Vädrets vildhet visar civilisationens välsignelser – och begränsningar

Vädret är vårt givna samtalsämne och just nu ger ”Simone” oss alla något att tala om. Men vi borde kanske också tala mer om civilisationens välsignelser – som gör att vi trots allt kan sitta ganska tryggt medan det blåser hårt om knuten.

Vårt intresse för väder har flera orsaker. Vårt behov av neutrala samtalsämnen. Ett klimat som verkligen innehåller variationer i väder, mellan årstider, dagar och under dagar. Och förstås våra inte så gamla rötter i bondesamhället, där väderomslag kunde betyda skillnaden mellan överflöd och svält.

Översvämning i kommersens landskap: Kållered köpstad 2006.
Översvämning i kommersens landskap: Kållered köpstad 2006.

När stormen Simone nu rasar får vår fascination för vädrets mäktiga, vilda makter fullt utlopp (DN, SvD, SR, SVT). Men vi borde kanske också tänka lite mer på, och som, de gamla bönderna – och vara glada för de framsteg som gör att de flesta av oss i västvärlden i dag tryggt kan luta oss tillbaka i soffan och följa väderrapporteringen i tv-nyheterna eller på webben. Åtminstone så länge inte strömmen går (och batteriet i surfplattan eller den bärbara datorn tar slut).

Simone är verkligen inget att ta lätt på. Hotet har varit och är reellt, mot ägodelar, och mot liv och lem.  Dödsfall har rapporterats från Storbritannien och svenskar, åtminstone på västkusten, har skäl att förbereda sig för en stormig kväll och natt.

Men utan att ta lätt på de skador på hus, infrastruktur, bohag, och verkligen utan att ta lätt på de personskador och dödsfall som har inträffat – så är Simone och hennes likar en västanfläkt, om uttrycket tillåts, jämfört med forna tiders stormar. Inte i stormstyrka, där det kan diskuteras huruvida vi går mot en klimatförändrad framtid av stormigare väder, men väl i följder för människor och samhällen. Civilisationens framsteg mäts inte minst i hur skyddade vi är mot naturens raseri. Något som vi skulle önska att många fler jorden runt fick del av.

Civilisationen kan också invagga i falsk säkerhet. Många skador och dödsfall som trots allt inträffar i samband med kraftiga naturhändelser beror säkerligen på att vi har underskattat naturen – och överskattat vår egen säkerhet. Vi överraskas av nedfallande träd, av kyla, väta och mörker, av framforsande vatten och översvämmade gångtunnlar; vi har inte rätt utrustning med oss i bilen, inte tillräckligt varma kläder, inte mat hemma för att klara oss mer än några dagar.

Och när strömmen går så visas verkligen vårt moderna samhälles svagheter, med våra kylskåp och spisar, bredband och nödlarm. I skrivande stund är tiotusentalet svenska hushåll drabbade. Elavbrott är lyckligtvis oftast inte så långvariga och blir med nedgrävning av luftledningar mer ovanliga även på landsbygden. Men det tröstar föga de drabbade när kablar brunnit upp i ledningstunnlar – som på Järvafältet för drygt tio år sedan, då jag själv drabbades, eller som i Vasastan nu i höst (DN).

Så vi har alla skäl att vara tacksamma för vår civilisation, och dess beredskap, och sprida den till andra delar av världen. Men också att slå vakt om och stärka den. Både den gemensamma och den egna. Så vi slipper kabelbränder som drabbar tusentals, och så att vi har spade och stövlar i bagageluckan.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s