Tagg: polis

Lagstifta för biblioteksfrid

Alla ska kunna vara trygga på biblioteket. Överallt. Vi behöver lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid.

I SvD skriver jag tillsammans med Christer Nylander om att lagstifta om biblioteksfrid. Det behövs möjlighet att utfärda tillträdesförbud för personer som upprepade gånger hotar, trakasserar eller utsätter bibliotekspersonal eller besökare för våldshandlingar. Trygga och lugna bibliotek är en frihetsfråga – viktigast för de personer, kanske ungdomar utan trygga hemförhållanden, som behöver biblioteken allra bäst. Läs gärna fler av mina inlägg om #biblioteksfrid.

Trygghet ska råda på biblioteken

Biblioteken ska vara trygga för både besökare och bibliotekarier. Ett ökande antal incidenter rapporteras på biblioteken i Stockholm. Vi liberaler vill säkerställa rätt resurser för att förebygga och bemöta hot, våld och trakasserier på biblioteken. I yttersta fall ska tillträdesförbud kunna utfärdas, föreslår vi på kulturnämnden i morgon. DN skriver om våra förslag.

Biblioteksfrid ska råda i Stockholm. På biblioteket ska man kunna finna en frizon för bildning eller förströelse, läxläsning eller informationsinhämtning. En sådan frizon är extra viktig för framför allt barn och unga från mer utsatt bakgrund, där det kanske är svårt att få lugn och ro hemma eller under skoldagen. De som inte har någon annanstans att läsa läxorna, som inte tar plats i klassrummet eller på skolgården.

Biblioteken ska inte vara en frizon för stök – hot, våld och trakasserier, vilket tyvärr är alltför vanligt i dag, och tycks öka.

Continue reading ”Trygghet ska råda på biblioteken”

Trygghet med förhinder

Våldet i samhället minskar – men gängbrottslighet och mängdbrottslighet utmanar tryggheten. Samtidigt kämpar polisen med image- och organisationsproblem. Resurserna till rättssäkerhet måste kunna användas bättre – kanske bland annat med en kommunal polis?

Vi borde kunna känna oss tryggare än någonsin. Våldsbrottsligheten minskar. Morden är rekordfå – och många grova våldsbrott klaras upp. DN:s positiva nyhet häromveckan glädjer – också för att den överraskar. Vi är inte vana vid positiva nyheter, och vi är inte vana vid en bild av minskad kriminalitet. (DN, DN ledare.)

De negativa nyheterna får alltid större genomslag. Ett utfört mord och en inträffad tragedi är alltid viktigare än de brott som inte inträffar. Och den gängbrottslighet och våldsamma uppgörelser vi sett prov på i både Stockholm och Göteborg på senare tid inger verkligen skäl till oro. (Se bl a TT/SR.)

När det skjuts vilt på öppna torg och gator lugnar det föga att ”vanligt hederligt folk inte är målet”.

Jämte gängbrottsligheten är mängdbrottsligheten ett stort problem för rättskänslan. Att cykelstölder och bostadsinbrott sällan löses och nästan bara anmäls av försäkringsskäl stärker inte tryggheten.

I ett mer välmående samhälle ställer vi också allt högre krav även på trygghet. Vi förväntar oss någonstans att ha våra kroppar och ägodelar i fred. Fullt rimligt och viktigt för framtidstron, men också något som ökar känslan av otrygghet när motsatsen händer oss eller andra.

Polisens förtroendeproblem gör inte situationen bättre. För låg brottsuppklarning, massregistrering av romer och yviga, nedsättande diskussioner om kända samhällsfigurer i sociala medier vittnar näppeligen om professionalism hos landets brottsbekämpare. Som alltid stör några rötägg hela bilden. (Om Facebookgruppen UMF i bl a SvD 1, SvD 2.)

Polisen_vapenPolisen måste helt enkelt bli effektivare. Naturligtvis är det en uppgift för hela samhället att förebygga kriminalitet, och livssituationer som gör att människor väljer brottets bana. Men när brott väl sker, måste brottsbekämpningen vara betydligt bättre.

Universallösningen finns inte. Mer resurser har uppenbarligen inte – som så sällan! – hjälpt när inte metoder och processer förbättras.

Poliserna i sig är inte problemet. De vill göra ett bra jobb, Evert Bäckström-figurerna är troligen försvinnande få. Men förutsättningar och förmodligen även en del attityder behöver ändras.

Professionens egen erfarenhet och inflytande, forskning och goda exempel, och tryck från ”beställarna” – allmänheten via politiker, genom rätt styrnings- och uppföljningsverktyg, måste samordnas för förändring.

”Best practice” borde vara något självklart. Vi hör och läser solskenshistorier, om metoder som gjort att man löser fler bostadsinbrott, eller arbetssätt som får unga livsstilskriminella att sluta innan det är alltför sent. Men de måste katalogiseras och spridas metodiskt – bli förebilder, inte episoder.

Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består.
Forna tiders polishjälpmedel. Telefonin har uppgraderats. Den levande medhjälparen består. Bild från Polismuseet.se

Underrättelsearbete är A och O – mot både gängvåld och organiserade ligor bakom mycket av mängdbrottslighet. Likaså behöver polisen modern teknik – alltifrån fungerande, säkra radioförbindelser till möjligheter att arbeta metodiskt med DNA-spår osv även vid ”enklare” vardagsbrott. Allt detta behöver naturligtvis användas med balans och professionalitet, med omsorg om människors integritet – och utan t.ex. registrering…

Organisationsförändringar ska inte underskattas. Att hela landet nu blir en polismyndighet är på tiden. Men kanske är det också dags att överväga en förändring också åt andra hållet. Närpolisen har aldrig riktigt fått den form, kraft och närvaro som skulle behövas för att göra skillnad i förebyggande och trygghetsskapande arbete lokalt.

Jag har varit skeptisk till förslag om kommunal polis – men kanske är det en väg framåt, för både Kungsholmen och Husby, Haga och Biskopsgården. Kommunen kommer inte hela vägen med skolan, sociala insatser och stadsmiljö.