Kategori: Jämlikhet

Islamisk jihadism hot mot alla – och främst mot muslimer

Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.

FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet håller än.
FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet måste försvaras i varje generation.

Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.

Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.

Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.

I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.

Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).

Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.

Martin Skjöldebrand har bloggat om Charlie Hebdo.

Vård för integration

Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.

KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)

Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.

När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.

Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.

Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.

För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)

Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.

Ja till invandring, nej till rasism

Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.

fp_invandring650Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.

Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.

Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.

Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.

Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.

Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.

Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.

Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.

Uppdatering: Läs också gärna Carl Bildt på DN debatt, SD är nästan ett fascistiskt parti och Björn Ranelid i DN Kultur, Bäste Jimmie, hur långt sträcker sig din kärlek?

Lågstadiet går inte i repris

Alla barn har rätt till en bra start i livet. Förskolan och lågstadiet lägger grunden till en bra skolgång – därför prioriterar Folkpartiet i Stockholm de första skolåren, framför allt för de barn som behöver extra stöd.

EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.
EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.

Om det går fel tidigt, kan det bli väldigt fel senare. Det bästa, och effektivaste, är att göra rätt från början. Det blir tydligt inte minst i skolan; svårigheter som riskerar att växa sig stora kan upptäckas och förebyggas, så att problem rentav aldrig uppstår – och barn och unga kan förverkliga sin fulla potential. Lågstadiet och dessförinnan förskolan är av central betydelse för att ge alla barn en bra start på sin utbildningsresa, och därmed i livet, och därför har Folkpartiet satsat hårt på de första skolåren. Det vill vi fortsätta göra – i dag presenterades en stor satsning på speciallärare, förskolan och lågstadiet, om Folkpartiet får bestämma efter valet 14 september (Lotta Edholm, Folkpartiet i Stadshuset, Stockholmsbloggen).

Förskolan är inte obligatorisk (även om det som tidigare hette förskoleklass nu blir ett riktigt ”år 0” i en utökad, tioårig grundskola). Men förskolan är likväl viktig för barns sociala och kunskapsmässiga utveckling. Förskola ska vara lek, men också pedagogik, och därför behövs ett lyft för förskolan. Ett nytt Folkparti-förslag för att utveckla förskolan och förbereda skolgången, är ett språkförståelsetest i förskoleklassen. Små barngrupper (och fritidsgrupper!) är viktigt – men det är också fler utbildade förskollärare och kontinuitet i personalen, en av våra viktiga valfrågor lokalt på Kungsholmen. Folkpartiet vill att Stockholm ska ha Sveriges högsta förskollärarlöner, och nu föreslår skolborgarrådet Lotta Edholm även förstelärare i förskolan: 600 karriärtjänster för förskollärare, närmare bestämt.

Ett mål för oss liberaler är att så många barn som möjligt ska gå i förskolan. Därför vill vi avskaffa vårdnadsbidraget – och lägga resurserna på förskolan! Det vore bra för förskolan, för barnen – och för jämställdhet och integration.

Elever som har tuffare förutsättningar och behöver extra stöd måste upptäckas i tid. Så sker inte i dag – en av de stora skillnaderna mellan Sverige och Finland, med sin framgångsrika skola, är t ex att merparten av det särskilda stödet hos oss sätts in först på högstadiet, inte redan under de första skolåren. Trots att man i de flesta fall har sett behoven mycket tidigare kommer stödet först efter att de första betygen har satts (vilket visar på värdet av betyg). Folkpartiet har i Alliansregeringen återinfört utbildningen till speciallärare som Socialdemokraterna slopade i missriktad jämlikhetssträvan 1990, och vi ser på nationell nivå till att fler speciallärare kan utbildas.

En av de viktigaste punkterna i Folkpartiets nya skolprogram för Stockholm är 200 miljoner till fler speciallärare – och till en starkare elevhälsa. Skolhälsovården är ytterligare en angelägen faktor för att ge alla elever goda förutsättningar, och det handlar förstås både om den fysiska och psykiska hälsan. Alla som behöver ska ha tillgång till skolpsykolog!

Folkpartiet har ibland anklagats för att vara ett ”lärarparti”. Om det betyder att vi ser lärares betydelse och vill satsa på läraryrkets status och attraktivitet, så har jag inget emot epitetet. Jan Björklund har infört karriärtjänsterna med förstelärare, och förutom de 600 nya förstelärarna i förskolan vill vi nu se ytterligare 550 förstelärare i Stockholms skolor. Och givetvis ska Stockholm ha Sveriges högsta lärarlöner; vi har redan visat att vi menar allvar.

