Greklandskris, räddningspaket, ”ekonomisk regering”: allt detta till trots är euron inte mindre aktuell för Sverige i dag än tidigare (som jag skrev i början av veckan). Visst krävs om- och nytanke och säkerligen en del räfst och rättarting för att inte som Johan Norberg varnar, den krisöverbryggande bron ska sluta över avgrunden.

Vi måste tillbaka till en mer normal ekonomi, men där bör Sverige sitta med vid bordet. Vår nuvarande position på staketet, som Peter Wolodarski (inspirerad av Paavo Lipponen) i dag beskriver den, är varken ansvarsfull – eller inflytelserik. Vi frånsäger oss möjligheten att påverka det Europa som ofrånkomligen kommer att fortsätta påverka oss. Och förmodligen en ytterligare ekonomisk vinst av det EU-medlemskap som redan bidragit till att göra oss så bäst i klassen som Reinfeldt & Borg gärna framhåller. Sahlin & Östros håller förstås egentligen med och håller sig lika gärna på den trygga hemmaplanen men undviker varje tillfälle till något som kan likna beröm av Alliansregeringens ekonomiska handlag.

Folkpartiet och Jan Björklund visar, måhända inopportunt men med goda skäl, färg som Sveriges mest Europavänliga parti.