(S)kuggregering

Formeringen av den socialdemokratiska ”skuggregeringen” väcker naturligtvis den politiska amatöranalytikern. (Se t.ex. DN och SvD. Det handlar om gruppledarskapen i riksdagens utskott, som är det närmaste vi i Sverige kommer det fenomen som i ffa den engelska parlamentarismen är tydligt uttalat.)

Hur mycket är Göran Perssons val? Mindre än när han bildat sina riktiga regeringar, kan man anta – och får det socialdemokratiska partiet hoppas. En snart avgående partiledare som baksätesförare långt in i mandatperioden är ingen god idé. Hursomhelst är urvalet av naturliga skäl nu begränsat till de som har en plats i riksdagen – inga överraskningar av den typ som Persson gjort till sitt signum med andra ord.

De flesta av de f.d. ministrarna har nu också fått en plats i riksdagen (utplacerade på lämpliga riksdagslistor runt om i landet). Hur Thomas Bodström, som gick direkt från advokatyrket till justitiedepartementet, hanterar den mer vardagliga politiken i utskott och kammare, blir t.ex. intressant. En chans att visa politisk känsla, med sikte på tyngre roll i framtiden? Men inte bredare än att det fortfarande är rättspolitiken som blir hans område.

De som oftast utpekats som kronprinsessor och -prinsar återfinns alla på gruppledarplatser: Mona Sahlin i social-, Ulrica Messing i försvars-, Thomas Östros i närings- och alltså Bodström i justitieutskottet. Nu tydliggörs skillnaden mellan att sitta i riksdagen eller som Wallström och Lundby-Wedin ha sin plattform på annat håll.

De mer okända ledande socialdemokraterna från den gamla riksdagen har behållit flera platser; Marie Granlund, Anders Ygeman, Thomas Eneroth m.fl. Samtidigt har flera f.d. ministrar blivit utan – de kunde knappast, med många gånger skral parlamentarisk erfarenhet, lägga beslag på alla tunga poster. Statsråd som inte satt de största avtrycken men har en gedigen riksdagserfarenhet fick tunga poster: Berit Andnor i konstitutions- och Sven-Erik Österberg i arbetsmarknadsutskottet.

Om den hårda konkurrensen om de ledande skuggministerposterna får några följder för den socialdemokratiska valanalysen och strategin återstår att se. Viktigast där är förmågan till självkritik och omprövning. Det är bra för socialdemokraterna om man, som enligt Bodström, har ”deppat färdigt” men mer behöver göras innan det kan bli allvar av den stenhårda opposition som utlovas. Det mesta får nog anstå tills mannen i toppen fått sin efterträdare.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s