Liberaler brinner för skolan. Utbildning är den stora utjämnaren i samhället – det främsta sätt på vilket vi kan ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar i livet. Och det börjar redan i förskolan och lågstadiet.

Judarnas kollektiva oskuld

Hatet mot judarna är inte historia. Det irrationella, förkastliga skuldbeläggandet och hatretoriken lever – och under det senaste Gazakriget har en våg av hatbrott mot judar svept över Europa. Det är allas vårt ansvar att ta avstånd från alla tendenser till antisemitism.

HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se
HISTORISK ANTISEMITISM. Från 1941 tvingades alla judar i Tyskland bära en gul davidsstjärna väl synlig på kläderna. Tidigare hade judar, bl a på förfrågan från Sverige, fått davidsstjärnor stämplade i sina tyska pass. Bild från Bundesarchiv via levandehistoria.se

I höstas uppmärksammade vi 75-årsminnet av Kristallnatten; kulmen på det gradvisa, smygande ökande förtrycket av de tyska judarna under 30-talet och förspelet till den ohyggliga höjdpunkten på århundradena av judeförföljelser som kom med kriget och Förintelsen. Denna mänsklighetens stora, tragedi gav reaktionen bland statsmän och folk: Aldrig mer.

Men antisemitismen dog aldrig och som jag skrev då i november: den verkar på sina håll starkare än på länge.

Sedan i höstas har det blivit ännu värre. Den uppblossande, och allt blodigare, senaste fasen av Israel-Palestina-konflikten har lett inte vara till berättigad kritik mot övervåld och civila offer i Gaza (sådan kritik som jag själv gärna kommer med; situationen för och behandlingen av palestinier är på många sätt förkastlig). Denna konflikt verkar dock alltid för vissa motivera hatfylld retorik, uttalade hot och rena våldshandlingar mot judar överallt. Aftonbladet skriver i dag om en våg av hatbrott mot judar över Europa.

Staters agerande leder ofta till reaktioner mot både dessa staters medborgare och andra intressen, och sådan kollektiv skuldbeläggning är aldrig acceptabel, konstruktiv eller särskilt sannolik att ge några resultat; vill man nå förändring och påverka i detta fallet Israels politik är andra strategier sannolikt betydligt effektivare. När den kollektiva skuldbeläggningen riktas mot Israel och judarna får den dessutom p g a historien en ännu värre, mer sinister karaktär.

Det är samma gamla antisemitism, samma myter och samma föråldrade grupptänkande utifrån blod och religion som vi och framför allt det judiska folket fått vänja sig vid genom de senaste snart tvåtusen åren av dess långa historia. Och i retoriken och handlingarna ligger i förlängningen det värsta hotet av alla: den förintelse som Hitler kommit närmast att förverkliga (och hans ”misslyckande” hör till det som människor utan att blinka verkar kunna beklaga…)

Vi måste vara mycket tydliga: det finns ingen kollektiv skuld för något folk. Kom gärna med skarp kritik mot Israels agerande men håll er för goda för att förblindas av blodsmyter. Håll isär staten, dess regering och militär, och folket som består av individer. Judar långt från Israel kan ännu mindre än alla israeler ta ansvar för alla staten Israels handlingar. Många av dem är säkerligen lika kritiska mot den rådande politiken med t ex bosättningar och militärt våld som många av oss. Men det spelar hursomhelst ingen roll: hot, våld och hatbrott kan aldrig ursäktas.

Vi har alla ett ansvar: att häva upp våra röster. Att säga ifrån mot hat och hot. Att aldrig tystna, aldrig glömma.

Myterna om invandringen

Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna  finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.

FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.
FLER SVENSKAR. Medborgarskapsceremoni i Stadshuset 6 juni 2013. Jag var också där, och delade ut medborgarskapsbevis. Foto har jag lånat av Anna-Karin Åstedt hos M i Stockholm.

Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.

Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.

Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.

Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU –  tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!

När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)

Svenskarna är som ofta kloka. Deras inställning till invandring är stadigt positiv, de oroas snarare av de uttryck för främlingsfientlighet från ett fåtal som vi tyvärr ser mer av. Denna majoritet svenskar har anledning att vara stolta över Sverige som blivit ett ännu öppnare land de senaste åren. De kan också, av såväl medmänsklighet som egenintresse, ha anledning att oroas över rop på mer stängda gränser – som också kommer från LO och Socialdemokraterna, ett av de största problemen för ett S-MP-samarbete efter valet och där inga besked ännu getts.

Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!

Positiv oro för främlingsfientlighet

Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.

ÅRETS BILD. "Tanten", med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Årets bild togs av Hans Runesson, jag har lånat den från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).

Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.

Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.

Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.

SR: Svenskarna oroade över ökad främlingsfientlighet, även TT/SvD, Aftonbladet.

Dags för kommuner ta flyktingansvar

Fler flyktingar väntas till Sverige – men de stora flyktingströmmarna finns inom konfliktländer och i deras grannländer. Med proportionerna rätt för oss är det dags för fler – alla – svenska kommuner att ta sitt ansvar.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Konflikten i Syrien fortlöper i all sin förfärlighet utan synbart slut. Från länder som Eritrea flyr människor en förtryckande regim. Och inför våra ögon riskerar Irak att kollapsa som stat – en miljon nya flyktingar spås i ett redan härjat land (SvD). Den sistnämnda konflikten är så ung att effekterna i internationella flyktingströmmar inte hunnit beräknas, men utifrån bl a Syrien och Eritrea spår Migrationsverket nu 70-80 000 flyktingar i år. Det är klart över vårens prognos på 61 000. I fjol kom 54 000 och 2011 hälften så många. (Se dagens DN.)

Fler flyktingar till Sverige betyder att vi måste anstränga oss mer. Men låt oss vara oerhört tydliga med åtminstone två saker: De flesta flyktingar finns inom konfliktländerna eller i grannländerna. Det märks tydligt i Syrien och Irak, i Libanon, Jordanien och Turkiet. Och de allra flesta vill inte fly sitt land; de stannar helst så nära hemorten som möjligt (som UNHCR:s Pia Prytz Phiri sade till Sveriges Radio).

Sverige har ett gott rykte som mottagarland – som tillflyktsort. ”Bäst i världen” enligt UNHCR, säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson till DN. Det ska vi vara stolta över. Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar utan att andra länder (även den näst största mottagaren Tyskland) tar emot för få eller i varje fall kunde ta emot ännu fler. Och även vårt goda Sverige kan förbättra sin flykting- och invandringspolitik politik ännu mer än vad Folkpartiet och Alliansen gjort tillsammans med Miljöpartiet. Vi måste tillsammans med övriga EU skapa lagliga vägar att tryggare söka den asyl, den tillflykt, man har rätt till utan att riskera drunkningsdöden i Medelhavet eller alla faror på vägen dit.

Problemen uppstår i Sverige när inte vårt gemensamma ansvar för dem som söker skydd delas av alla. Vi vet att många kommuner kan göra mer, även om alla har olika förutsättningar.

Det är skrämmande att läsa att vissa kommuners ledande företrädare hemfaller åt anti-invandringsretorik i sina kontakter med Migrationsverket – men det är också glädjande att de flesta svenskar säger sig vara för att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Kommunerna är inte skilda från staten och landet Sverige – de är dess beståndsdelar. De befolkas inte av några andra än svenskar. De måste dela ansvaret.

Uppdaterat 23 juni: Regeringens samordnare Gunnar Hedberg och Lars Stjernkvist föreslår lagstiftning ”om skyldighet att ta emot flyktingar” (SvD).

Hur var det med kärleksbudskapet?

Präster som försöker omvända unga, osäkra individer från deras homosexualitet tycks ha missat kärleksbudskapet. Jag är glad att Svenska Kyrkan tydligt tar avstånd men ingen ung person borde behöva riskera att möta en fördömande syn i själavården.

KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.
KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.

En tro på en värld som ”kan bli så mycket bättre”, ”som den en gång var tänkt” – så motiverar en präst i Svenska Kyrkan att han vill vägleda unga, osäkra homosexuella bort från deras homosexualitet. Det talas om att ”korrigera” den lust som den unge hjälpsökande känner. Det är förstås inget nytt att religiösa företrädare motarbetar vad de ser som avvikande sexuella läggningar, men i Sverige och framför allt inom Svenska Kyrkan trodde vi kanske naivt att vi kommit längre. Kyrkans egen inställning är klar, man ska inte ägna sig åt att försöka ”bota” homosexuella. Men budskapet har uppenbarligen inte nått ut eller accepterats av alla medarbetare, vilket Uppdrag Granskning kan visa i kväll.

