Kategori: Jämställdhet

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Fler barn borde få gå i förskolan. Fler kvinnor borde kunna få arbeta. Offentliga bidrag ska inte motverka jämställdhet och integration – därför måste vårdnadsbidraget avskaffas.

FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.
FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.

För den som värnar jämställdhet och jämlika livsvillkor finns all anledning att främja förskolan. Där får barn leka i och utvecklas tillsammans med andra – och båda barnets föräldrar kan arbeta. Det sistnämnda är viktigt både för individen, familjen och samhället.

Framför allt är det angeläget att kvinnor kan ta full plats i arbetslivet och ekonomin, inte minst för kvinnorna själva sett till livsinkomsten, framtida pension, och personlig handlingsfrihet. För ensamstående är förskolan förstås än viktigare.

Alla förskolans fördelar blir därmed också vårdnadsbidragets nackdelar. Det leder till att färre barn går i förskolan, och till att fler kvinnor jobbar mindre eller inte alls, tar större eller hela ansvaret för hus och hem, får lägre inkomst, mindre pension och minskad frihet. Vårdnadsbidraget är helt enkelt som uttänkt för att upprätta och upprätthålla könsrollerna som inskränker framför allt kvinnors liv.

Jämställdheten i Sverige utvecklas för långsamt och som jag skrev i går börjar strukturerna märkas och befästas i samband med familjebildningen. Innan dess lever kvinnor och män generellt jämställt. Föräldraförsäkringen och en tredje pappamånad är därför ett viktigt politiskt förslag med bred verkan.

Vårdnadsbidraget påverkar färre. Dels för att det inte finns i alla kommuner. Dels för att det i större utsträckning tas ut av familjer och i områden med en mer utsatt social och ekonomisk situation, och inte sällan relativt nya invandrare. Det gör vårdnadsbidraget ännu värre ur ett liberalt perspektiv: när fler invandrarkvinnor uppmuntras stanna i hemmet, och färre barn till invandrade föräldrar går i förskolan, motverkas både jämställdhet och integration – i generationer.

Vårdnadsbidraget är en av reform som Folkpartiet har motsatt sig och vill ta bort. Argumenten för att avskaffa det blir allt starkare. Det är något vi med glädje går till val på, nationellt och i Stockholm.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag argumenterar väl för Folkpartiets politik för förskola, jämställdhet och integration – och mot vårdnadsbidraget – på SvD Brännpunkt i dag: Vårdnadsbidraget befäster utanförskap.

 

Papporna, politiken och jämställdheten

Jämställdheten är högaktuell inför valet. En blick i backspegeln visar att det är hög tid att göra något. Och historien stärker argumenten för en tredje pappamånad.

FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).
FÖRÄLDASKAP. Den ojämställda föräldraledigheten leder till ojämställdhet på en rad andra områden (bild Wikimedia, BCantrall).

Jämställdheten har gjort klara framsteg i Sverige. Det märks på olika håll i samhället, som den politiska representationen och även delvis i näringslivet. Men det går alltför långsamt och det märks inte minst om man studerar skillnaderna mellan kvinnor och män i ekonomiska termer och på arbetsmarknaden. Det positiva är att politiska beslut påverkar.

SCB har just gjort en studie och jämförelse bakåt, i sin Lathund om jämställdhet 2014. Vissa framsteg märks i 20-25-årsperspektivet. Lönegapet har minskat med ett par procentenheter, kvinnor tjänar nu 86 procent av mäns inkomster. Andelen kvinnor som jobbar deltid har minskat med en tredjedel från 45 till 30 procent. Föräldraledigheten har blivit något även för pappor.

Fortfarande är skillnaderna dock stora. De löneskillnader som inte kan förklaras av olika utbildning, deltid eller branscher består; efter sådana avvägningar är kvinnors inkomster fortfarande bara 93 procent av mäns. Det allra mesta obetalda hemarbetet utförs fortfarande av kvinnor medan männen som sagt har heltid och lönearbetare mer. Inkomstskillnaderna återkommer med emfas när det är dags för pension.

Och som vi vet tar män fortfarande bara ut ca en fjärdedel av föräldradagarna.

