Plats på scen: Helt vanliga – men homosexuella

Gay, bög, flata, homosexuell, homofil – eller det oemotståndliga norska homser. Begreppen är många på en grupp människor som finns mitt bland alla andra, och är helt vanliga – eller ovanliga – människor, med sina individuella karaktärsdrag, karriärer och relationer. Och det är genom att påtala, visa och förankra den allmängiltiga individualiteten som diskriminering kan minimeras och jämlikhet uppnås.

Att vara gay har blivit normalt ur allt fler aspekter. Traditionella familjebildningar är sedan länge varken allenarådande som norm, eller dominerande i verkligheten. Unga bryr sig allt mindre om vilka människor blir kära i eller har sex med. Värderingar skiftar – även i det värdekonservativa USA, symboliserat av det länge emotsedda avskaffandet av ”don’t ask, don’t tell” i militären. Ett värderingsskifte som signalerar framtida problem inte minst för republikaner men som inte är helt okomplicerat heller för demokrater och liberaler. (Läs gärna några tidigare blogginlägg.)

De politiska striderna för jämlikhet handlar allt mer om just rätten att få vara lika: att få försvara sitt land och inte behöva dölja vem man är, att få gifta sig och adoptera barn. Vissa sörjer vad man skulle kunna kalla en mer särartspolitisk era med betoning på rätten att vara annorlunda men man kan knappast kalla den nya, kanske mer vattenkammade, agendan för mindre politisk.

Homosexuellas ökade normalitet märks också tydligt i populärkulturen, och just där kanske det blir åtminstone mindre uttalad politik. Kärlek och relationer ställs i centrum, traumatiska ämnen som HIV/AIDS ställs åt sidan som gay-specifika frågor (den svåra farsoten har ju också på olika sätt fått en mer ”normal” stämpel, på gott och ont). Mitt elektroniska husorgan NY Times har som vanligt en intressant artikel i ämnet, om skildringar av homosexuella på Broadway och Off Broadway. Vi märker samma utveckling i såväl amerikanska som europeiska dramaserier och filmer; gaybroderns kärleks- och jobbekymmer skiljer sig inte mycket från de heterosexuella syskonens i ”Brothers & Sisters” och homosexuella känslor är inget vidare konstigt för ungdomarna i SVT:s försök till nydanande dramasatsning ”Andra avenyn”.

Att det fortfarande är något annorlunda med två kvinnor eller två män som blir kära och lever ihop går inte att komma ifrån, men även de senaste årens största svenska populärfilm med gaytema, ”Patrik 1,5”, som i förstone bygger på den homofobe tonårsvärstingens krock med sina två fosterpappor, handlar djupare om mer allmängiltiga mänskliga relationer, kärleksproblem, tillkortakommanden och arbetssegrar.

Dramavärlden visar att homosexualitet har blivit mindre dramatiskt, mindre annorlunda. Men ett varningens ord kan vara behövligt, normalitetens yta kan vara en tunn fernissa, fördomar består eller kan återuppväckas, hela världen utgörs inte av den medvetna västerländska medelklassen även om den lätt ser sig som alltings mått. Vi måste fortfarande kontinuerligt arbeta för allas rätt att vara annorlunda – och lika. På och utanför scenen.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s