Kategori: Jämlikhet

Kultur och idrott ska vara möjligt för alla barn

Alla barn ska ha kunna få pröva på att utöva kultur och idrott. När den rödgröna regeringen vill skära bort fritidspengen för barnfamiljer med försörjningsstöd, borde kommunen kompensera. Det föreslår vi från Folkpartiet i en motion – och skriver på Metro Debatt i dag.

METRO 13 mars 2015.
METRO 13 mars 2015.

Kultur- och idrottsaktiviteter utanför skoltid är inte självklart för alla barn. Intresse och prioriteringar skiljer – men möjligheten borde finnas för alla. För att alla familjer ska kunna känna att de kan låta barn delta i kulturskola eller utöva någon idrott, finns olika insatser. Det är möjligt att få en nedsatt avgift till Kulturskolan, och nya El Sistema är helt kostnadsfritt för deltagarna. Dessutom införde Alliansregeringen en fritidspeng som komplement till försörjningsstödet (socialbidrag). Den vill den rödgrönrosa regeringen ta bort – och det tycker vi i Folkpartiet är dumt.

De rödgrön(rosa) i riket och i Stockholm verkar prioritera kultur för dem som redan deltar, genom generellt sänkta kulturskoleavgifter. Vi från Folkpartiet prioriterar annorlunda.

Nu motionerar vi i kommunfullmäktige om att ändra normen för försörjningsstöd så att alla barn ska ha möjlighet att delta i fritidsaktiviteter. Se motionstexten nedan! Tillsammans med riksdagsledamoten och den legendariska socialpolitikern Barbro Westerholm skriver jag och min kollega i kulturnämnden, människorättsjuristen Hanna Gerdes, också på Metro debatt.

Ge alla barn möjlighet till kultur och idrott:
ändra normen för ekonomiskt bistånd

Alla barn och unga ska ha möjlighet att delta i kultur- och idrottsaktiviteter. Att utöva kultur eller idrott, att vara delaktig i ett större sammanhang som en förening eller en ensemble, att skapa något enskilt och tillsammans – det är bra för barns sociala och kognitiva utveckling, och bidrar till en rik fritid. Kultur och idrott är helt enkelt både roligt och nyttigt.

Kultur- och idrottsaktiviteter kostar pengar, som för de flesta familjer är en rimlig och prioriterad utgift. Men för vissa familjer finns det helt enkelt inte utrymme att prioritera. Inom den kommunala Kulturskolan erbjuds barn och unga från familjer med låga inkomster reducerad avgift, men framför allt för barn i familjer som lever på försörjningsstöd kan ytterligare stöd behövas.

Alliansregeringen införde 1 juli 2014 en fritidspeng för barnfamiljer som tar emot ekonomiskt bistånd. I den rödgröna regeringens budgetproposition slopades denna fritidspeng. Istället avsätts samma belopp till en höjning av riksnormen för barnfamiljer. Målgruppen för fritidspengen var barn i grundskolans årskurs 4-9, medan målgruppen för höjningen av riksnormen är alla barn i åldern 7-18 år. Maxbeloppet för fritids-pengen var 3 000 kr per tolvmånadersperiod, medan höjningen av riksnormen blir ca 1 500 kr. Detta räcker till avgiften för kulturskola, men inte i alla lägen för kostnaden för avgift och utrustning i en idrottsverksamhet, i synnerhet inte för äldre barn som har större merkostnader för sitt idrottande. Då Alliansens budgetförslag antogs av riksdagen finns fritidspengen ännu kvar, men kommer sannolikt att försvinna vid nästa budgetbeslut.

Såväl på riksnivå som i Stockholm föreslås nu också sänkta generella avgifter till kulturskolan, vilket framför allt gynnar familjer med relativt goda inkomster. Den rödgröna regeringen liksom den rödgrönrosa majoriteten i Stadshuset väljer att inte prioritera barnen och familjerna med minst marginaler.

För att underlätta ytterligare för barn och unga att delta i Kulturskolans undervisning föreslår vi att staden bör utforma den kommunala normen för ekonomiskt bistånd så att alla barn kan delta i fritidsaktiviteter. Vi föreslår att alla barnfamiljer med försörjningsstöd ska kunna ansöka om att avgiften för kulturskola, idrottsförening eller annan regelbunden fritidsverksamhet ska ingå i biståndet.