Allt detta hänger ihop: deltidsjobben med det större ansvaret för hem och familj, som i sin tur grundläggs under föräldraledigheten och familjebildandet – dessförinnan lever unga kvinnor och män relativt jämställt. Innan dess har könsrollerna inte kopplat greppet. Och sedan följer könsrollernas och de förlegade strukturernas förbannelse: lägre inkomst, mindre pension, minskad frihet. Könsrollerna påverkar och drabbar förstås även männen – som förväntas uppfylla sin del av strukturen, dra in pengarna, inte få samma relation till och tid med barn och hem. Men det är kvinnorna som drabbas hårdast, deras frihet som inskränks mest.

Det glädjande är att det går att mp förändring och öka jämställdheten – med politiska beslut. Vi kan underlätta för även kvinnor att kunna få och ta heltidsjobb. Och vi kan framför allt förändra föräldraledigheten så att både män och kvinnor kan befrias från förlegade könsroller.

Innan den första pappamånaden infördes tog över hälften av männen inte ut några föräldradagar alls; efter Folkpartiets och Bengt Westerbergs reform krympte den andelen med hälften till en fjärdedel. Den andra pappamånaden hade också positiv effekt. Nu vill vi gå vidare med en tredje. Folkpartiet går till val på jämställdhet!

SvD: Sex tecken på att Sverige inte är så jämställt som vi tror. Vårdfokus: Kvinnor tjänar mindre men deltiden har minskat.

Snart 300 000 fler jobb – återvälj en regering som kan göra jobbet

Sedan 2006 har sysselsättningen stigit med 250 000 personer, och bara i år tillkommer över 40 000 jobb. Alliansens politik ger resultat – som de rödgröna riskerar att rasera.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 – men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jämställdhet, skola och sjukvård blir alla viktiga valfrågor, men för Sveriges framtid är det ekonomi och sysselsättning som står i fokus. Och där, mer än på något annat område, är det tydligt att Alliansens politik har fungerat, och levererat. Siffran 250 000 fler i arbete sedan 2006 tål att upprepas, och nu ser vi hur en från början försiktig uppgång tar allt starkare fart. I år räknar man med 41 000 nya jobb, nästa år med 54 000. Nästan 100 000 nya jobb för oss en bra bit närmare Alliansens mål om fem miljoner sysselsatta år 2020 – men det sker inte med självklarhet.

Det är just en klok ekonomisk p0litik som har gett Sverige förutsättningar att både klara den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och få en tillväxt på arbetsmarknaden. Samma politik har också gjort arbetskraften större: fler människor är i dag villiga och beredda att ta ett jobb, och det är väldigt positivt.

De nya jobben kommer i olika sektorer, men de hetaste framtidsyrkena känns igen från tidigare års prognoser: sjuksköterskor, ingenjörer, IT-specialister. Undersköterskor blir allt mer  efterfrågade, och understryker vikten av god utbildning, även på gymnasienivå. Även lärare är ett framtidsyrke med stor efterfrågan. Och för både lärare och sjuksköterskor gäller förstås att arbetsgivarna, inte minst landsting och kommuner, kan erbjuda goda villkor och en god löneutveckling. Folkpartiet har tagit täten med karriärtjänster i skolan och lönesatsningar på sjuksköterskor i bl a Stockholms läns landsting. Det är viktigt för skolan, för vården och även för jämställdheten eftersom många av de högskoleutbildade professionella i skolan och vården är kvinnor, vars utbildning, ansvar och erfarenhet också måste löna sig. Politikområdena ovan hänger ihop!

Jobben kommer inte av sig själva. De beror av innovativa entrepenörer och hårt arbetande företagare, och av politiska beslut som skapar förutsättningar för både företagande, utbildning, arbetsvilja, välfärd och attraktiva arbetsplatser i offentlig sektor. Mot Alliansen och Folkpartiet står en splittrad rödgrön opposition – S, V, MP och kanske F! – som inte kan enas om särskilt mycket och i vissa delar helt saknar ekonomisk politik eller finansiering för flera av sina vidlyftiga löften. Ett är säkert: Skatterna lär höjas. Ja, och ett annat: Jobben lär inte bli fler. Tvärtom väntas, som jag skrev häromveckan, ”Socialdemokraternas ekonomiska politik … ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb.”

