Tagg: partiledardebatt

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.

En ljusare bild av Sverige

I oppositionens ögon är det inte mycket som står rätt till i Sverige. Årets valrörelse kommer till stor del att kretsa kring om väljarna känner igen sig i svartmålningen av Sverige. Vi som tror på en ljusare bild av Sverige måste tala om den!

Från en tidigare partiledardebatt. Bild från riksdagen.se
Från en tidigare partiledardebatt. Bild från riksdagen.se

En socialdemokrat som talar om det förskingrade arvet från Göran Persson och anklagar Alliansregeringen för ekonomisk vanskötsel. En sverigedemokrat som talar suggestivt om en ökande brottslighet och otrygghet, på tvärs mot forskning och mätningar. En miljöpartist som alltid tycker att det görs för lite för miljön (något annat vore förstås konstigt). Och en vänsterpartist som, argsintast av dem alla, talar om de hemskheter som drabbar välfärden p.g.a. privata aktörer.

Det är en mörk bild av Sverige som ges från oppositionens företrädare i partiledardebatten. Fakta och argument rår inte på: Sveriges finanser är urstarka jämfört med de flesta andra västländer, som alltjämt kämpar med finanskrisens följder. Sysselsättningen har ökat rejält sedan Alliansens maktövertagande 2006 – trots finanskris. En högre arbetslöshet, förutom krisen, beror på att fler människor nu vill och kan söka jobb, och inte har gömts undan i åtgärder och förtidspensionering: arbetskraften har växt.

Brottsligheten sjunker i Sverige och andra västländer, och människors uppfattning om trygghet växer. Utsläppen sjunker. Privata vård- och välfärdsföretag har ofta nöjda patienter, brukare och anställda; och de har erbjudit makt att välja och bestämma över välfärden åt människorna som valen berör, snarare än politiker.

Positiva tecken betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. Som jag ofta skriver på denna blogg, återstår många utmaningar: för jobben, skolan, vården, trafiken… Men känner människor igen sig i svartmålningen? Eller går de kritiska rösterna för långt i sitt negativa tonläge?

På ett övergripande plan kan man få svar om att en hel del svenskar tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är en känsla som är farlig för en regering. Men under valåret kommer diskussionen att flamma högre, oppositionens alternativ kommer att granskas hårdare – och ett ökande intresse kommer leda till att även positiva exempel lyfts fram. Och de är många.

Inte minst kan människors uppfattning om Sverige och om den egna erfarenheten skilja sig åt. Tidigare arbetslösa, som har fått jobb – inte minst de utlandsfödda, som fyller de flesta av de nya jobb som har tillkommit. Företagare, som känner ökad framtidstro och vilja och förmåga att anställa. De som känner ökad trygghet i sin vardag. Alla vanliga inkomsttagare som har fått en rejäl slant mer över av egna pengar i plånboken, varje månad.

Och i skolans värld efter alla de reformer som börjat implementeras för några år sedan: Studenter på den nya lärarutbildningen; lärare som ser möjlighet till karriär och såväl pedagogisk som personlig utveckling med nya förstelärar- och lektorstjänster; alla föräldrar och elever som runtom i landet upplever positiva erfarenheter från skolgången, och får tydligare och tidigare utvärdering genom bl.a. betyg och nationella prov; alla dem som själva upplever att skolresultat kan förbättras, i t.ex. Folkparti-styrda skolkommuner som Stockholm och Landskrona.

Vi som står för en ljusare bild av dagens, och framtidens, Sverige måste ut och tala om den.

Vi ska vara glada för debatten om debatten

Före och efter partiledardebatten pågår debatterna om debatten. Och all uppmärksamheten runtomkring gör dessa spektakel så värdefulla för vår demokrati. I bästa fall höjs det politiska intresset – och sakfrågorna ställs i fokus.

Debattens vågor går höga om partiledardebatten, om politiken, personerna – för att inte glömma slipsarna (som många kan enas om var för många). I ett av de skämtsammare, och återanvändbara, inläggen om gårdagens partiledardebatt sägs att det verkar ha varit två debatter – en med regeringen och en med oppositionen som vinnare. Egentligen kan vi i så fall tala om tre debatter – den tredje är just debatten om debatten. Den som försöker utvärdera och kora vinnare och förlorare – inte alltid på helt objektiva grunder. Och vi ska vara glada för alla debatterna.

Ett rappt tempo, skarpa repliker och goda prestationer från flera partiledare gör en bra och spännande debatt. Även om många menade att tonen framför allt i den första halvan av debatten blev väl aggressiv är det värdefullt att alternativen, eller ibland likheterna, stöts och jämförs.

Egenhändigt foto av öppningsscenen i gårdagens partiledardebatt.
Egenhändigt foto av öppningsscenen i gårdagens partiledardebatt.

En partiledardebatt höjer i bästa fall intresset för politiken – och nära en miljon tv-tittare i går är ett gott betyg. Ännu fler tar nu del av följdbevakningen i andra medier, och fler än någonsin deltar själva i debatten och diskussionen i kommentarsfält och sociala medier. Fler än vi riktigt politiskt inbitna börjar nog känna att valrörelse närmar sig.

Också på ett annat sätt handlar det om flera olika debatter: En om politikens spel och spelplan. Och en om politikens innehåll. Eller som anglosaxarna uttrycker det: om politics respektive policy. ”Spelet” är förstås viktigt – det är relevant att diskutera regeringsfrågan, huruvida oppositionen har ett samlat regeringsalternativ och om Socialdemokraterna åter kommer vara beredda att släppa fram Vänsterpartiet till taburetterna. Partier som  balanserar på fyraprocentsspärren och partiledarnas ställning och förtroende är viktigt. Framför allt för att det i längden påverkar politikens innehåll.

För politikens innehåll är förstås det viktigaste. Allmänhetens och ”vanliga väljares” intresse kan förhoppningsvis bidra till att det hamnar mer i fokus, och mer personfokuserade turer mindre. Och där är en partiledardebatt välkommen – för att den, trots allt, sätter sakfrågorna i centrum.

Hur hätsk tonen ibland än blir, kan vi vara glada över att kunna se ledare för partier med vitt skilda åsikter som diskuterar sina politiska förslag på en jämlik spelplan. Och även om många efterlyser större skillnader och tydligare alternativ, känns det inte så dumt att från tid till annan kunna nicka instämmande åt åtminstone något som nästan alla partiledarna säger.

Lite av all mediebevakning: Aftonbladet om offensiv debatt och med kommentar av Lena Mellin, Expressen om vinnarna i debatten och med kommentar av K G Bergström, SR Ekot om debatten och kommentar av Tomas Ramberg, SvD om miljonpublik och om LO-krav på V-medverkan i en S-ledd regering, DN om lärardebatt och om irriterad stämning, SVT om jobben och skatterna i fokus och om ”attackerna”. Per Altenberg bloggar sakpolitiskt om ekonomiska reformer.