Liberal återkomst?

När vi i den brittiska valrörelsens sista dagar 2005 sprang runt i Eastbourne, delade ut flygblad och god morgon-brev, och knackade dörr för att försöka få iväg sympatisörerna till vallokalerna – då var det ändå med viss liberal defaitism. För även om vi hade lyckats besegra den konservativa parlamentsledamoten i ”vår” valkrets – där labourkandidaten låg hopplöst efter – så hade vi inte större utsikter att påverka valresultatet i stort.

Facit blev ungefär en femtedel av rösterna för de gula Liberal Democrats, ett starkt resultat för i princip vilket europeiskt liberalt parti som helst, men bara en tiondel av platserna i Westminster. Att vara tredje parti i ett valsystem med enkelt majoritetsval i enmansvalkretsar är en dom till mer eller mindre politisk ökenvandring.

Men nu kan den ökenvandringen äntligen vara på väg att brytas. Ända sedan 1920-talet, då David Lloyd George var den senaste liberale premiärministern, har liberalerna spelat inte andra utan tredje fiolen i brittisk politik. Inte sedan 1970-talet har Libdems haft chansen till så reellt politiskt inflytande – sannolikheten är nämligen inte så liten till ett s.k. ”hung parliament” där inget parti har egen majoritet. Som vågmästare kan Liberaldemokraterna sedan få fram de demokratiska reformer man länge önskat – det första dåvarande partiledaren Charles Kennedy sade när vi fick träffa honom och han hörde att vi var från Sverige: ett mer proportionellt valsystem.

Med ett Labour-parti som regerat sönder sig och ett konservativt Tory-parti som verkar piggt men för många framstår ett farligt osäkert högerkort, med finanskris, politikers ersättningsfiffel, fortgående lågkonjunktur och ett av Europas största budgetunderskott, har möjligheternas fönster öppnat sig för Libdems. Redan innan valet utlystes har man legat bra till, och i någon opinionsmätning rentav gått förbi Labour och blivit näst största parti.

En nymodighet för brittiska valrörelser kan nu bli starkt bidragande till detta nya politiska landskap: tv-sända debatter mellan de tre största partiernas ledare. Där har Libdems unge Nick Clegg gjort oerhört bra ifrån sig. Och nu verkar det nästan overkliga kunna vara på väg att hända: Libdems inte bara som vågmästare utan som mer jämbördig part med de två andra. Alla tre partier pendlar nu kring 30 procents väljarstöd. Tories, den långvariga opinionsledaren, har sjunkit fortast när ett annat reellt, och kanske mer tilltalande, alternativ visat sig vara tänkbart för allt fler.

Nick Clegg lovar att detta bara är början. I de korta brittiska valrörelserna får vi snart svaret: 6 maj går britterna till valurnorna. Nu gäller det bara för Libdems att hålla ångan uppe, kunna kapitalisera på sitt opinionsstöd och bli en verklig utmanare i fler valkretsar än Eastbourne.

Här hemma är det en del som anar morgonluft även för svenska liberaler. Eller kanske ett Liberaldemokratiskt FP-C-alternativ – ännu en kanske realistisk påminnelse från 1970-talet.

Media: TT hos DN, SvD, Expressen. Bloggar: Per Altenberg, Annika Beijbom, Sebastian Bjernegård, Niklas Frykman, Pär Gustafsson, Runo Johansson, Nina Larsson, Fredrik Sneibjerg, Christer Sörliden.

Intressant om , , , , , , , , , , , ,



Kategorier:Demokrati & ideologi, Utrikes & säkerhet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: