En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.
Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).
Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).
De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!
Debattens stora frågor är inte alltid de största i verkligheten. Det visar sig tydligt när väljarna rangordnar de viktigaste Stockholmsfrågorna i valet. Skolan dominerar – och när det gäller stadsbyggnadsfrågor är det bostäder som är stockholmarnas fokus. Slussen är en marginalfråga.
STOCKHOLMARNAS VIKTIGASTE FRÅGOR. Enligt DN/Ipsos 10 september. Klicka för större bild.
För den som har följt Stockholmspolitiken det senaste året verkar Slussen som en av de absolut viktigaste frågorna – i debatten i allmänhet och i stadsbyggnadsdebatten i synnerhet. Det högljudda motståndet mot ombyggnaden av en, förvisso central, trafikplats i Stockholm har dock gett en mycket skev bild av verkligheten. Inte bara så att förslaget till ombyggnad, trots alla arga angrepp, verkar vara det mest populära alternativet – även i en märkligt formulerad opinionsundersökning. Den allra största skevheten gäller stockholmarnas intresse för hela frågan. Som dagens DN/Ipsos-mätning om Stockholmsväljarnas viktigaste valfrågor visar, är Slussen en väldigt marginell fråga. Att den ens kämpar sig upp till en procent är ett bevis på debattens livlighet. (Undersökningen finns inte på webben, men se bilden ovan).
INTE PRIORITERAD. Gustaf W:son Cronquists flygfoto från 1936 visar Slussens klöverblad i dess blomningstid. Den omfattande betongkonstruktionen, byggd för vänstertrafik, har aldrig utnyttjas till sin fulla kapacitet. Bild från Stockholmskällan.
Slussen-motståndarna må vara högljudda och finnas representerade i en del tongivande kretsar med tillgång till kultur- och debattsidor. Bland stockholmarna i allmänhet är det dock en annan stadsbyggnadsfråga som dominerar: Bostäder.
Det kan verka konstigt att bara sju procent anger bostäder i undersökningen – men svaren handlar om ”vilken samhällsfråga eller politisk fråga [som] är viktigast för dig när du ska bestämma hur du ska rösta i kommunalvalet”. Då är det inte märkligt att skolan överlägset hamnar i topp, följt av sjukvården. Det är de stora och dominerande frågorna för väljarna i Stockholm och Sverige. Bostadsfrågan kommer dock markant mycket högre i Stockholm än på andra håll i landet – och det är inte konstigt.
Fler bostäder, och hur vi bygger dem, är helt avgörande för vår växande huvudstads framtid. Ska nya invånare få plats? Ska vi skapa nya, goda stadsmiljöer där vi lär av historiens goda erfarenheter och dyrköpta misstag? Det är frågor som väljarna gör helt rätt i att prioritera, och att ställa till politikerna.
Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).
Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.
Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.
Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?
Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.
300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.
För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.
Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.
Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.
Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 – förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.
Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.
Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.
Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?
Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.
I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.
Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.
En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.
För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.
Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.
Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.
Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.
Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras. Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.
Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
Vänsterpartiet vill gärna regera – men vem vill regera med vänstern? En talande tystnad råder från de rödgröna om deras regeringsalternativ. Inte konstigt att Alliansregeringens höga förtroende består.
REGERINGSALTERNATIV – ELLER? Det är fortfarande oklart hur en rödgrön regering skulle se ut, och framför allt vilken politik den kommer att föra på en rad centrala områden. Förtroendet för Alliansregeringen förblir däremot högt.
Vänsterpartiet siktar på plats i en rödgrön regering och har nu antagit en tänkt ministerlista. Ekots avslöjande i dag möts dock knappast av jubel i något av de rödgröna partierna. Vänsterpartisterna själva vill inte kommentera, av uttalat valtaktiska skäl. I det kollektivistiskt lagda V finns väl säkert också en generell ovilja att lyfta fram några enskilda personer – personvalet och väljarnas möjlighet att prioritera den kandidat de tror mest på har ju heller aldrig fullt ut accepterats.
De tilltänkta koalitionsparterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har andra bekymmer. De vill för det första knappt ens tala om att de själva vill bilda regering. Det beror förstås, för det andra, på att de har tillräckligt med egna knäckfrågor där de inte vill berätta för väljarna vad som kommer att hända med skatterna, Förbifarten, försvaret, Bromma flygplats, kärnkraften… Och de vill för de tredje för allt i världen inte ha med V i sin regering – men det vågar de heller knappt säga rent ut.
