Sådant som inte går att förstå

Vad tjänar det till att skriva, tycka och fundera, kan man fråga sig en dag som denna. Medan regnet faller stilla över en lantlig svensk idyll vänder tankarna gång på gång åter till den stora tragedin, massakern på Utøya och bomben i Oslo.

Efter att ha säkerställt att mina anhöriga i Oslo var i säkerhet har tankarna kretsat kring att försöka ta in det ofattbara, som bara blivit mer ofattbart med alla spekulationer, varvat med i början alltför lite fakta.

Ett sådant besinningslöst, meningslöst våld går inte att förstå. Oavsett vem det drabbar. Nu slår det också, med ett måhända slitet men aldrig mer berättigat uttryck, mot demokratins hjärta. Då menar jag inte i första hand regeringskvarteren, vilket är illa nog: För vad kan mer förtjäna beteckningen demokratins hjärta, än ett sommarläger fyllt av politiskt engagerade, demokratiskt brinnande, debattglada ungdomar?

Jag minns med värme alla de politiska ungdomssamlingar jag själv har bevistat, och kan på inget sätt få ihop de ljusa minnena från Lysekil, Barnens Ö, Umeå, Hammarö, Karlskoga och alla platser där de varit, med det fasansfulla som nu förknippas med Utøya. För mig är det alltjämt min liberala ungdoms paradis. För Jens Stoltenbergs unga partikamrater blev det i fredags ett helvete.

Aldrig har vi i vår fredliga nordiska efterkrigstid drabbats av något liknande. Självklart kommer det att ta tid att sjunka in, för oss att förstå vad det är som verkligen har hänt. Över 90 liv släckta. Över 80 av dem ungdomar, de flesta tonåringar, brutalt och kallblodigt nedskjutna i en utdragen massaker. Och länge, länge kommer spekulationerna och analyserna pågå kring gärningsmannen, hans motiv och hur han kunde genomföra detta fasansfulla.

Att terroristen som nu snabbt fått akronymen ABB hade högerextrema åsikter och möjligen en apokalyptisk vision med sig själv i högsätet som utföraren av ett nödvändigt ont, gör det hela både värre och lättare. Hur skyddar man sig mot en galning? Samtidigt kan den i skrivande stund sannolika avsaknaden av en organisation med en mer genomtänkt ideologi och ett långsiktigt hot, vara en lättnad.

Ingen gärningsman verkar i ett vakuum. ABB:s egen blandning av olika fobiska ideologiska trådar, hans hat mot ”kulturmarxismen”, lär förvisso ha påverkats av ett klimat och ett språkbruk med misstänksamhet mot det främmande som finns i olika grad och olika klädnad. De som ibland har byggt en politisk karriär på att odla och underblåsa sådana stämningar, får en stark uppmaning till eftertanke. Långt värre än i politisk populism och hos de värsta insändarskribenter, frodas dock hatet och misstänksamheten oförblommerat i olika nätfora där även ABB verkar ha fått näring. Annars verkar han ha haft svårt att finna ett sammanhang, hans engagemang i det förvisso högerpopulistiska men ändå numera någorlunda tillkammade Fremskrittspartiet tycks ha blivit kort.

Oavsett bakgrund och eventuella ideologiska motiv kan en sak sägas säkert: Det som terroristen ABB utfört är ren ondsint galenskap. Och det har han gemensamt med all terrorism, återigen oavsett motiv, organisation eller tillvägagångssätt. Hatet, vansinnet och det i grunden omänskliga har alla terrorister och terrordåd gemensamma. De räknar inte med människovärdet. Det gör dem själva på ett plan, i sina motiv och gärningar, till omänskliga. Och ändå är det människor som utför dessa handlingar. Den förfärliga ekvationen är vad vi måste fortsätta vrida och vända på, försöka begripa, för att om möjligt förebygga, finna och hindra galenskapen.

Som många har sagt och skrivit är det nu, när demokratin och vårt öppna samhälle har angripits, som vi visar vilka vi är. Risken med terrordåd är alltid att alla extra, hårda klutar sätts till för att, på något sätt psykologiskt, i efterhand försöka hindra det som redan hänt. En effekt av ett förvisso i sin omfattning och karaktär omfattande, men isolerat nidingsdåd, kan dock bli en positiv samhörighet och uppslutning kring de goda värden som denne man inte stod för, utan behov av att rikta vrede och hämndbegär mot ”den andre”.

Norges ledare har hittills visat föredömligt ledarskap med medkänsla och kraftfullhet. Statsminister Stoltenberg får välförtjänt beröm. Angreppen mot demokratin och rättssamhället ska bemötas med demokrati och rättsstat. Osloborgmästaren Stang uttrycker en mycket citerad, i en del i omvärldens ögon kanske naiv men tydlig ståndpunkt: Mer säkerhet kan inte lösa våra problem, vi måste lära ut respekt.

Rädslan får inte besegra oss, eller förleda oss i irrationella överreaktioner. Vi ska besegra rädslan, med ett kallt huvud och ett varmt hjärta. Läs gärna DN:s huvudledare i dag: Var inte rädda, och PJ Anders Linder i SvD. På DN Debatt skriver Anna-Lena Lodenius om ensamma farliga män. Lisa Bjurwald skriver i Expressen om ”den slutgiltiga konsekvensen av den intoleranta retorik som infiltrerat Europa”. Några bekanta bloggare som har uttryckt sin bestörtning, sorg och ilska är Jesper Svensson, Mathias Sundin, Hanna Lager, Kent Persson, ”Tokmoderaten” Antonsson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s