Mot bakgrund av det som anförs ovan föreslår vi:
att staden utformar den lokala normen för ekonomiskt bistånd så att alla barn kan delta i fritidsaktiviteter, genom att alla barnfamiljer med försörjningsstöd ska kunna ansöka om att avgiften för kulturskola, idrottsförening eller annan regelbunden fritidsverk-samhet ska ingå i biståndet.

Rasmus Jonlund (FP)        Richard Bengtsson (FP)        Isabel Smedberg-Palmqvist (FP)

Integration som funkar

Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.

INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)

Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.

Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.

I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år.  (SVT, SvD, DN)

Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.

De nya siffrorna bekräftar och förstärker den positiva bilden från regeringsåren med Folkpartiet och Alliansen, då Sverige trots en av världshistoriens värsta globala finanskriser fick netto 300 000 fler jobb, varav de flesta fylldes av utlandsfödda. Vi vet också att merparten av dem som kom som flyktingar från krigets Balkan i dag är väl etablerade med en hög sysselsättning.

Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.

Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.

Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd. 

Staden kan fixa världens roligaste sommarjobb – i kulturen

Fler unga ska få chansen till ett sommarjobb. De kommunala feriejobben har därför utökats kraftigt i Stockholm de senaste åren. Folkpartiet vill införa ett nytt inslag: sommarjobb inom kulturen, på någon av stadens kulturinstitutioner.

SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se
SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se

Sommar- och extrajobb är viktiga för unga. Det handlar om en egen inkomst, men också om en viktig första kontakt med arbetsmarknaden. Man får erfarenheter av hur det fungerar i vardagen, i arbetslivet. Viktigt är också som min kollega Hanna Gerdes i kulturnämnden gärna påpekar att det precis som för alla andra som har ett jobb ger en större delaktighet i samhället.

Sommarjobb inom kulturen kan vara ännu mer värdefullt för vissa ungdomar. Det kan bli livets roligaste sommarjobb – och för vissa kanske mer än så, ett första steg på en karriär inom kulturvärlden. Därför föreslår vi från Folkpartiet att unga i Kulturskolan ska kunna få kommunala sommarjobb med just kulturinnehåll.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Stadens kulturinstitutioner borde kunna ordna jobb med värdefullt innehåll för både ungdomarna och verksamheterna. Kanske kan man sätta ihop ett konsertprogram och uppträda vid Liljevalchs under sommarsäsongen? I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Nedan ser du hela skrivelsen som vi folkpartister i kulturnämnden, från Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger på nästa sammanträde 17 februari. Stockholmdirekt skriver om vårt förslag i dag. Se också Stockholmsbloggen. Uppdatering 18 februari: DN gjorde en miniintervju med mig till dagens tidning.

DN 18 februari 2015.
DN 18 februari 2015.

Skrivelse till kulturnämnden 17 februari 2015

Stockholms roligaste sommarjobb

Ungas möjligheter till feriejobb är viktiga och behöver utökas. Feriejobb ger egna inkomster, referenser, en första kontakt med arbetsmarknaden och betydelsefulla erfarenheter av vardagen i arbetslivet – men också generellt en större delaktighet i samhället. Under Folkpartiets och Alliansens år utökades antalet kommunala feriejobb kraftigt och vi har vi vårt budgetförslag föreslagit fortsatta satsningar.

Kulturen är ett område där fler unga stockholmare borde kunna få pröva på arbetsmarknaden. Feriejobb inom kulturen har samma fördelar som alla andra feriejobb som beskrivs ovan, men naturligtvis en extra dimension i att få pröva att utöva sina kulturella färdigheter – i arbetslivet, mot ersättning. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga med kulturintresse som senare i livet väljer andra banor, men det kan också bli en extra skjuts och en tidig viktig erfarenhet för unga som vill söka sig en framtid i något kulturyrke. För vissa kan det kanske bli impulsen som avgör yrkesvalet.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Ett exempel från Uppsala är att ungdomar från olika delar av staden har fått sommarjobba med att sätta upp teater. Andra exempel på feriejobb i kulturen är att arbeta fram och sätta ihop en minikonsert eller ett musikprogram som sedan framförs på olika offentliga platser runtom i staden. Landstinget har finansierat sommarjobb på Stockholms konserthus, som resulterat i konserter i foajéerna som kan locka människor i det centrala läget vid Hötorget.

