I Stockholms stads kulturpolitik kan vi vara ense om en sak: vi älskar kulturen och dess betydelse för Stockholm. Men vi är också oense om mycket. Folkpartiet bär den radikala, liberala kulturpolitiska fanan högt och det är förstås inte alltid som våra utgångspunkter är desamma som Alliansvännernas – men den stora skiljelinjen går mycket tydligt gentemot den rödgröna oppositionen. Min nämndkollega och ordförande, Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, visar på den rödgröna tråden i kulturpolitiken: klåfingrighet.

Det finns mycket man kan vilja eller önska vore annorlunda, på det sättet är inte kulturpolitiker annorlunda än andra människor. Skillnaden är att de flesta av oss, åtminstone vi med en liberal kompass, inser att det inte blir bättre av att vi försöker detaljstyra kulturstödet, sitta i biblioteksråd och lägga oss i hur enskilda bibliotek sköts, ha åsikter om konstnärliga ledare, eller biografernas repertoarer.

Åsikter kan vi ha, opinion kan vi bilda, grundkrav kan vi ställa och incitament skapa för dem som tar del av offentligt stöd – men detaljerna lämnas bäst åt dem som kan dem bäst.

Intressant om kultur, Stockholm, kulturpolitik, kulturborgarråd, rödgröna, klåfingrighet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet, Alliansen, Madeleine Sjöstedt