Det blir ett val om jobben, och om skolan, vården och jämställdheten. Jag hoppas att väljarna åter väljer en regering som kan göra jobbet. Som med trovärdighet kan stå för vettiga skattenivåer, ännu bättre förutsättningar för företagande och större resurser till välfärden.

 SR: Undersköterska – ett allt större bristyrke. DN: Här finns jobben. Arbetsförmedlingen: 95 000 fler jobb under 2015 och 2015.

Rätten till sina blygdläppar

Nyheten att alla flickor i en svensk skolklass funnits vara könsstympade är en chock för de flesta – men förvånar inte experter. Könsstympningen måste stoppas. Lagrummet finns och måste användas betydligt hårdare.

KÖNSFÖRTRYCKETS VERKTYG. Knivar som använts till kvinnlig könsstympning i Afrika. Wikimedia/Michael Rückl.
KÖNSFÖRTRYCKETS VERKTYG. Knivar som använts till kvinnlig könsstympning i Afrika. Wikimedia/Michael Rückl.

I dag har vi brutalt påmints om att kvinnlig könsstympning inte är något hemskt som händer någon annanstans: Det drabbar svenska skolflickor. Ett 60-tal fall har upptäckts i Norrköping sedan i mars, och hur hemskt det än låter förvånar det inte experter (DN, SvD, Expressen). Oavsett när och var könsstympningen har skett – innan flickorna kom till Sverige, eller under skollov på resor till andra länder – är det lika förkastligt. Det finns inga ursäkter, i någon som helst tradition, sedvänja, religion eller kulturrelativism: Kvinnans rätt till sin egen kropp och sin sexualitet, eller helt konkret rätt att få behålla sina blygdläppar och sin klitoris, är orubblig.

Kvinnlig könsstympning är ett av de yttersta uttrycken för förtrycket av kvinnor. I sin värsta form skärs alla de nämnda kroppsdelarna bort varpå slidan sys ihop, med ett litet hål för de kroppsvätskor som behöver komma ut (Wikipedia). Följden blir inte bara att flickor berövas kroppsdelar utan också löper hög risk för infektioner, sterilitet och livslång smärta. Sex blir plåga istället för njutning.

Kampen mot kvinnlig könsstympning måste föras globalt och lokalt. Organisationer som Unicef driver ett arbete att sprida kunskap och ändra attityder, med förankring i lokalsamhället, som skördar framgångar i t ex Västafrika. I Sverige vilar en stor uppgift på skolor att uppmärksamma risker för att flickor på utlandsresor utsätts för könsstympning, att finna flickor som redan tidigare utsatts, och upptäcka om olyckan varit framme och det ändå sker. Informationen måste vara tydlig till alla föräldrar – och flickorna måste rustas med att känna till sina rättigheter och själva våga säga ifrån och be om hjälp, samtidigt som man respekterar deras personliga integritet. Larmen måste komma i tid – och insatser sättas in. Allt detta är förstås lättare sagt än gjort och kräver strategier och stödfunktioner på högre nivå för lärare, skolsköterskor och andra.

Vi ska stötta flickorna – men vi ska också straffa förövarna. Lagen är tydlig men måste också användas, som Folkpartiet är tydligt med. Vi har också sett till att preskriptionstiden börjar räknas först när flickorna fyllt 18 år – tiden ska inte kunna rädda förövaren. Förundersökningar ska inledas, bevis säkras, åtal väckas och de straff som finns utdömas oftare. Här om någonstans måste rättssystemets preventiva, brottsförebyggande funktion få full effekt.

Martin Skjöldebrand: Misshandel är inte ok – om kvinnlig omskärelse.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Kvinnokarriärer med liberal feminism

Kvinnors löner måste lyftas. Vi behöver skapa karriärvägar för kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

Jämställdheten står, äntligen, åter högt på dagordningen. Historiskt var kvinnornas inträde på arbetsmarknaden den kanske viktigaste förändringen för att få egen frihet och makt över sina egna liv. I dag är en av de viktigaste frågorna att kvinnor och män ska ha lika möjligheter att göra karriär, få betalt för sitt arbete och ha ett oberoende. Trots jämställdhetens frammarsch har kvinnor, som vi alla vet, generellt inte lika lön eller lika chanser i yrkeslivet.

