Etikett: Uganda

Jag är gay – är jag då inte också en människa?

Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.

FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg med överväldigande majoritet andra gaypersoner, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara "norm".
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.

Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.

Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.

När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med  häpnad, återigen,  över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).

Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.

Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.

STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.

Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.

Men fördomar, diskriminering och hatbrott består. Kanske de rentav ökar och blir mer högljudda – när franska demonstrationer samlar stora skaror mot jämlika äktenskap, nynazister begår hatbrott och en amerikansk ny reaktionär kristen höger gör sig påmind (och i sitt nit sprider de fördomar de inte får gehör för på hemmaplan till t ex Uganda, med förödande konsekvenser). Framgångarna för den goda sidan provocerar helt motståndarna och får dem att trappa upp kampen. (Se Expo 1 om stöd för och Expo 2 om motstånd mot gayäktenskap i Frankrike; NY Times 1 om förändrade amerikanska attityder och sociala förändringar apropå HBTQ-rättigheter & NY Times 2 om hur ökningen av öppet homosexuella politiker speglar dessa ändrade attityder.)

Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?

Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.

Läs vad jag tidigare har skrivit om homosexuella. Och för den som vill fräscha upp minnet av Shylocks berömda replik om att vara jude, från Shakespeares Köpmannen i Venedig, se här i akt 3, scen 1, på engelska.

Uganda: Stöd inte en stat som fängslar homosexuella

Förföljelserna av HBT-personer i Uganda är välkända sedan länge. När staten nu gör homosexuella än mer rättslösa genom att hota dem med livstids fängelse, borde det få konsekvenser för Sveriges relationer. Svenskt bistånd bör lika lite som danskt gå till en stat som förtrycker sina homosexuella medborgare.

HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.
HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.

Dystra nyheter för homosexuella i Uganda är inte ovanliga (se t ex RFSL:s landrapport). Den anti-homolag som parlamentet antog i december är knappast någon blixt från klar himmel. Redan tidigare var rättsläget klart förtryckande mot personer som älskar en person av samma kön; samkönade sexuella handlingar bestraffas med fängelse, liksom äktenskap. Denna lagstiftning återspeglar och underblåser en samhällelig situation där hets, hot och våld mot homosexuella är accepterat, går ostraffat eller rentav uppmuntras.

Den nya lagen gör situationen än mer mardrömslik. Nu är det livstids fängelse som gäller för homosexuella – och den som inte anger misstänkta homosexuella kommer också att begå ett brott. Eftersom information om HBT-personers situation och rättigheter också förbjuds försvåras inte bara organiserandet av HBT-samhället utan också det viktiga arbetet mot smittspridning. Till bilden hör förstås att Uganda liksom dess grannländer hör till världens mest HIV- och aids-drabbade; den ljusnande bild av HIV-situationen som regeringen vill ge bestrids dessutom av andra (Wikipedia, på engelska, om HIV och aids i Uganda).

En tid fanns hopp om att Ugandas mångårige, dominerande president Yoweri Museveni skulle stoppa försämringen genom att inte skriva under den nya homo-lagen. Det hoppet släcktes i dag vilket fick till följd att Danmarks biståndsminister Mogens Jensen omedelbart tillkännagav att danska biståndspengar styrs om till icke-statliga mottagare. Det är synd att Sverige inte gav samma besked. (DN, SR).

Uganda hör sedan länge till Sveriges biståndspartner och är en av de största mottagarna av svenskt utlandsstöd. Under 2013 handlade det om 250 miljoner. Det mesta går till fristående organisationer, men en rejäl andel – en tredjedel – betalas direkt till olika delar av den offentliga, statliga sektorn. Det betyder att Sverige stödjer Musevenis administration direkt med tiotals miljoner kronor varje år.

Biståndet till Uganda har också uppmärksammats för ett av de största fallen av biståndsförskingring och det största återkravet från biståndsmyndigheten Sida, 45 miljoner kronor hösten 2012. Pengar som skulle ha gått till infrastruktur för utbildning, vård och vägar hamnade troligen i privata händer (SVT, SR.)

Sveriges biståndsminister Hillevi Engström menar att man inte vill agera ogenomtänkt. Men Sverige borde liksom Danmark ha hunnit tänka igenom situationen sedan länge. Scenariot att Uganda ytterligare skärper sina hatlagar mot homosexuella var tyvärr knappast osannolikt. Nu står den danska reaktionen ensam och blir därmed inte lika kraftfull. Det är synd att Sverige inte står på Danmarks sida.