Vänsterns drömmar statsrådstaburetter, efter 90 års effektiv isolering från regeringsmakten, är inte svåra att förstå. Men det är vänsterdrömmar som troligen inte delas av det stora flertalet svenskar, och det ultimativa kravet på förbud mot privata aktörer i välfärden och därmed ett stopp för människors valfrihet underlättar inte. För den förhoppningsfulle statsministerkandidaten Stefan Löfven är scenariot och framför allt debatten snarare en mardröm. Det enda han har varit tydlig med de senaste veckorna är att han tänker rösta nej även till en Alliansregering som får fler mandat än de rödgröna.
Hur blir det med regeringsbildningen efter valet? Hur blir det med valfriheten tack vare privata aktörer i välfärden? Hur mycket ska skatterna på arbete höjas? Hur ska Sverige styras, i en orolig omvärld? Hur går det med räntor och statsfinanser? Inte konstigt att Alliansregeringen alltjämt är det alternativ som åtnjuter högst förtroende. För vad är egentligen alternativet?
Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.
REGERINGSDUGLIGA.
Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).
48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.
Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.
Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.
För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.
Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.
Skolan behöver bli bättre på bedömning – både för egen del och för elever och föräldrar. Med betyg från årskurs 4 får fler elever chansen till bättre kunskapsutveckling, och skolan kan sätta in stöd som behövs i rätt tid.
BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se
Alla mål och uppgifter kräver uppföljning för att vi ska veta hur vi lyckas. Ibland är utfallet förstås uppenbart, men analysen av varför det gick som det gick är inte alltid lika uppenbar. I skolan, när det handlar om att nå kunskapsmål, är både resultatet och vilka faktorer som påverkade det ofta långt ifrån uppenbara, och varierar förstås mellan ämnen och framför allt mellan olika elever. Uppföljning är därför A och O – för att skolan ska veta om och hur man lyckas förmedla kunskap, och för att eleven och föräldrarna ska veta hur man ligger till.
Folkpartiet och Alliansregeringen har gett skolan, eleverna och föräldrarna många fler verktyg: nationella prov, tydligare betygsskala och tidigare betyg.
Nu ges de första betygen i år 6, och skolan och eleverna har därmed drygt tre år på sig att nå grundskolans mål – till skillnad från tidigare 1,5 år, då de första betygen gavs efter höstterminen i åttan. Medan Socialdemokraterna äntligen baxats till att överge denna del av den tidigare misslyckade skolpolitiken, är deras tilltänkta regeringsunderlag i Vänsterpartiet fortfarande motståndare till både betyg och läxor. Under tiden vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi har tidigare fått stöd av övriga Alliansen för att pröva möjligheten med betyg i fyran. Regeringens utredare, professorn och hjärnforskaren Martin Ingvar, har nu lämnat ett förslag om betyg från år 4 och bedömningsstöd i svenska och matematik i år 1 (regeringen.se).
Varför ännu tidigare betyg? Blir det inte risk för betygshets? Ska så små barn verkligen bedömas på ett sådant sätt? Frågorna och invändningarna är många (liksom de var mot betyg från år 6). Men vårt svar är tydligt: Betyg behövs. Och det är förstås främst för barnens skull.
Stress och betygshets är naturligtvis inget positivt. Men frågan är om inte stressen av att inte veta hur man ligger till i längden blir ännu värre. Forskare pekar på vikten av att elever har tydliga mål, att läraren följer upp för att få god kunskap om hur eleven ligger till, och ger eleven återkoppling. Många elever i sexan har således välkomnat att de numera får betyg. Och betyg i fyran och femman ska inte ges till barnen, utan direkt till föräldrarna, en gång om året vid läsårets slut. Betygsskalan A-E ska användas men inte F – ingen fjärde- eller femteklassare ska bli underkänd, då får föräldrarna istället veta att man inte har nått målen. För mellanstadielärarna blir det en ny arbetsuppgift, men många av dem har redan fått ansvar för betygssättning i år 6. Fortbildning och stöd behövs förstås vid introduktionen av betyg i år 4. Till förslagen hör också ett bedömningsstöd till lärarna i svenska och matematik liksom ett kunskapsmål i läsning i år 1.
Betyg är till för elever, och föräldrar – men de är framför allt ett åliggande för skolan. Betygen blir en redovisning för hur man lyckas med uppgiften att förmedla kunskap: ett tydligt besked om starka och svaga sidor som kan utvecklas, var läraren, eleven och föräldern behöver lägga in extra kraft, och framför allt om och när extra stöd behöver sättas in.
