Rätt tågordning för trafiken

Järnvägarna hamnar allt mer i fokus när det ökade tågresandet gör underhåll och investeringar till en angelägenhet för många fler. Tåget är redan ett attraktivt resandealternativ – nu krävs satsningar för att behålla den attraktiviteten. Det är dags att sätta tåget i första klass.

SJ InterCity i vintertrafik. Foto från SJ:s presstjänst, fotograf Stefan Nilsson.
SJ InterCity i vintertrafik. Foto från SJ:s presstjänst, fotograf Stefan Nilsson.

Utan ens särskilt mycket till snö, is och kyla tycks vi redan ha en vinterkris för järnvägen. Två godstågsurspårningar i Stockholm, i Huddinge och nära Södra station, fick i november och i förra veckan svåra effekter där järnvägssystemet är som känsligast. Jämte en rad andra händelser och återkommande förseningar har det satt fokus på underhållet av järnvägarna. Och det är bra.

Tågtrafiken har under de senaste årtiondena upplevt en renässans: det finns mycket fog för att tala om att 1800-talets stora transportmedel också kommer att bli 2000-talets. Tillväxten av tågresandet har satt biltrafikens expansion i skuggan, tvärt mot Trafikverkets prognoser, som Patrik Kronqvist i Expressen påtalade häromdagen: 59 respektive 11 procents ökning mellan 1997 och 2010. Det handlar till stor del om ett ökat resande med regionaltåg inte minst i Stockholm-Mälarregionen.

Tågresande har alla möjliga fördelar, för miljön och för kapaciteten i trafiksystemet, jämfört med bilpendlande. Fungerar det som det ska finns möjlighet till en stunds avkoppling eller extra arbetstid på väg till och från jobbet. Regioner förstoras när man kan bo i Strängnäs eller Stockholm och jobba i Flemingsberg eller Uppsala. Godstrafiken har likaså stor betydelse och borde kunna ta över betydligt mer lastbilstrafik. Att fler tågturer mellan Stockholm och Göteborg nu kan förlänga restiden för pendlare och godståg (DN) är inte oproblematiskt – och visar hur hård belastningen är på ett järnvägsnät som till stora delar stammar från 1800- och det tidiga 1900-talets utbyggnader.

Tågtrafiken har alltså visat sig attraktiv – trots att satsningarna inte motsvarat intresset att resa med tåg. Vissa nya, viktiga banor har tillkommit, t.ex. Svealandsbanan söder om Mälaren, och snart Citybanan under Stockholm. Vi behöver göra betydligt mer. Och det handlar inte i första hand om nya banor, utan om att få det som redan finns att fungera. Tågen måste helt enkelt gå, och gå i tid.

Underhållet är nyckeln. Nu riktas skarp kritik mot ansvariga för brister i järnvägssystemet, och en hel del kan säkert göras bättre. Grundproblemet är dock årtionden av nedprioritering. Att regeringen nu storsatsar – så sent som dagarna innan jul presenterades en ökning med 600 miljoner till totalt nio miljarder för drift och underhåll av järnvägen under 2014 – är bra men det kommer att ta tid att åtgärda, komma ikapp – och kunna expandera. För på sikt krävs förstås också utbyggnader, fler spår – och kombiterminaler för att möjliggöra mer godstrafik och koppla den till omgivande vägnät.

Järnvägarna måste få ta plats, även om det sker på bekostnad av en långsammare utbyggnad av bilvägar. På vägarna måste fokus ligga på att öka trafiksäkerheten och på strategiska strukturella tillskott, som att göra det enklare att ta sig förbi och igenom Stockholmsregionen.

Resenärerna behöver inte lockas till tågen – de kommer, om det bara fungerar. Tågresenärerna är luttrade, men de är inte okänsliga för störningarna. En av tre svenskar har någon gång avstått från att resa med tåg av oro för att inte komma fram i tid. Det håller inte. Vi måste få rätt tågordning för trafiken.

DN har en samlingssida för järnvägsnyheter.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s