Avståndstagande och avsky har varit den dominerande reaktionen efter helgens tragiska dödsmisshandel av en fotbollssupporter i Helsingborg. Men bland massiva manifestationer och namninsamlingar mot fotbollsvåldet märks tydliga dissonanser. Hatet och våldsförhärligandet verkar svårt att avstå från, ens en vecka som denna.

Alla som känner mig kan intyga att mitt idrottsintresse är svalt. Träning är något jag ägnar mig åt för egen glädje och hälsa. Det betyder inte att jag inte kan uppskatta idrottens betydelse i vårt samhälle, för de hundratusentals unga som utövar idrott enskilt eller i lag i tusentals föreningar, och för de miljoner fans som följer alla tänkbara sporter från curling till hästsport och fotboll, våra två största idrotter. Och det betyder inte att jag inte från djupet av mitt hjärta beklagar det våld som tycks prägla supporterkulturen kring just en av dessa idrotter, fotbollen.

Problemet handlar om långt fler än den lilla grupp slagskämpar för vilka våldet verkar vara huvudsaken. När jag skriver att våldet präglar supporterkulturen kan det tyckas hårt – men så ser det ut i mina och många andras ögon med bilderna och orden som förmedlas från ”högriskmatcher” (bara ordet..!). Bilder och ord som knappast kan kallas sportsliga.

När våra ledande fotbollslag möts handlar den allmänna rapporteringen om polisens mobilisering, farlig pyroteknik på läktarna, hotfulla samlingar supportrar på stan, helikoptrar i luften, och om de hatfyllda ramsor som ekar på vägen till och på fotbollsarenorna. Våldet som verkligen begås är inget annat än det yttersta uttrycket för en hatfylld och våldsförhärligande retorik. Våldsverkarna må vara en liten minoritet, 6-700 personer med våld som ideologi enligt idrottsministern, men deras våld frodas i och ursäktas av denna retorik och den våldskultur som den är en del av.

Många åtgärder mot supportervåldet har diskuterats och föreslagits, och en hel del har genomförts. Registrering av farliga fans sägs vara på gång och maskeringsförbud utreds. Tillträdesförbud för riskpersoner kan från 1 april i år vara upp till tre år. Ytterligare förslag kan säkert behöva övervägas – ja, rentav att förbjuda bortalagets supportrar att närvara på matcherna. Det vore förstås kollektiv bestraffning som vi allrahelst vill undvika men måste kunna diskuteras, utifrån vad som utgör den största frihetsinskränkningen. Men att sådana drastiska åtgärder överhuvudtaget finns på kartan visar på problemets komplexitet och omfattning. Första steget måste vara att se till att de verktyg som nu finns verkligen används fullt ut, och att bråkstakar i högre utsträckning punktmarkeras och stoppas. Det verkar också vara polisens egen uppfattning. (SvD: Regeringen utreder maskeringsförbud.)

Men våldskulturen kring fotbollens supportrar kan inte förändras med mindre än att alla inblandade tar ansvar. Det gäller såväl fotbolls- och supporterklubbarna, som alla vanliga fans. Massiva manifestationer  (AB) och namninsamlingar (HD) mot fotbollsvåldet hjälper inte om man inte eliminerar hatretoriken, som framstår som så absurd i utomståendes öron, och utanför arenorna förmodligen känns lika främmande för dem som skriker. Den som hör Black Armys ordförande säga att det ”inte är läge” att sälja T-shirtar med hatbudskap och ”inte en dag för hat” (GP); den som lyssnar på radions reportage från Råsunda inför måndagens fotbollsmatch och hör skanderandet om hur mycket man hatar motståndarlaget i bakgrunden (SR Studio Ett); den som hör detta dagarna efter att en fotbollssupporter har misshandlats ihjäl inser att fotbollens supporterkultur har en lång väg att vandra. Och det är fler som tvekar inför hur djupt självrannsakan går, och hur länge den räcker (Johan Esk i DN). Kanske kan sponsorer som börjar dra öronen åt sig påverka (DN)?

För människor för vilka fotbollen kommer i andra rummet, och våldet i första, finns föga hopp. Dessa män (som det väl närmast uteslutande handlar om) måste stoppas. Men den betydligt större supporterskara som i praktiken tar avstånd från våld, kan göra skillnad och bryta med hatretoriken. Det skulle den allra största andelen fotbollsfans, som vill kunna gå på fredliga matcher utan vare sig våld eller hatramsor, sannolikt välkomna. Liksom alla vi andra som då kan låta fotbollsfansen ha sin fotboll i fred.

Majoriteten är inte maktlös mot den våldsamma minoriteten! Ta ert ansvar, gör idrotten sportslig.