Stöd i rätt tid är ett område där den svenska skolan behöver bli betydligt bättre – fler elever behöver få hjälp redan på lågstadiet. – och själva betygssättningen blir en utvärdering av undervisningen, en förväntan att konkretisera den återkoppling som elever och föräldrar har rätt till. Som Martin Ingvar påpekar behöver den svenska skolan en utveckling av sin bedömningskultur – och med detta förslag närmar vi oss det normala bland andra industriländer. Som utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund påpekar ger ”i stort sett hela världen” betyg tidigare än Sverige.
Tidigare betyg är alltså inte ett rakt tidigareläggande av samma betygsförfarande som i de senare skolåren. Och det införs heller inte i ett vakuum. Folkpartiet och regeringen har genomfört viktiga reformer och satsningar, och aviserat fler: Lågstadielyft med mindre klasser och fler lärare. Fler utbildade lågstadielärare. Återinförd speciallärarutbildning och fler speciallärare. Mer undervisningstid i svenska för nyanlända elever. Läxhjälp och sommarskola för alla elever som behöver. På samma sätt satsar vi i Stockholm – för lågstadiet går inte i repris.
Alla barn är värda en bra skolgång med rätt resurser. Alla barn ska få det stöd de behöver, för att överkomma svårigheter och utveckla talanger. Det är liberal skolpolitik.
Svensk skola och välfärd har bland de största resurserna i världen, och har tillförts mer under Alliansregeringarna. Visst är pengar viktiga – men mer pengar betyder inte automatiskt bäst utbildning, eller vård. Det märks i jämförelser av skolan i olika kommuner.
Alla elever som behöver ska få gå i sommarskola. Därför har Alliansen och Folkpartiet beslutat om statsbidrag till kommunerna, och vi vill införa en skyldighet att erbjuda sommarskola till elever som efter årskurs nio inte uppnått målen, och redan för elever som man ser efter åttan riskerar att inte nå målen i nian. En sådan skyldighet lär behövas; idag skriver SvD om hur olika kommuner använder statsbidraget för sommarskola olika mycket, Allianskommuner i snitt mindre och minsta misstanke att elever inte får det stöd de har rätt till är allvarlig. Men när SvD går vidare i resonemanget av kronor per elev börjar pengaräknandets begränsningar bli tydligare.
Viktigare än exakta summor måste ju vara resultaten. Hur många elever når – eller når inte – kunskapsmålen? Hur många lärare är behöriga, och hur hög lön får de? Har kommunen infört förstelärare och rentav lektorer? Om vi ska tala resurser, hur hög andel (inte kronor) går till undervisning? Och – hur många elever får gå i sommarskola? Eller finns till äventyrs andra lösningar? Det framgår inte i SvD.
Sedan 2006 har den svenska välfärden i skola, vård och omsorg tillförts över 40 miljarder mer, netto. I Stockholms län har det Alliansstyrda landstinget under stort inflytande av Folkpartiet ökat sjukvårdens budget med över 40 procent (ojusterat, från 36 till 51 miljarder per år). Och svensk skola är bland de av världens skolsystem med allra störst resurser. Det är rätt att lägga stora och mer resurser på välfärden, och att motbevisa de rödgrönas tröstlösa tjat om besparingar, men det är också viktigt att komma ihåg att pengar är långtifrån allt. Det viktiga är att pengarna – oförändrade och nytillskott – används effektivt.
Intressant i dagens nyhet om sommarskola är jämförelserna med andel elever som når målen, och diskussionen hur stor del av skillnader i skolans resurser som beror på geografiska eller socioekonomiska faktorer. Det mesta av skillnaderna kan dock inte förklaras av sådant; det sägs handla om prioriteringar. Men – kanske handlar det också om styrning och hur pengarna används.
Det är ingen hemlighet att kommunernas ansvar för skolan fortfarande är nytt och ovant i sen kommunala organisationen – eller att Folkpartiet vill förstatliga huvudmannaskapet för skolan. Det är en fråga som väcker mer stöd, t ex inom Kristdemokraterna (Expressen) och som skulle göra att orättvisa skillnader motverkas. Skolledare och lärare kunde få förutsättningar att forma sina skolor. Resurser kunde bli mer jämställda – men framför allt kunde de användas klokare. Alla förtjänar att gå i en skola med rätt fokus: kunskap, undervisning, elever.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.