Jag är inte själv övertygad troende, och sedan många år inte längre själv medlem i Svenska Kyrkan, men jag tilltalas och känner gemenskap med många kristna värderingar och företrädare, inte minst det förlåtande kärleksbudskapet. En så viktig institution har också ett ansvar i samhället och gentemot sina medlemmar – inte minst dem som söker hjälp och råd vid besvärliga tillfällen. För troende, och kanske framför allt för unga människor i en skör situation, väger kyrkan och prästens ord tungt. De signaler man sänder till omvärlden är också viktiga. Under våren har vi kunnat ta del av skrämmande berättelser om det hotade och våldsutsatta homosexuella paret i Marks kommun; deras position underlättades knappast av den lokala kyrkans tidigare, långtifrån klockrena, agerande kring både själavård och vigsel. (Jag berörde detta i mitt inlägg, Jag är gay – är jag då inte också en människa?).

Det är helt enkelt ett stort ansvar att med prästens auktoritet möta människor som söker stöd och vägledning – som helt enkelt är i behov av själavård. Att då möta sådana personer med erbjudande om förbön och vad som i praktiken blir ett fördömande, är förkastligt. Den som tar på sig en själavårdande roll bör självklart visa förståelse och stärka en persons framåtanda. Riskerna är annars stora för hur en osäker, ung person tolkar budskapet och kanske väljer att leva sitt liv genom att förneka sig själv.

De präster som vill bota homosexuella med förbön och uppmanar dem att korrigera sina lustar verkar lyckligtvis vara få. Men de få som finns är för många, om de riskerar att skada unga människors livsglädje och knäcka deras självkänsla. Jag är glad över Svenska kyrkans tydliga avståndstagande men hoppas också att man sätter mer kraft bakom orden. Den präst som missar kärleksbudskapet kanske borde fundera över sitt val av yrke och arbetsplats.

Läs också GT/Expressen: Präster erbjuder bot mot homosexualitet, Frida Boisen: Något är sjukt i den svenska kyrkan.

Fler sommarjobb glädjande vårtecken

Sommarjobbet kan ge både egna pengar och viktig erfarenhet av arbetsmarknaden. Det är positivt att fler unga i år kan få sommarjobb genom kommuner och landsting.

sommarjobbSommarjobb i privata företag verkar bli minst lika många som i fjol. Utannonseringen startade tidigare och med lite tur, och en stigande konjunktur, kan vi hoppas på att fler unga kan få jobba i privat sektor i år.

Den stora ökningen av sommarjobb står dock kommuner och landsting för, med 80 000 beräknade jobb en ökning med 45 procent sedan 2010, rapporterar Sveriges Radio. I Stockholms stad har man utökat till 5 500 sommarjobb, och i Stockholms läns landsting ligger man kvar på den högre nivå som etablerades för några är sedan med en 40-procentig ökning från 700 till 1 000 sommarjobb. Det kan i förstone verka vara en märklig kommunal uppgift att erbjuda feriearbete, men det är en viktig satsning – både för de egna unga invånarna, och för kommunen och landstinget som arbetsgivare.

Unga behöver yrkeserfarenhet och en kontakt med arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att både ansökan och framför allt arbetsuppgifter, handledning och övrigt upplägg känns ”på riktigt”, vilket inte alla unga i radions reportage var övertygade om. De unga feriearbetarna må bli en extra resurs, men de ska få känna att de gör en verklig insats, behöver hålla tider och får ta ansvar. Bra handledning och introduktion är förstås också viktigt.

Egna pengar i plånboken är också positivt – inte bara för den unge just här och nu. Det är återigen en fråga om ansvar, för egen ekonomi, och om självbestämmande – och frihet. Naturligtvis har föräldrarna en roll och ett inflytande för detta ansvarstagande och självbestämmande.

Jämlikhetsaspekten är också något som starkt talar för sommarjobb i offentlig regi. Det ger en likvärdig chans till unga som saknar kontakter, vars familjer kanske har en kort historia i Sverige, eller som kanske lever med en funktionsnedsättning (en viktig målgrupp för både Stockholms stad och landstinget). Det är de som kan ha allra störst nytta av den första erfarenheten på arbetsmarknaden.

Arbetsgivaren då? Ja, chansen att visa upp sig och den mångfald av yrken, arbetsuppgifter och studievägar som behövs, erbjuds och efterfrågas i kommuner och landsting är för god för att försitta. Det kan ses som ett slags lärlingsplatser i lättversion, och är en långsiktig rekryteringsstrategi vilken förstås även privata arbetsgivare kan tillämpa. Sommarjobb är något så lyckosamt som där samhälls- och egenintresset förenas.