Debattartikel i Fastighetstidningen 11 mars.

När staten släcker ljuset i city

Hur stadens fastigheter används avgör också hur staden fungerar.

Kulturinstitutioner som hotas av stängning när staten leker affär med hyrorna.
Kulturhistoriska byggnader som förlorar sin själ och mening.
Ett Stockholm city som, i stället för att bli mer levande och tryggt, tvärtom blir allt tristare och mörkläggs när kontoren stänger.
Det är en olycklig utveckling – men den är inte någon naturlag. Den är resultatet av statliga beslut om hur fastigheter används och förvaltas. Därför kan staten också välja en annan inriktning: för en levande kultur och ett levande city.
Ett av de största problemen är statens hyressystem för museer och andra kulturinstitutioner. I dag betalar statliga verksamheter hyror till statliga fastighetsförvaltare, främst Statens fastighetsverk, inom ett internt system där hyrorna ska motsvara kostnader och i viss mån spegla marknadsnivåer.
Syftet är ekonomisk transparens mellan myndigheter. Men i praktiken innebär systemet ofta att kulturinstitutioner får bära kraftigt ökade lokalkostnader som de själva inte kan påverka.
Den senaste tiden har frågan blivit akut. Världskulturmuseerna varnar nu för att bland annat Medelhavsmuseet riskerar att stänga på grund av kraftigt höjda hyror.
Det är viktigt att påminna om att detta inte är något som Statens fastighetsverk självt har hittat på. Hyressystemet är politiskt beslutat och styrs genom regeringens uppdrag och regleringsbrev.
När konsekvensen blir att museer hotas är det därför inte bara en kulturpolitisk fråga. Det handlar också om hur statens fastigheter används och om vilken roll de ska spela i stadens liv.
I Stockholm får detta dessutom en särskild dimension.
Under de senaste åren har staten kraftigt expanderat sina kontorslokaler på nedre Norrmalm. Regeringskansliet och andra myndigheter tar successivt över fastigheter i stadskärnan – lokaler som tidigare rymt publika verksamheter.
Dansmuseet har redan tvingats lämna sina lokaler. Wetterling Gallery måste flytta när Justitieombudsmannen tar över fastigheten. Medeltidsmuseet stängs när riksdagen bygger ut. Och snart kanske också Medelhavsmuseet vid Gustav Adolfs torg försvinner.
Resultatet riskerar att bli en stadskärna där allt fler fastigheter används för kontor som töms efter arbetsdagens slut – där stadslivet i praktiken upphör, inte minst i kvarteren söder om Kulturhuset.
För fastighetsägare är detta en välkänd fråga. Levande stadskärnor kräver en blandning av funktioner: arbetsplatser, bostäder, handel, restauranger och kultur. En obalans eller ensidighet gör stadsmiljön mindre attraktiv – och i förlängningen mindre trygg.
Stockholms stad arbetar därför aktivt för mer liv i city: bättre offentliga rum, fler mötesplatser och på sikt fler bostäder även i centrala kontorskvarter.
Men ett levande city kräver att flera aktörer tar ansvar. Fastighetsägare, näringsliv och offentliga aktörer behöver tillsammans bidra till en stad där människor rör sig även kvällar och helger.
Här måste också staten som fastighetsägare ta sitt ansvar – och inte lägga en död hand över city.
När statens hyressystem pressar bort kulturinstitutioner samtidigt som statliga kontor breder ut sig i stadens mest centrala kvarter uppstår en dubbel effekt. Kulturen trängs undan – och stadslivet försvagas.
Regeringen bör därför se över hyressystemet för kulturinstitutioner innan fler museer hotas av nedläggning. Samtidigt behöver staten säkerställa att även publika verksamheter får plats i de så kallade regeringskvarteren.

Det är svårt att tala om ett levande city om staten själv är den som kanske släcker ljuset.

Rasmus Jonlund (L)
Kommunfullmäktigeledamot Stockholms stad och vice ordförande Kulturhuset Stadsteatern