Kulturnämnden erbjuder redan i dag sommarjobb, i samband med evenemang och på biblioteken i samarbete med stadsdelsnämnden, men genom feriejobb med mer utpräglat kulturinnehåll kan vi bidra ännu mer till ungas möjligheter och alternativ i livet. Därför har Folkpartiet i vårt budgetalternativ förslag om att ”undersöka möjligheten att erbjuda unga inskrivna i Kulturskolan möjlighet att feriaarbeta med utvecklande av sina kulturella färdigheter inom ramen för någon av stadens kulturinstitutioner.” Vi vill nu ta upp detta förslag i kulturnämnden för att få utrett förutsättningarna, möjligheterna och tidshorisonten.

I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Rasmus Jonlund                 Hanna Gerdes                    Anne-Lie  Elfvén
vice ordförande                   ledamot                               ersättare

Islamisk jihadism hot mot alla – och främst mot muslimer

Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.

FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet håller än.
FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet måste försvaras i varje generation.

Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.

Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.

Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.

I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.

Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).

Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.

Martin Skjöldebrand har bloggat om Charlie Hebdo.

Vård för integration

Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.

KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)

Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.

När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.

Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.

Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.

För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)

Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Lågstadiet går inte i repris

Alla barn har rätt till en bra start i livet. Förskolan och lågstadiet lägger grunden till en bra skolgång – därför prioriterar Folkpartiet i Stockholm de första skolåren, framför allt för de barn som behöver extra stöd.

EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.
EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.

Om det går fel tidigt, kan det bli väldigt fel senare. Det bästa, och effektivaste, är att göra rätt från början. Det blir tydligt inte minst i skolan; svårigheter som riskerar att växa sig stora kan upptäckas och förebyggas, så att problem rentav aldrig uppstår – och barn och unga kan förverkliga sin fulla potential. Lågstadiet och dessförinnan förskolan är av central betydelse för att ge alla barn en bra start på sin utbildningsresa, och därmed i livet, och därför har Folkpartiet satsat hårt på de första skolåren. Det vill vi fortsätta göra – i dag presenterades en stor satsning på speciallärare, förskolan och lågstadiet, om Folkpartiet får bestämma efter valet 14 september (Lotta Edholm, Folkpartiet i Stadshuset, Stockholmsbloggen).

Förskolan är inte obligatorisk (även om det som tidigare hette förskoleklass nu blir ett riktigt ”år 0” i en utökad, tioårig grundskola). Men förskolan är likväl viktig för barns sociala och kunskapsmässiga utveckling. Förskola ska vara lek, men också pedagogik, och därför behövs ett lyft för förskolan. Ett nytt Folkparti-förslag för att utveckla förskolan och förbereda skolgången, är ett språkförståelsetest i förskoleklassen. Små barngrupper (och fritidsgrupper!) är viktigt – men det är också fler utbildade förskollärare och kontinuitet i personalen, en av våra viktiga valfrågor lokalt på Kungsholmen. Folkpartiet vill att Stockholm ska ha Sveriges högsta förskollärarlöner, och nu föreslår skolborgarrådet Lotta Edholm även förstelärare i förskolan: 600 karriärtjänster för förskollärare, närmare bestämt.

Ett mål för oss liberaler är att så många barn som möjligt ska gå i förskolan. Därför vill vi avskaffa vårdnadsbidraget – och lägga resurserna på förskolan! Det vore bra för förskolan, för barnen – och för jämställdhet och integration.

Elever som har tuffare förutsättningar och behöver extra stöd måste upptäckas i tid. Så sker inte i dag – en av de stora skillnaderna mellan Sverige och Finland, med sin framgångsrika skola, är t ex att merparten av det särskilda stödet hos oss sätts in först på högstadiet, inte redan under de första skolåren. Trots att man i de flesta fall har sett behoven mycket tidigare kommer stödet först efter att de första betygen har satts (vilket visar på värdet av betyg). Folkpartiet har i Alliansregeringen återinfört utbildningen till speciallärare som Socialdemokraterna slopade i missriktad jämlikhetssträvan 1990, och vi ser på nationell nivå till att fler speciallärare kan utbildas.

