sedan gammalt omgärdad av nationalistiska hänsyn, i alla länder. Att lilla Sverige har en relativt stor försvarsindustri beror som bekant på den neutralitet vi åtminstone utåt sett bekände oss till, och kanske även till chocken efter andra världskriget som vi mötte dåligt rustade och utan tillräckliga inhemska möjligheter att rusta upp. Framtiden ser naturligtvis annorlunda ut.

Jag tror och hoppas att Sverige kommer att delta i mer och närmare samarbete med andra demokratiska stater, inom EU och på sikt även i Nato. Ökat samarbete skulle också vara fördelaktigt på försvarsindustrins område, för kostnader men på sikt också sannolikt för att kunna utveckla bättre system och säkra både forskning och jobb i flera länder. Det bygger naturligtvis att alla är lika beredda att släppa på sina mer kortsiktiga nationella hänsyn.

SvD har bevakat turerna kring Kockums, Thyssen Krupp och de svenska ubåtarna, se samlingssidan om ”ubåtsbråket”.