Tagg: undervisning

Läraren viktigare än boken

En elev med läshuvud kan lyckas tillägna sig kunskap trots en bristfällig undervisning eller för lite lärartid. För elever med andra förutsättningar och ett annat inlärningssätt kan frånvaron av god lärarledd undervisning vara en katastrof. Författaren Lena Andersson har en viktig poäng i elevernas eget ansvar för sin inlärning – men lärarens roll kan inte överskattas.

BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning - och för många är bra lärare helt avgörande.
BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning – och för många är bra lärare helt avgörande.

Tysta och snälla elever orsakade inte lärarna särskilt stora problem (frågan var hur mycket de lärde sig). Plugghästarna klarade sig alltid. Bråkstakarna kunde ha svårt med inlärningsförmågan – men kunde lika gärna vara riktigt begåvade, fast skolan inte lyckades se deras potential och ge dem rätt undervisning. Se där en förenklad, karikerad bild av en svensk skola som med en elak tolkning var skapad för genomsnittseleven, men ofta svek ”svaga” elever och även lämnade de begåvade åt deras öde, utan att sporra talanger (utom möjligen i idrott). En skola som inte gav lärare möjligheter att stötta och sporra elever utifrån individuella förutsättningar, men där den med läshuvud alltid kunde ta sig fram fortare – om man orkade.

Vad är viktigast, läraren eller boken? Lena Andersson ger som vanligt ett välformulerat och logiskt svar (DN): Boken är alltid viktigast. Med bra läromedel klarar eleven sig fint även utan bra undervisning eller tillräcklig tid med läraren. Andersson använder en talande omvänd metafor; undervisning är inte som en klippning hos frisören. Man kan inte klaga på ett dåligt resultat som om man inte själv vore delaktig.

Lena Andersson har naturligtvis rätt: elevens och studentens medverkan, viljan och ambitionen att lära sig, är alldeles självklart den grundläggande förutsättningen för att framgångsrikt tillägna sig kunskap och färdigheter. Men hon har också fel: det räcker inte på långt när med bra böcker. Åtminstone inte för alla. Felet Lena Andersson gör är förvisso inte ovanligt och något alla debattörer inklusive undertecknad gör sig skyldiga till och måste akta sig för: Man utgår från sin egen situation.

Egna erfarenheter är alltid angelägna att ha med sig. Men vi får inte riskera att missa andras annorlunda förutsättningar. Och hänsyn till att olika människor har olika förutsättningar är särskilt viktigt när vi diskuterar och utformar skola och undervisning. Skillnader i talang och begåvning är en sak – men även oerhört begåvade människor kan ha svårt att ta till sig kunskap bara utifrån en aldrig så bra lärobok. Vissa kräver mer av muntliga genomgångar och exempel, reflekterande diskussion och gemensam problemlösning. Och även den elev eller student som är i hög grad självgående eller har ett riktigt läshuvud kan tappa fart utan, eller omvänt nå ännu mycket längre med, en handledare som finner och uppmuntrar just hens förmåga.

Detta resonemang gäller först och främst skolan, men även vid högre studier måste det finnas utrymme för olika inlärningssätt. Därmed inte sagt att alla högskoleutbildningar skulle kräva samma mängd mycket bokliga egenstudier; fallenheten för olika studieinriktningar måste förstås ge utslag på ett annat sätt när det kommer till högre studier. I skolan är kraven att ge alla elever lika möjligheter utifrån vars och ens utgångsläge ännu högre.

Skolan jag och många gick i var aldrig så mörk som jag beskrev i början – och det var lärarnas förtjänst. Bra lärare med tillräcklig tid att möta varje individ utifrån dennes förutsättningar är alltid viktiga, för att inte säga viktigast. Kanske inte för varje enskild elev – men för att varje elev ska ha möjlighet att förverkliga sin inneboende förmåga.

Lärare är inga trollkarlar. Däri har Lena Andersson helt rätt, och några magiska trick med elever som själva inte bjuder till det minsta lilla ska vi inte vänta oss. Men bra lärare är kompetenta experter i sakkunskap – och undervisning. Och tillsammans med den eld eller gnista kunskapslust som finns i varje elev, kan de uträtta om inte magi så mänskliga stordåd.

Svenskan först

Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Bild från stockholmsbloggen.se
SKOLAN VIKTIGAST FÖR FLYKTINGBARN. Och svenskan viktigast i skolan. Bild från stockholmsbloggen.se

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

VILL MINSKA KLASSERNA. Utbildningsminister Jan Björklund satsar på mindre klasser, men vet att det inte är det enda som behöver göras. Satsningar på lärarna är minst lika viktiga.
SVENSKAN I FOKUS. Utbildningsminister Jan Björklund fortsätter satsa på elever och skolor med störst behov.

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.

Mer skoltid

Förlängd grundskola och ännu mer tid i skolan för elever med behov är kloka idéer. Eleverna borde dessutom få mer skoltid under skoldagarna.

20140108-113928.jpgSvensk skola har stora resurser men resultaten har halkat efter under lång tid. Kunskapstappet har framför allt drabbat elever med sämre förutsättningar från början. Mer och bättre undervisning krävs.

Mer tid i skolan är också vad Alliansregeringen och Folkpartiets Jan Björklund föreslår i dag (se t ex SvD/TT och SR 1, SR 2). Förlängd grundskola med ett första år är odramatiskt med den redan utbyggda sexårsverksamheten, men viktigt inte minst för de absoluta grundkunskaperna att kunna läsa, skriva och räkna. Obligatorisk sommarskola är jämte ett extra skolår för dem som ändå inte når gymnasiebehörighet angelägna reformer just för en del av de elever som har ett tuffare utgångsläge.

Tidigare skolstart är bra – men vi behöver också utnyttja tiden under skolåren och skoldagarna bättre. Många vittnar om de många håltimmarna längre fram på högstadiet och gymnasiet. Bättre schemaläggning kunde ge många fler undervisningstimmar utan att förlänga skoldagen.

Många lektioner i svensk skola blir heller inte ens av. Inställda lektioner är ett rent slöseri med tid och resurser. Eleverna har rätt till undervisning, och en undervisningsgaranti är något Folkpartiet driver, inte minst i Stockholm, och inte minst tack vare min Kungsholmsliberala kamrat Charlotta Schenholm som gjort praktisk politik av egna och andras föräldraerfarenheter.

Mer undervisning är bra – men den måste också hålla rätt nivå. Tillräckligt många och bra lärare är en grundförutsättning. Bättre lärarutbildning, bättre villkor och bättre karriärmöjligheter för lärarna är A och O för att alla de viktiga skolreformer som sjösatts de senaste åren ska kunna få effekt.

Politikerna ska ge förutsättningarna, det är skolledare och lärare som ska fylla skolan med innehåll. Och politiken borde också ta ett steg tillbaka – genom att överföra huvudmannaskapet för skolan från kommunerna, åter till staten.