Fler karriärvägar och bättre löneutveckling för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är en av de kraftfullaste insatserna vi kan göra för jämställdheten. Kvinnorna utbildade sig, idag ofta mer än sina manliga generationskamrater, och bemannade den växande offentliga sektorn men stat, kommuner och landsting har inte varit tillräckligt bra på att förvalta deras kompetens och ge dem utvecklingsmöjligheter. Framför allt inte löneutveckling.

Folkpartiet har drivit igenom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering. I t ex Stockholm höjer vi lärarlönerna kraftigt. I Stockholms läns landsting och på andra håll satsar vi på högre löner för utbildade och erfarna specialistsjuksköterskor. Nu går vi till val på fler, statligt stödda karriärsatsningar på kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor, som Jan Björklund berättar i DN i dag*. Tillsammans med bl a en tredje ”pappamånad” och målet att avskaffa vårdnadsbidraget är det en kraftfull, liberal, feministisk jämställdhetspolitik. Socialistiska och tillväxtfientliga lösningar blir inte bättre av att de lanseras i ett nytt, rosa paket.

Jämställdheten lovar att bli en av de största valfrågorna. Det känns viktigt, roligt och hoppfullt – Folkpartiet kommer att gå i bräschen för feminism utan socialism. För att ge kvinnor och män lika möjligheter i livet.

*DN: Björklund tar strid om kvinnolönerna. Läs också Jan Björklunds nyhetsbrev: Feminism utan socialism.

40 procent kvinnor 2020

Svenska börsbolag skulle må bra av fler kvinnor i ledande positioner – och nu verkar bolagen själva äntligen ta tag i könsfördelningen i styrelserna. Kollegiet för bolagsstyrning ställer upp målet 40 procent 2020. Frågan är bara varför det ska behöva ta sex år till.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
GÅR OM MAN VILL. Kloka ägare borde ta lärdom av kvinnan på den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller.

Underskottet på kvinnor i svenska bolags ledningar och styrelser har diskuterats länge. Ett då och då återkommande hot om kvotering verkade ge visst resultat och andelen kvinnor har ökat under 2000-talet, men alltjämt har likriktningen i svenska styrelserum varit bedövande – och förmodligen smått förödande. Få beslut blir bättre av att de fattas i ensartade miljöer.

Det senaste året har jämställdhetsdebatten i näringslivet åter intensifierats – med förnyad diskussion om kvotering, parat med bottennapp som uttalandet från Svenskt Näringslivs ordförande om att det skulle saknas kompetenta kvinnor. Nu verkar näringslivet dock ha svängt; efter långa diskussioner i kollegiet för bolagsstyrning kommer den nya bolagskoden, som gäller noterade börsbolag, att stadga en andel för det minst representerade könet på minst 40 procent år 2020, med en kontrollstation på 35 procent år 2017 (DI/TT, SvD/TT).

Målet 40 procent är inte mycket att orda om; det är en gängse gräns för att uppnå jämställdhet. Frågan är bara varför det ska behöva ta så lång tid. 2020 låter förstås ett jämnt och fint (PR-sinnet ser förstås kombinationen 20 + 20 = 40), men hellre än årtalsmagi skulle jag vilja se snabbare åtgärder. För kompetenta kvinnor råder det ingen brist på, vad den företrädesvis äldre, manliga klubben för inbördes beundran än må anse.

En del kan tycka att förändringar måste få ta tid, men debatten är som sagt knappast någon överraskning, lika lite som förekomsten av de kompetenta kvinnorna. Bara man har velat, och inte vägrat, se. Endast de som har trott att man kan gå oberörd förbi jämställdhetsfrågan kan uppleva att det som nu sker kräver tillvänjning. Det saknas heller inte förebilder, vare sig i näringslivet eller i offentlig sektor. Jämställdhetsminister Maria Arnholm, som liksom jag är otålig men välkomnande till den förändrade bolagskoden, framhåller förändringen i de statliga bolagen, som tog fyra år från regeringsbeslut till genomförande. En annan förebild är förstås landstinget i Stockholm, där de professionella bolags- och förvaltningsstyrelserna är jämställda (51 procent av ledamöterna och 6 av 10 ordförande är kvinnor; Stockholmsbloggen, Stockholmsnytt).

