Tagg: vandalisering

Homo politicus

Det började i tonåren och sedan har det bara blivit värre. Länge kände jag mig rätt udda – och accepterades, kanske rentav omhuldades, av omgivningen som lite speciell. I min lilla hemstad började jag till slut umgås och ägna mig åt mitt intresse tillsammans med vuxna på orten, men portarna öppnades vida när jag flyttade till det stora Göteborg – och fann jämnåriga med samma passion.

POLITIKERVARDAG. I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
POLITIKERVARDAG. Kampanjer och möten med människor är en av fritidspolitikerns många sysslor. Foto: Jesper Svensson.

Jag talar naturligtvis om politiken, och liberalismen – inget värre. Numera är jag både ordförande i en av Sveriges största Folkparti-föreningar och förtroendevald kommunpolitiker. Även om det i vissas ögon kan verka vara en underlig fritidssyssla så brukar jag oftast möta intresse, och väldigt sällan förakt eller fientlighet. Det handlar om enstaka ilskna ord vid kampanjer på stan, eller i sociala medier. Andra blir betydligt värre utsatta, för att ha fattat enskilda beslut, för ett allmänt politikerförakt – eller för politiska meningsmotståndare av mer extrem sort som inte tycker argument räcker utan tar till invektiv, hot eller skadegörelse.

Jag tänker på politikens och politikers villkor när jag hör om hot mot unga som engagerar sig i riksdagspartiernas ungdomsförbund (SR P3 Nyheter), när jag tar del av debatten om statsråd som inte sjukskriver sig (DN), och när jag hör och ser hur många av de valaffischer som ideella valarbetare har ägnat obetalda timmar åt att sätta upp vandaliseras eller försvinner (något som drabbade Centern i Göteborg [GP], Folkpartiet på Södermalm och Stockholm, och andra partier på många andra håll).
Uppdaterat:

Statsrådens sjukdagar först: naturligtvis ska ingen få lön eller arvode utan att arbeta. Men som många påpekar är ministrar i tjänst dygnet runt, året om. Att vara så sjuk att man inte kan delta i ett möte eller ta en debatt (kanske också för att inte vilja smitta andra – eller för att rösten sviker) innebär inte att man inte samtidigt hemifrån kan ägna sig åt inläsning, mejl- och telefonkontakter etc. Att inte sjukanmäla sig är uppenbarligen också den rekommendation som statsråden har fått av den juridiska expertisen i regeringskansliet, på samma sätt som under S-regeringarna före 2006. Att inte kunna fullfölja sitt uppdrag – t ex när man genomgår en operation som dåvarande statsminister Göran Persson (som inte verkar ha sjukskrivit sig) eller finansminister Anders Borg (som då sjukskrev sig) eller en längre tids behandling – ligger längre bort för de dygnet runt-ansvariga statsråden, än för oss andra.

Hot och trakasserier ska tas på allvar. Att unga, politiskt engagerade hotas är oacceptabelt. Våldet från den extrema vänstern, som Uppdrag  Granskning skildrar i kväll, är förkastligt. Men ibland undrar jag om det breda politikerföraktet framför allt är en myt som odlas i medierna.

Jag får fog för denna känsla i de mätningar som görs, och som DN:s ledarsida redovisar i sin reflektion över statsrådens sjukskrivningar (Helt vanlig övermänniska). Efter ett ras fram till 1990-talet är förtroendet för politiker åter uppe på 1960-talets nivåer, trots affärer, skandaler och drev. Medborgarna tycks kloka; de tar dreven med de nypor salt de förtjänar, och inser att de inte säger något om politiker som grupp – eller ens ger hela bilden om de personer och de händelser som beskrivs. Samtidigt är den hårda bevakningen också ett salt för politiken och politikerna; ett ofrånkomligt och rentav nödvändigt villkor. Oegentligheter ska uppdagas och hyckleri åskådliggöras, för att medborgare och väljare ska kunna få hela bilden.

Värre än medierna är de som hatar och hotar. Vissa är missnöjda med specifika politiska beslut som går dem emot. Några få är rättshaverister, eller har psykiska problem – de kan ibland vara farligast. Men en rätt stor del är extrema politiska meningsmotståndare, till vänster eller höger.

