1. Det liberala uppdraget

– Uppdraget för en liberal kulturpolitik bör vara att låta kulturen verka fritt, utan hämningar eller inskränkningar, och att göra kulturen tillgänglig för så många som möjligt, som kulturkonsumenter och kulturutövare, genom att stödja kulturyttringar som inte är kommersiellt gångbara och att stödja kulturellt entrepenörskap.

– Kulturens egenvärde går som samrådsmaterialet antyder inte att enkelt skilja från dess instrumentella värde. Kultur som pedagogiskt verktyg; del av ett bildningsideal; tillväxtfrämjande faktor och grund för företag och sysselsättning; bärare av marknadsföring av näringsliv, städer, stater; främjare av demokrati, tolerans, öppenhet och möten mellan människor; förströelse och förkovran, osv kan i olika perspektiv betecknas som instrument för ”något annat” men också i olika grad som uttryck för ett egenvärde. Dock är det viktigt att inte skapa krav på all kultur att vara direkt ”nyttig” i en eller annan bemärkelse, och att värna möjligheterna för det nyskapande, för avantgardet som gör kanske obegripliga saker men då för kulturen (och samhället) framåt.

– Njutbara upplevelser är en viktig del av kulturens värde.

– Bildningssträvanden bör utgöra en viktig del av en liberal kulturpolitik. Kultur och utbildning (på olika nivåer) hör intimt samman.

2. Barn och ungdomar

– Skapande skola och liknande initiativ lokalt i kommuner och regioner bör uppmuntras och vara ett permanent inslag i kultur- och utbildningspolitiken. Här finns goda möjligheter att ge utrymme för det fria kulturlivet och ge kulturverksamma bättre förutsättningar till försörjning. Det är samtidigt viktigt att inte bygga upp nya tunga organisationer eller att strukturerna stelnar. Syftet, inte formen, är det viktiga.

– Kultur- och musikskolorna är en viktig del av kommunal verksamhet och deras utformning bör i högsta möjliga grad vara ett kommunalpolitiskt ansvar och något liberala kommunpolitiker med fördel kan ägna stor tid och kraft åt. Det är viktigt att kultur- och musikskolor har utrymme för många kulturintresserade barn och unga oavsett bakgrund. Kultur- och musikskolor ska ge alla barn och unga lika möjligheter och ha plats för både blivande kulturkonsumenter, amatörer och stora talanger som kan bli de nya professionella kulturskaparna och utövarna. På kommunal nivå bör Folkpartiet arbeta för hög kvalitet, brett utbud, utrymme för bredden och spetsen, rimliga avgiftsnivåer etc.

– Studieförbunden bör ha krav knutna till sina statliga, regionala och kommunala bidrag att ha en stor andel verksamhet riktad mot barn och unga, och sträva efter att behålla barns och ungas intresse för och möjligheter att utöva och konsumera kultur genom hela livet.

3. Kulturskaparnas villkor

– Att värna upphovsrätten är en lika självklar liberal ståndpunkt som att bejaka den tekniska utvecklingen och göra den till ett verktyg för mänskligt framåtskridande.

Kreatörer av olika slag måste kunna få betalt för sina verk. Det gäller inte minst om vi vill att kulturskapare i större utsträckning ska ha möjligheter till god försörjning. Upphovsrätten ska dock inte omfatta för lång tid utan vara kopplat till skaparens livstid och begränsad tid därefter.

Det är uppenbart att upphovsrättsrelaterade branscher behöver förnyas och förändras men hur detta ska gå till är inte någon politisk uppgift. Beivrandet av upphovsrättsbrott bör riktas mot dem som tillgängliggör och sprider skyddat material, och/eller tillhandahåller tekniken. Enbart tekniken som gör enkel spridning av stora mängder material möjlig är dock inget som vi kan motarbeta eller ha invändningar mot, tvärtom. Att kulturellt material kan spridas till många fler mycket snabbare är en enorm liberal landvinning. Detta bör kunna förenas med olika lösningar som bejakar teknikens möjligheter och upphovsrättsinnehavarnas rättigheter.