Många kommuner har däremot mycket att bevisa, både i styrelser och ledningsgrupper (DI ledare: Kommunal jämställdhet med förhinder) – och det måste kommunpolitikerna också göra för att sätta kursen och inte nu rentav akterseglas av näringslivet! Målet bör vara kommunal jämställdhet i bolagen långt innan 2020, istället redan under nästa mandatperiod.

För att återgå till de privata bolagen är det utmärkt att de självmant (om än senkommet) åtar sig att åstadkomma jämställda styrelser, utan kvotering. Det bör heller inte bereda dem några större svårigheter att uppfylla åtagandet. Den som söker efter rätt kompetens, med rätt mix av erfarenheter och kunskaper, finner ofta att den är rätt jämnt fördelad mellan könen. Det går att nå jämn könsfördelning, om bara ägarna vill – och orkar sätta över sig förlegade strukturer och förutfattade meningar.

Jämställdhet i näringslivet handlar som all jämställdhet om rättigheter för kvinnorna (och för männen), men också om fördelar för det större sammanhanget och samhället. Som så mycket annat som är principiellt riktigt, är jämställdhet också pragmatiskt klokt. Den nya bolagskoden må inte kräva 40 procent förrän 2020, men för kloka ägare är det hög tid att agera redan nu.

 

Ingen rätt vägra utföra aborter

Ingen kan tvinga någon att utföra aborter eller ge preventivmedelsråd. Men det går heller inte att vägra om arbetsgivaren menar att det ingår i arbetsuppgifterna. Kvinnans rätt måste alltid sättas först.

ABORTMEDEL. Nio av tio aborter i Sverige utförs på medicinsk väg. Mifegyne ges på svenska sjukhus.
ABORTMEDEL. Nio av tio aborter i Sverige utförs på medicinsk väg. Mifegyne ges på svenska sjukhus.

En barnmorska som inte fick jobb i vården p g a att hon inte vill medverka till aborter har blivit ett omdiskuterat fall (SVT). Barnmorskor, läkare och andra i medicinska yrken har naturligtvis som alla andra rätt till sitt samvete – men det finns ingen rätt att då få arbeta inom vården. Detta är också vad Diskrimineringsombudsmannen nu har kommit fram till, utifrån det enskilda fallet (Vårdfokus). När frågan ställs på som spets måste svaret bli: i så fall får du, med all respekt, söka ett annat arbete eller annan arbetsplats.

Ofta behöver det inte gå så långt. Socialministern, själv kristdemokrat, har beskrivit hur man i praktiken ofta finner lösningar i fördelningen av tjänster. Göran Hägglund anser till skillnad från bland andra partikamraten Mikael Oscarsson, som vi kunde höra i veckans Människor och tro i radion, inte att det behovs någon lagstiftning om samvetsfrihet för att garantera vårdpersonal möjlighet till anställning utan tvång att utföra sådana arbetsuppgifter som aborter och preventivmedelsrådgivning. Det är bra att socialministern intar den ställningen, men att anse att lagstiftningen inte behövs för att situationen oftast löser sig är inte nog motiv. I mina ögon är lagstiftning om sådan ”samvetsfrihet” för vårdpersonal inte lämplig av princip.

Som liberal och feminist anser jag inte att vårdpersonal ska ha möjlighet att välja bort delar av sina arbetsuppgifter. Socialstyrelsen menar att aborter är en del av barnmorskeyrket och det kan inte vara diskriminering att kräva att man ska utföra alla arbetsuppgifter. Den inskränkning som eventuellt sker av en persons religions- och samvetsfrihet, uppväger inte den större inskränkning det skulle innebära av andra personers fri- och rättigheter. Det är patienterna, kvinnorna, det handlar om.

Om arbetsgivaren – vårdgivaren – inte anser att åsikterna och vägran att utföra vissa uppgifter är ett för att utföra arbetet, är problemet givetvis mindre. Då får vi pragmatiska lösningar som de socialministern beskrivit. Men det gör inte situationen oproblematisk. Hur bemöter en barnmorska med dessa åsikter kvinnor som har genomgått eller ska genomgå abort, i andra vårdsituationer? Hur uppfattar patienten, kvinnan, att behandlas av vårdpersonal som man vet har denna inställning?

