Visst är det en ”jobbig kurva” över arbetslösheten sedan valet 2006 – eller rättare sagt sedan finanskrisen slog till 2008. Samtidigt som S-ledningen på debattsidan ger ytterligare rundhänta miljardlöften, skriver DN i dag (ej på nätet) om att alliansregeringen har missat målet: De arbetslösa är en dryg tredjedel fler nu än i september 2006 (8,8 procents arbetslösa nu mot 6 procent då, enligt SCB).

Detta kan ingen förneka. Förra veckan kom också besked om att utanförskapet inte har minskat sedan maktskiftet (DN, SvD). Alliansen har inte nått sina mål.

Men är det därmed ett misslyckande? Allt måste jämföras med omvärlden och sättas i relation till förutsättningarna. Och de förändrades som bekant drastiskt då finanskrisen 2008 gjorde att det tog tvärstopp i ekonomin.

Sett med de glasögonen har ju regeringen skött sig mycket bra – vilket även oppositionen nu börjar ge ett senkommet, välförtjänt erkännande av. Krisen har hanterats, statsfinanserna är i mycket god ordning, budgetunderskottet på väg mot noll och tillväxten på väg upp. Viktiga reformer har gjorts inte minst på skol- och utbildningsområdet, förändringar som lägger grunden för framtida stärkt konkurrenskraft.

De positiva beskeden kommer nu slag i slag. Vi är bland de bästa i Europa och hela västvärlden både när det gäller statsfinanser och det allmänna ekonomiska läget. Och inte minst: även om arbetslösheten är högre nu än 2006, är det fler som jobbar. Sysselsättningen har ökat. Det beror på att arbetskraften har ökat – något i sig ovanligt under en lågkonjunktur.

Än är vi inte på fast mark. Omvärlden kan fortfarande påverka oss negativt. Men när man studerar den jobbiga kurvan över arbetslösheten bör man ha hela bilden framför ögonen. Och fråga sig vad alternativet skulle ha varit, och är. Den helhetssynen är på sikt den bästa garanten för fler miljarder till välfärden. Jobbmatchen spelas fram till valdagen, med fördel alliansen.