I oppositionens ögon är det inte mycket som står rätt till i Sverige. Årets valrörelse kommer till stor del att kretsa kring om väljarna känner igen sig i svartmålningen av Sverige. Vi som tror på en ljusare bild av Sverige måste tala om den!

En socialdemokrat som talar om det förskingrade arvet från Göran Persson och anklagar Alliansregeringen för ekonomisk vanskötsel. En sverigedemokrat som talar suggestivt om en ökande brottslighet och otrygghet, på tvärs mot forskning och mätningar. En miljöpartist som alltid tycker att det görs för lite för miljön (något annat vore förstås konstigt). Och en vänsterpartist som, argsintast av dem alla, talar om de hemskheter som drabbar välfärden p.g.a. privata aktörer.

Det är en mörk bild av Sverige som ges från oppositionens företrädare i partiledardebatten. Fakta och argument rår inte på: Sveriges finanser är urstarka jämfört med de flesta andra västländer, som alltjämt kämpar med finanskrisens följder. Sysselsättningen har ökat rejält sedan Alliansens maktövertagande 2006 – trots finanskris. En högre arbetslöshet, förutom krisen, beror på att fler människor nu vill och kan söka jobb, och inte har gömts undan i åtgärder och förtidspensionering: arbetskraften har växt.

Brottsligheten sjunker i Sverige och andra västländer, och människors uppfattning om trygghet växer. Utsläppen sjunker. Privata vård- och välfärdsföretag har ofta nöjda patienter, brukare och anställda; och de har erbjudit makt att välja och bestämma över välfärden åt människorna som valen berör, snarare än politiker.

Positiva tecken betyder inte att vi kan luta oss tillbaka. Som jag ofta skriver på denna blogg, återstår många utmaningar: för jobben, skolan, vården, trafiken… Men känner människor igen sig i svartmålningen? Eller går de kritiska rösterna för långt i sitt negativa tonläge?

På ett övergripande plan kan man få svar om att en hel del svenskar tycker att utvecklingen går åt fel håll. Det är en känsla som är farlig för en regering. Men under valåret kommer diskussionen att flamma högre, oppositionens alternativ kommer att granskas hårdare – och ett ökande intresse kommer leda till att även positiva exempel lyfts fram. Och de är många.

Inte minst kan människors uppfattning om Sverige och om den egna erfarenheten skilja sig åt. Tidigare arbetslösa, som har fått jobb – inte minst de utlandsfödda, som fyller de flesta av de nya jobb som har tillkommit. Företagare, som känner ökad framtidstro och vilja och förmåga att anställa. De som känner ökad trygghet i sin vardag. Alla vanliga inkomsttagare som har fått en rejäl slant mer över av egna pengar i plånboken, varje månad.

Och i skolans värld efter alla de reformer som börjat implementeras för några år sedan: Studenter på den nya lärarutbildningen; lärare som ser möjlighet till karriär och såväl pedagogisk som personlig utveckling med nya förstelärar- och lektorstjänster; alla föräldrar och elever som runtom i landet upplever positiva erfarenheter från skolgången, och får tydligare och tidigare utvärdering genom bl.a. betyg och nationella prov; alla dem som själva upplever att skolresultat kan förbättras, i t.ex. Folkparti-styrda skolkommuner som Stockholm och Landskrona.

Vi som står för en ljusare bild av dagens, och framtidens, Sverige måste ut och tala om den.