En av de viktigaste punkterna i Folkpartiets nya skolprogram för Stockholm är 200 miljoner till fler speciallärare – och till en starkare elevhälsa. Skolhälsovården är ytterligare en angelägen faktor för att ge alla elever goda förutsättningar, och det handlar förstås både om den fysiska och psykiska hälsan. Alla som behöver ska ha tillgång till skolpsykolog!

Folkpartiet har ibland anklagats för att vara ett ”lärarparti”. Om det betyder att vi ser lärares betydelse och vill satsa på läraryrkets status och attraktivitet, så har jag inget emot epitetet. Jan Björklund har infört karriärtjänsterna med förstelärare, och förutom de 600 nya förstelärarna i förskolan vill vi nu se ytterligare 550 förstelärare i Stockholms skolor. Och givetvis ska Stockholm ha Sveriges högsta lärarlöner; vi har redan visat att vi menar allvar.

Liberaler brinner för skolan. Utbildning är den stora utjämnaren i samhället – det främsta sätt på vilket vi kan ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar i livet. Och det börjar redan i förskolan och lågstadiet.

Judarnas kollektiva oskuld

Hatet mot judarna är inte historia. Det irrationella, förkastliga skuldbeläggandet och hatretoriken lever – och under det senaste Gazakriget har en våg av hatbrott mot judar svept över Europa. Det är allas vårt ansvar att ta avstånd från alla tendenser till antisemitism.

HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se
HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se

I höstas uppmärksammade vi 75-årsminnet av Kristallnatten; kulmen på det gradvisa, smygande ökande förtrycket av de tyska judarna under 30-talet och förspelet till den ohyggliga höjdpunkten på århundradena av judeförföljelser som kom med kriget och Förintelsen. Denna mänsklighetens stora, tragedi gav reaktionen bland statsmän och folk: Aldrig mer.

Men antisemitismen dog aldrig och som jag skrev då i november: den verkar på sina håll starkare än på länge.

Sedan i höstas har det blivit ännu värre. Den uppblossande, och allt blodigare, senaste fasen av Israel-Palestina-konflikten har lett inte vara till berättigad kritik mot övervåld och civila offer i Gaza (sådan kritik som jag själv gärna kommer med; situationen för och behandlingen av palestinier är på många sätt förkastlig). Denna konflikt verkar dock alltid för vissa motivera hatfylld retorik, uttalade hot och rena våldshandlingar mot judar överallt. Aftonbladet skriver i dag om en våg av hatbrott mot judar över Europa.

Staters agerande leder ofta till reaktioner mot både dessa staters medborgare och andra intressen, och sådan kollektiv skuldbeläggning är aldrig acceptabel, konstruktiv eller särskilt sannolik att ge några resultat; vill man nå förändring och påverka i detta fallet Israels politik är andra strategier sannolikt betydligt effektivare. När den kollektiva skuldbeläggningen riktas mot Israel och judarna får den dessutom p g a historien en ännu värre, mer sinister karaktär.

Det är samma gamla antisemitism, samma myter och samma föråldrade grupptänkande utifrån blod och religion som vi och framför allt det judiska folket fått vänja sig vid genom de senaste snart tvåtusen åren av dess långa historia. Och i retoriken och handlingarna ligger i förlängningen det värsta hotet av alla: den förintelse som Hitler kommit närmast att förverkliga (och hans ”misslyckande” hör till det som människor utan att blinka verkar kunna beklaga…)

Vi måste vara mycket tydliga: det finns ingen kollektiv skuld för något folk. Kom gärna med skarp kritik mot Israels agerande men håll er för goda för att förblindas av blodsmyter. Håll isär staten, dess regering och militär, och folket som består av individer. Judar långt från Israel kan ännu mindre än alla israeler ta ansvar för alla staten Israels handlingar. Många av dem är säkerligen lika kritiska mot den rådande politiken med t ex bosättningar och militärt våld som många av oss. Men det spelar hursomhelst ingen roll: hot, våld och hatbrott kan aldrig ursäktas.

Vi har alla ett ansvar: att häva upp våra röster. Att säga ifrån mot hat och hot. Att aldrig tystna, aldrig glömma.

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Positiv oro för främlingsfientlighet

Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.

Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.

Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.

SR: Svenskarna oroade över ökad främlingsfientlighet, även TT/SvD, Aftonbladet.