Vindkantring?

Det artar sig till en spännande valrörelse med många vindkast i opinionen. Den kloke uttalar sig inte tvärsäkert – vilket dagens mätning från Synovate, ett av de tyngsta instituten, inskärper (DN, Sydsvenskan, SvD/TT). Till skillnad från förra veckans Sifo har Alliansen tagit in nästan hela det rödgröna försprånget och det är i praktiken dött lopp.

De växlande opinionsvindarna bekräftar att ju tydligare alternativen – eller avsaknaden av alternativ – blir, desto hårdare blir kampen om väljarnas gunst. Uppgörelserna om försvaret och sjukförsäkringen som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat fusköverenskommelser verkar i varje fall inte ha rosat väljarkåren nämnvärt. Den rödgröna skrämseltaktiken att svartmåla regeringens politik skjuter över målet, som Per Altenberg påpekar. Och nu backar även de rödgrönas enda egentliga vinnare, Miljöpartiet, något vilket torde inge oro bland oppositionsstrategerna.

Moderaternas uppgång och Socialdemokraternas fortsatta harvande runt sitt rekordlåga valresultat gör talet om två stora partier med mindre bihang mer giltigt. S har också anledning att liksom i Europavalet i fjol oroas över mittenväljarnas flyktighet, inte minst i storstäderna. Där är såväl de allierade miljöpartisterna som moderater och folkpartister på andra sidan blockgränsen högst seriösa medtävlare.

De mindre partiernas möjligheter att synas och stärkas ökar ju närmare valdagen kommer – kanske med undantag för Miljöpartiet, vars formtopp kan ha kommit för tidigt, och vars hela politik kring sådant som transporter och energi kanske vid en närmare rapportering inte visar sig lika populär som Maria Wetterstrand själv. Likaså kan ökad uppmärksamhet för Vänsterpartiet kanske stärka dess eget väljarstöd men kanske inte vara lika positivt för de större rödgröna kamraterna. Miljöminister Wetterstrand vore nog populär och statsminister Sahlin kanske går att förlika sig med men hur är det med finansminister Lars Ohly, skolminister Rossana Dinamarca eller försvarsminister Kalle Larsson?

Större hopp finns då för Centern – med ett Saab som nu har fått alla chanser att visa sig vara ett framtida framgångsrikt företag och som är värda ett större väljarstöd, och för Kristdemokraterna – med en av de mest sympatiska partiledarna i Göran Hägglund, som ju också levererat vårdvalsreformer och avskaffat apoteksmonopol från sitt socialdepartement.

Folkpartiet är det borgerliga parti som minst verkar ha drabbats av den moderata dominansen och Miljöpartiets framgångar. Med profilerad politik och företrädare för skolan, forskningen, säkerheten, integrationen, socialliberal solidaritet internationellt och på hemmaplan, och för att det ska löna sig att utbilda sig, jobba hårt och lyckas har mitt eget parti en bra grund. Jan Björklund är en lysande kampanjmaskin och retoriker, och i ett team med sådana personer som Birgitta Ohlsson är utsikterna goda inför valåret.

Att Sverigedemokraterna backar rejält är slutligen också ett utslag av att valrörelsen börjar. Med två tydliga regeringsalternativ (även om det återstår en del att säga om de politiska förslagen) bör utrymmet för missnöje och främlingsfientlig populism minska.

Fler bloggar: Per Ankersjö, Maria Byström, Anne-Marie Ekström, Niklas Frykman, Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Mathias Sundin, Christer Sörliden, Anna Starbrink

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s