Fri- och rättigheter är inte enkelt eller svartvitt. De måste vägas mot varandra. I vården måste patientens rätt alltid stå i första rummet.

Vill LO kvotera sig själva?

LO förespråkar nu tydligt kvotering av kvinnor till svenska bolagsstyrelser – men har själva svårt med jämställdheten. Frustration inför den långsamma utvecklingen av jämställdheten i näringslivet är förståelig, men bör man inte först göra något på hemmaplan?

MANSDOMINANS. Glada miner och många män i LO:s ledning och styrelse.
MANSDOMINANS. Glada miner i LO:s ledning och styrelse. Avtalssekreterare Torbjörn Johansson, ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, andre vice ordförande Ingela Edlund och förste vice ordförande Tobias Baudin. Foto: LO, Lars Forsstedt.

Fler kvinnor i bolagsstyrelserna berör kanske inte så många individer. Många pekar på att det viktigaste för ett mer jämställt näringsliv är att kvinnor kan nå höga chefspositioner på likvärdiga villkor med män. Men styrelsernas sammansättning ska inte underskattas – som symbolfråga, som föredöme för näringslivet i stort, som möjlighet för fler kvinnor att kunna bygga erfarenhet, kompetens och maktpositioner.

Det skulle sannolikt också vara gynnsamt för en verksamhet att inte gå miste om kompetensen och erfarenheterna hos halva befolkningen. Någon brist på kompetenta kvinnor torde inte råda i våra dagar.

Skälen för jämställda bolagsstyrelser är tydliga, för en liberal som tror på jämställdhet. Men är kvotering vägen att nå dit? LO har bestämt sig för att så är fallet, ”vi har pratat om det så länge men ingenting händer” som ordförande Karl-Petter Thorwaldsson säger till TT (SVT). Men borde inte den som talar  högt om jämställdhet också se bjälken i det egna ögat, som verkar vara minst lika stor som den hos näringslivet?

I LO:s egen styrelse är 16 procent, tre av arton ledamöter, kvinnor. Bland LO-medlemmarna är det 46 procent (Cornucopia). Nu brukar LO hävda att det inte är en rättvisande jämförelse eftersom styrelsen består av ordföranden i de olika medlemsförbunden, och männen tenderar att finnas i fler, mindre, fackförbund. Störst av förbunden är kvinnodominerade Kommunal. Men låt oss då se till de kongressvalda, ledningen för LO: där är tre av fyra män. Det var till och med så att man tvingades tillskapa en ytterligare post, eftersom de tre dittills föreslagna alla var män (TT/SVT: LO-ledningen utökas).

Låt oss vara ärliga: Jämställdheten i svenska bolagsstyrelser är erbarmlig. På 90-talet brukade man peka på det absurda faktum att det fanns fler som hette Göran än kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser. Och visst har vi nått förändring! I dag är det Anders som gäller. Kvinnorna, däremot, är fortfarande förfärligt få

Kvotering är förstås ett verksamt vapen mot ojämställda bolagsstyrelser, som vi har sett i Norge. Men bolagsstyrelserna måste i grunden vara ägarnas ansvar. Kvoteringsvapnet kan dock få effekt redan genom sin potential att användas, och därför bör hotet om kvotering hållas levande. Jag är dock övertygad om att vi kan nå jämställda styrelser utan kvotering – om ägare och valberedningar ser till kompetensen. Förebilder finns – t ex i Stockholms läns landstings professionella bolagsstyrelser, där bland andra jämställdhetslandstingsrådet Birgitta Rydberg har lyckats få en helt jämn fördelning bland ledamöter och ordförande – utan kvotering, men med kompetens (Stockholmsbloggen: Jämställda styrelser – det går om ägarna vill). Eller som landstingsrådet Anna Starbrink (FP) brukar säga: ”Vi sökte kompetens och fann att den var jämnt fördelad mellan kvinnor och män.”

LO kan dock knappast kallas förebild för jämställda ledningar och styrelser.

Mer om LO och kvinnorna: Dagens Arena med LO:s andre vice ordförande Ingela Edlund: ”Inte min sak att svara på varför jag blir ensam kvinna”. Intervju med Helén Pettersson i Socialpolitik: LO klarade inte ny kvinna.