Etikett: feminism

Feminism – utan socialism

Fler svenskar är feminister – och jämställdheten är en viktig valfråga. Det lovar gott för framtiden, för svenska kvinnor och män, och för partier som trovärdigt driver en jämställdhetspolitik.

LIBERAL FEMINIST. Folkpartiets Jan Björklund.
LIBERAL FEMINIST. Folkpartiets Jan Björklund.

Jämställdhet och feminism är två bra begrepp – men de betyder inte samma sak. Att vara feminist är mer än att bara vara för jämställdhet. Därför är det positivt både att nästan hälften av svenskarna, 47 procent, nu kallar sig feminister, och att nästan tre fjärdedelar tycker att jämställdheten mellan kvinnor och män är en viktig fråga i valet (SR Ekot). Åsikter och insikter utvecklas. Folkpartiledaren Jan Björklund har själv beskrivit hur han tidigare tänkte att jämställdheten kommer av sig själv i vårt moderna Sverige, men att han mer och mer kommit att inse att politiska beslut behövs, t ex om fler pappamånader.

Feminister kan ha olika ideologier och partitillhörighet, och de kan vara kvinnor, män eller definiera sig som något annat. Gemensamt är att vi ser och vill uppmärksamma de strukturer och könsroller som begränsar människor, framför allt kvinnor, att få vara de de är och bli det de vill. Och, minst lika viktigt: vi vill göra något åt det. Feminism leder således fram till praktisk politik som kan öka jämställdheten.

Vissa som inte vill kalla sig feminister, utan nöjer sig med att vara för jämställdhet, menar att feminister ofta måste förklara sig vidare med en ytterligare etikett. Göran Hägglund (KD) har förstås rätt i det; för Folkpartiet och mig som liberal handlar det om feminism utan socialism. Men detsamma kan sägas om många andra ståndpunkter, om man verkligen vill fylla dem med innehåll. Det räcker knappast att säga att man är för jämställdhet – om man inte berättar vad man är beredd att göra för att nå det målet. Rent formellt är ju Sverige t ex redan formellt jämställt, men vi vet att det ser mycket annorlunda ut i praktiken.

Feminismens fördel är just att den leder fram till handling: Om vi identifierar och letar efter de strukturer som vi vet finns, och de problem de ger upphov till, så måste vi också komma med förslag på lösningar, för de uteblivna karriärstegen och det ojämställda föräldraskapet och hemlivet. De 3,6 miljonerna i inkomstskillnad under ett liv. De långa utbildningarna och kvalificerade yrkena som inte räknas eller betalas lika högt, för att de domineras av kvinnor. Våldet mot kvinnor. Nej som inte räknas som ett nej, våldtäkter som inte klassificeras som våldtäkter. Och ja, dessa könsroller förtrycker såväl kvinnor som män. (Följ gärna länkarna till tidigare inlägg.) Både definitioner och lösningar ser olika ut för de fem feministiska partierna (SR Ekot) – och då kan vi få en frejdig, feministisk jämställdhetsdebatt. Partiernas förtroende i jämställdhetsfrågan skiljer sig betydligt från de generella partisympatierna (Expressen Demoskop).

Genom att fler kallar sig feminister kan vi nå en större förståelse för de problem som finns och det som behöver göras. Folkpartiet har en liberal feminism och en jämställdhetspolitik som adresserar dessa frågor. Vi går till val på jämställdhet, för kvinnor och män, med feminism utan socialism.

Lätt att leva jämställt

Folkpartiet går till val på jämställdhet, vilket har märkts inte minst i Almedalen. I dag fyllde Jan Björklund på med förslag om fördubblad jämställdhetsbonus. Feminism utan socialism handlar om att göra det lätt att leva jämställt – att befria sig från könsrollerna.

FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller.
FAR OCH SON. Familjebildning och föräldraskap är avgörande faktorer för jämställdhet och könsroller. Bild Onkelbo, Wikimedia

Valrörelsen startade med besked under Stockholm Pride som avslutas i helgen. Folkpartiet har en stolt tradition på HBTQ-området och har inför och under veckan flyttat fram positionerna ytterligare. HBT-ministern Erik Ullenhag kunde presentera regeringens förslag om utvidgning av hetslagstiftningen till art omfatta transpersoner, och Jan Björklund och Barbro Westerholm satte ned foten om surrogatmödraskap. Själv har jag skrivit på Stockholmsbloggen i ämnet: om Pride som fest och allvar, och om en politisk kamp för lika värde som vi måste föra, för vår egen skull och andras. Tidigare i somras reagerade jag, också i ett inlägg på Stockholmsbloggen, som många andra över Siewert Öholms unkna uttalanden – en konservatism som slår bakut inför såväl framstegen för HBTQ-personer som omprövade könsroller.

Angående könsroller, liksom HBTQ-rättigheter, finns fortfarande mycket att göra. Siewert Öholm och hans meningsfränder får vänja sig: vi har långtifrån sett slutet på förändringar. I den politiska debatten märks tvärtom ett ökat tryck för jämställdhet och jämlikhet.

Folkpartiet bestämde sig tidigt för att gå till val på jämställdhet. Vi har en god tradition att stå på, som K G Bergström sammanfattar för Expressen är vi ”förmodligen det svenska riksdagsparti som betytt mest historiskt för kvinnors rättigheter”. Vi har under det senaste året kommit med en rad skarpa förslag, kring t ex samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen och en tredje ”pappamånad”, och Jan Björklunds tal i Almedalen präglades av jämställdhetsfrågor. Idag kom ytterligare besked då folkpartiledaren sommartalade i Göteborg: jämställdhetsbonusen ska fördubblas (SVT, TT/SvD, Jan Björklunds nyhetsbrev).

Liksom pappamånaden tar bonusen sikte på föräldraskapet och familjebildningen, som vi vet är en kritisk fas för inträdet och befästandet av traditionella könsroller, ojämställd arbetsfördelning och ekonomisk ojämlikhet mellan könen, hos nya generationer. Jämställdhetsbonusen, ett från början liberalt förslag, har inte fått fullt den effekt vi önskat men med förtydligad information, förenklade former och nu enligt Folkpartiets förslag kraftfullare ekonomisk betydelse torde betydelsen öka.

Feminism utan socialism, är Folkpartiets devis inför valet. Jämställdhet handlar om frihet från förutbestämda könsroller och levnadsmönster, för såväl kvinnor som män.

Efter att vi har gjort samhället formellt jämställt, och under tiden som vi fortsätter med jämställdhetsreformer inom stat, landsting och kommuner, är politikens roll också att skapa förutsättningar för människor att få en jämställd vardag. Liberal feminism är frihet för män och kvinnor att forma sina liv – genom att göra det lättare att leva jämställt.

Anna Lundberg och Hans Åberg bloggar.

Sjumilakliv bakåt för kvinnorna, om SD får bestämma

Få kvinnor röstar på Sverigedemokraterna. Det har de all anledning att inte göra. Om Sverigedemokraterna och deras ledare Jimmie Åkesson får som de vill, kommer Sveriges kvinnor nämligen att tvingas ta sjumilakliv bakåt, fyrtio år eller mer i tiden. (Som DN/Ipsos visar, verkar det vara fler än kvinnor som vid närmare eftertanke tvekar inför SD.)

Aborträtt som ska ”harmoniseras” med övriga Europa – där kvinnor i Irland och Malta fortfarande inte får bestämma över sina kroppar. Och återinförd sambeskattning – så att kvinnor åter ska straffbeskattas och ses som bihang till män. Det är de gamla onda tiderna som lockar. Tider som Sverige var bland de första att lämna bakom oss.

Den som säger sig förespråka jämställdhet, men inte ser att könsroller inte är självvalda – utan nedärvda, formade av omvärlden och årtusenden av traditioner – har få svar bortom plattityder om att låta människor ”bestämma själva”. Problemet är ju att kvinnor, eller för den delen män, aldrig får göra det, om vi inte kan slå oss fria från strukturerna. Om vi inte kan sluta se oss som grupper med givna attribut, och istället se oss som individer.

Sällan har väl förledet ”Sverige” i partinamnet varit mer missvisande än när Sverigedemokraterna talar jämställdhet.

Därför ska vi också, som jämställdhetsminister Maria Arnholm så förtjänstfullt gjorde i gårdagens Agenda, tala jämställdhet – och andra sakfrågor som Sverigedemokrater helst undviker. Allt som inte går att ”lösa” med minskad invandring.

Läs gärna Maria Arnholms färska nyhetsbrev. Mer om Arnholm/Åkesson finns hos Agenda, Aftonbladet, Gunnar Andrén.