Det är inte ”vanligt folk” som river ner, sparkar sönder eller stjäl Folkpartiets eller andras EU-valaffischer i Stockholm och på andra platser. Eller som misshandlar och hotar meningmotståndare. Det är människor som sannolikt själva har en stark övertygelse – och inte kan acceptera att andra människor har andra uppfattningar. Det, som bl a skildras i Uppdrag Granskning, är i förlängningen ett väsentligt hot mot demokratin – till skillnad från statsrådsarvoden och medieskriverier.

Det jag vill säga till alla som läser tidningar, till den breda allmänheten och till dem som river ned och förstör: Det är inga proffspolitiker ni har att göra med. Det är ideellt arbetande människor som lägger ner en stor del av sin fritid på sitt politiska engagemang, på nämndhandlingar och sammanträden, i medborgarmöten och affischeringar. De gör det av övertygelse, intresse, och för att det är roligt att påverka och försöka göra skillnad. Och det bästa verktyget mot kvarvarande politikerförakt tror jag är att vi ideellt engagerade politiker stolta står upp för vårt engagemang. Det kommer att väcka omgivningens intresse, var så säker. Och jag ser gärna att vi blir fler – fler förtroendevalda som förvaltar våra gemensamma angelägenheter, som ger fler svenskar chansen att träffa och rentav känna en politiker.

Homo politicus: Enligt Platon var människan framför allt en politisk varelse. Obs! Uppdatering maa Uppdrag Granskning 7 maj om Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.

Provocerande klotteroffensiv i Stockholm

Skadegörelse med illegalt målad graffiti ökade med 60 procent i Stockholm i april. Det är sorgligt att vissa väljer att provocera stockholmarna med att vandalisera vår gemensamma stadsmiljö.

KOSTSAMT. Klottersanering kostar Stockholms stad 15 miljoner och SL drygt 100 miljoner per år.
KOSTSAMT. Klottersanering kostar Stockholms stad 15 miljoner och SL drygt 100 miljoner per år. Holger Ellgaard/Wikimedia.

Från 500 till 800 anmälningar om skadegörelse från stockholmarna: klotteranmälningarna ökade med 60 procent i april 2014 jämfört med april 2013. Det sägs vara resultatet av en ”apriloffensiv” på initiativ av gatukonstnären Hop Louie, och som gick ut på att utmana stadens klotterpolicy (SR Stockholmsnytt).

Jag är absolut motståndare till alla former av vandalisering och klotter. Där ingår all graffiti som målas illegalt, på andras egendom, privata hus, elskåp, stadens eller landstingets/SL:s fastigheter. Man kan tycka att graffitimålningarna är hur vackra och häftiga som helst – många andra gör inte det.

Färgerna kan också ha rent destruktiv inverkan på ytorna som målas. Och saneringen kostar hundratals miljoner kronor om året.

LEGAL GRAFFITI. "Fascinate" i Bromsten, målad 1989 av "Circle" och "Tarik", med fastighetsägarens tillåtelse. Bild Holger Ellgaard/Wikimedia.
LEGALT. ”Fascinate” i Bromsten. Holger Ellgaard/Wikimedia.

För mig är det oerhört viktigt att skilja på klotter, vandalisering och illegal målning – och graffiti som konstform. Ett nej till klotter och skadegörelse är inte ett nej till graffiti, eller en värdering av konstformen och den konstnärliga kvaliteten i olika verk. Sådant kan och ska vi inte avgöra politiskt.

Till lagliga uttryck hör t.ex. den omtalade graffitikonstverket ”Fascinate” i Bromsten, som målades med fastighetsägarens tillåtelse – och som nu ska bevaras fast huset det målats på ska rivas. Dit hör också det som målas inomhus, på väggar eller dukar.

Problemet tycks vara att graffiti ofta har en koppling till det illegala. Enligt vissa, och i vissa delar av graffitikulturen, verkar det vara en stor del av själva konstformen att den utövas illegalt, att man är en ”underground”-rörelse i konflikt med samhället. Och söker man sådana konflikter så får man dem naturligtvis.

Vi kan aldrig kompromissa med stadens avståndstagande från allt som är illegal graffiti, från vandalisering och skadegörelse. Det är stockholmarnas gemensamma offentliga miljö, och ofta enskilda egendom, som det handlar om. OCh det är stockholmarna som värnar den främst, vilket märks genom klotteranmälningarna. Graffitimålare som utmanar stadens klotterpolicy vill provocera politiker och poliser – men de provocerar framför allt majoriteten av stockholmarna.