– Allianserna för olika yrkeskategorier av kulturskapare och kulturarbetare är en modell med stor potential där de berörda själva kan utforma och utveckla formerna, och bör stödjas på olika sätt. Ytterligare resurser till dessa allianser kan vara ett bra sätt att få begränsade offentliga kulturmedel att räcka längre och komma fler kulturskapare till del. Samtidigt bör allianserna uppmuntras till långtgående samarbeten med fler aktörer som är intresserade av och kan tillföra kulturområdet kunskap och resurser.

4. Kulturarvet

– En kulturkanon bör inte arbetas fram eller stadfästas i officiell myndighets- eller offentlig institutionell regi. Däremot bör det offentliga ta initiativ, bjuda in och bejaka en diskussion som kan leda fram till en föränderlig, dynamisk kanon. I detta bör såväl olika kulturinstitutioner, det fria kulturlivet, civilsamhället och föreningslivet i övrigt, samt inte minst elever, studenter och medborgare i egenskap av kulturkonsumenter, involveras. Kulturkonsumenterna bör ses som ”ägare” av och vara utgångspunkten för en kanon.

5. Läsning

– Läsning och läsfrämjande bör ha en särställning. Läsning i olika former kommer förbli en dominerande form av snabb, effektiv, självständig informations- och kunskapsinhämtning. Att ta till sig även stora textmängder kommer förbli viktigt, och att den förmågan blir en klassmarkör är något vi liberaler definitivt bör motverka. Läsningens njutning har också ett egenvärde som bör kommuniceras till nya generationer.

– En nationell strategi för ökad läsning kan vara en god idé men det beror naturligtvis helt på utformningen. Skolan, biblioteken och det lokala kulturlivet är förstås de centrala aktörerna som måste ges ett stort inflytande över hur en sådan satsning utformas. Arvet efter ”En bok för alla” kan behöva tas upp på nya sätt. Gamla och nya medieaktörer med olika anknytning till läsning skulle behöva involveras – bokförlag, bloggosfär och allt vad det kan vara. Wiki-fenomenet kan tas tillvara. Läsning också mer som medskapande.

– Bibliotekets funktion har breddats och utvecklats under hela dess historia. Så kommer det att fortsätta. Grunduppdraget förändras därigenom också, bibliotekens potential att bli mer allmänna kulturella mötesplatser i ett mer fragmenterat informationssamhälle bör utnyttjas, och biblioteken bör utvecklas också i digitala former. Läsandet och under överskådlig tid de fysiska pappersböckerna kommer förbli den absoluta kärnan.

6. Kultur som soft power

– Vi bör använda sig kultur utåt både för marknadsföring av Sverige och för att stärka vårt kulturliv. Det är en given del i nordisk och europeisk samverkan, i diplomati och handelskontakter, bistånd och utvecklingssamarbeten.

– Upprätta eller omrikta utlandsverksamheter som ”kulturkonsulat” – en viktig uppgift för en förnyad svensk närvaro i New York, för vårt bestående Centre Culturel Suèdois i Paris, och för andra efterföljare. Utveckla kultur som ömsesidigt utbyte i biståndspolitiken. Använd kultur i diplomatin för att bygga förtroende och kontakter. Skapa ett svenskt ”Strindbergsinstitut” i samverkan med näringslivet som kan vara en kärna i verksamheten (eller utveckla Svenska institutets roll?).

7. Kulturens finansiering

– Rent generellt måste vi se kultur inte bara på utgifts- utan även på intäktssidan. Vi måste tala om kultur och tillväxt – inte enbart kultur som ett instrument för t.ex. städers och regioners attraktivitet och ekonomiska utveckling, vilket är viktiga aspekter, utan kulturell tillväxt. Mer kultur till fler människor. Då kan det i nästa steg behövas mer pengar och nya former av finansiering – men kraften kan lika väl komma inifrån kultursektorn. Om det sedan bidrar till allmän tillväxt och fler jobb, så desto bättre.

– Politikens makt på kulturområdet bör vara övergripande, målstyrande. Fler och mer självrådiga myndigheter är en fördel. Samtidigt måste instrumenten för uppföljning och utvärdering av hur vi använder och förmerar våra begränsade offentliga kulturmedel vara så vassa som möjligt. Det är inte myndigheterna utan kulturen som är målet.

– Företag och organisationer måste bjudas in mer aktivt men också tydligt känna fördelarna av att bidra till kulturen – ekonomiskt och på andra sätt. Olika typer av partnerskap (OPS för kulturlivet!) är nödvändiga inte minst initialt. Dialog, debatt och diskussion med mötesplatser för kulturpolitik och, framför allt, näringsliv, civilsamhälle och kulturliv är viktigt för att fortsätta bryta ned barriärer som är konstlat höga. Skatteregler etc behöver givetvis se över (se nedan).

– Kulturen bör likställas med idrotten vad gäller skatteregler och sponsring så långt det går samtidigt som kulturen liksom idrotten behöver ses med sina respektive glasögon utifrån de rätt skilda förutsättningarna. De raka rören i idrottssponsring som är tacksamma ur en skattehandläggares synpunkt saknas ju ofta i kulturvärlden.

– Skatte- och regelsystem behöver generellt ses över för att bättre passa tjänstebranscher bättre, vilket också gäller de kreativa näringarna. Arbetsmarknads- och sysselsättningsvillkor är speciella, Allianserna som behandlas ovan är viktiga. Se även övriga frågor.

– Det offentliga kan hjälpa till med såddpengar, partnerskap, mötesplatser, forskningsmedel, logistik. Offentliga medel bör användas så att de kan förmeras på olika sätt från andra källor. Bonusmodeller bör prövas och utvecklas. Även samarbete mellan aktörer i kulturlivet ska uppmuntras.

8. Kulturens regionalisering

– Kraven på de regionala organen måste vara höga utan att bli detaljstyrande. Jämte lokalkännedom krävs kulturell och administrativ kompetens. Uppföljning och analys är viktigt. Fokus ska ligga på kulturlivet – inte myndigheterna och de politiska nämnderna. Pengarna ska inte stanna i organisationen.

9. Folkbildning

– Folkbildning är fortsatt viktigt men måste givetvis förändras med sin tid för att inte marginaliseras. Det är folkbildningen, det livslånga lärandet av det som intresserar eller ger nytta, i sig som är värdefull, inte formerna eller aktörerna. Folkbildningsaktörerna behöver fortsätta utveckla sin verksamhet. Plats bör beredas för nya. Det offentligas bidragssystem och stödkriterier behöver regelbundet ses över och uppdateras.

– ”Den nya tekniken” lär liksom på andra områden innebära större fragmentisering, mer makt åt enskilda. Studiecirkeln, självlärande, fortbildning känns givna gynnade av en bejakad informationsteknisk utveckling.

– Folkbildningsaktörerna behöver själva forma sin framtid för att vara relevanta. Med ett attraktivt utbud av kurser och program i olika former på olika arenor, bidrar de till bildningssträvandena. Det offentliga kan bistå gamla och nya aktörer med kunskap, teknik, mötesplatser, logistik etc utöver det ekonomiska stöd som behöver finnas.

10. Stockholm

– Huvudstaden är i kraft av sin storlek och det utbud som redan finns här, Sveriges i särklass viktigaste kulturella mötesplats och attraktionsfaktor utåt. Detta måste bejakas utan att det innebär eller upplevs som en nedvärdering av kulturen i övriga Sverige. Kulturen, institutionerna, utbildningarna, mötesplatserna i Stockholm är hela landets kultur. En inte ringa andel av detta baseras på regionens egna resurser och initiativ. Ett Stockholm med ett kulturliv i världsklass är en förutsättning för att Sverige ska finnas på den kulturella världskartan.

– Nationella institutioner och kulturarenor, och regionala dito, kan inte ställas mot varandra. Några procentsatser går inte att leverera. Staten har ett nationellt kulturansvar som ska märkas överallt i landet, och regionerna/kommunerna själva har ett ansvar för egen del, i samverkan med staten och med andra regioner/kommuner. I nuvarande läge bör en högre prioritering göras av de nationella scenerna i huvudstaden, t.ex. med ett efterlängtat nytt operahus.