Präster som försöker omvända unga, osäkra individer från deras homosexualitet tycks ha missat kärleksbudskapet. Jag är glad att Svenska Kyrkan tydligt tar avstånd men ingen ung person borde behöva riskera att möta en fördömande syn i själavården.
KÄRLEKENS BUDBÄRARE? Jesus från Nasaret, detalj av tysk stålgravering från 1800-talet.
En tro på en värld som ”kan bli så mycket bättre”, ”som den en gång var tänkt” – så motiverar en präst i Svenska Kyrkan att han vill vägleda unga, osäkra homosexuella bort från deras homosexualitet. Det talas om att ”korrigera” den lust som den unge hjälpsökande känner. Det är förstås inget nytt att religiösa företrädare motarbetar vad de ser som avvikande sexuella läggningar, men i Sverige och framför allt inom Svenska Kyrkan trodde vi kanske naivt att vi kommit längre. Kyrkans egen inställning är klar, man ska inte ägna sig åt att försöka ”bota” homosexuella. Men budskapet har uppenbarligen inte nått ut eller accepterats av alla medarbetare, vilket Uppdrag Granskning kan visa i kväll.
Jag är inte själv övertygad troende, och sedan många år inte längre själv medlem i Svenska Kyrkan, men jag tilltalas och känner gemenskap med många kristna värderingar och företrädare, inte minst det förlåtande kärleksbudskapet. En så viktig institution har också ett ansvar i samhället och gentemot sina medlemmar – inte minst dem som söker hjälp och råd vid besvärliga tillfällen. För troende, och kanske framför allt för unga människor i en skör situation, väger kyrkan och prästens ord tungt. De signaler man sänder till omvärlden är också viktiga. Under våren har vi kunnat ta del av skrämmande berättelser om det hotade och våldsutsatta homosexuella paret i Marks kommun; deras position underlättades knappast av den lokala kyrkans tidigare, långtifrån klockrena, agerande kring både själavård och vigsel. (Jag berörde detta i mitt inlägg, Jag är gay – är jag då inte också en människa?).
Det är helt enkelt ett stort ansvar att med prästens auktoritet möta människor som söker stöd och vägledning – som helt enkelt är i behov av själavård. Att då möta sådana personer med erbjudande om förbön och vad som i praktiken blir ett fördömande, är förkastligt. Den som tar på sig en själavårdande roll bör självklart visa förståelse och stärka en persons framåtanda. Riskerna är annars stora för hur en osäker, ung person tolkar budskapet och kanske väljer att leva sitt liv genom att förneka sig själv.
De präster som vill bota homosexuella med förbön och uppmanar dem att korrigera sina lustar verkar lyckligtvis vara få. Men de få som finns är för många, om de riskerar att skada unga människors livsglädje och knäcka deras självkänsla. Jag är glad över Svenska kyrkans tydliga avståndstagande men hoppas också att man sätter mer kraft bakom orden. Den präst som missar kärleksbudskapet kanske borde fundera över sitt val av yrke och arbetsplats.
Hotet mot klimatet, mänskligheten och andra livsformer på jorden konkretiseras i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel: Innan år 2100 kan delar av jorden vara obeboeliga för människor. Men konkretionen kan förhoppningsvis ge insikt och sporra till handling. Hoppet står till människans överlevnadsvilja och innovationsförmåga.
Fler skyfall och värmeböljor kan väntas i Sverige till följd av klimatförändringarna – men effekterna för oss är bland de minsta och mest harmlösa. Betydligt värre blir det i många delar av världen där torka, översvämningar och vattenbrist kommer att leda till sjukdomar, konflikter, hunger och i vissa fall så extrema förhållanden att delar kan bli helt obeboeliga för människor åtminstone de varma delarna av året. För vissa kan effekterna vara så drastiska att delar av länder, eller rentav hela små önationer, försvinner under havsytan. FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport om effekterna av klimatförändringarna ger sannerligen inga muntra utsikter (DN, SR).
Hotet från en galopperande växthuseffekt är nog att ge den mest sansade människa en släng av klimatångest. Men när hotet blir alltmer övertygande, och de hotande effekterna alltmer konkreta, ges också allt större anledning till hopp om handling.
ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare. Bild: Wikimedia/Wylve.
Få seriösa bedömare och beslutsfattare kan längre förneka de högst reella riskerna av klimatförändringen, och att det är mänskliga aktiviteter med förbränning av fossila bränslen och storskaligt köttproducerande jordbruk som är orsaken. När bevisen – och tecknen på att vi redan upplever de första effekterna av global uppvärmning – hopas, borde världens ledare sporras till handling. För enskilda människor kan klimatångesten utbytas i eget handlande – och i tryck på de ledare vars beslut har mycket större effekter än vad vi någonsin kan åstadkomma i våra privatliv.
Visst kan var och en av oss göra mycket: Sopsortera ordentligt, ersätta bil och flyg med gång, cykel och tåg, och när vi måste ta bilen eller flyget se till att göra det miljövänligaste möjliga valet och klimatkompensera. Något av det viktigaste vi kan göra, vilket har inskärpts ytterligare i dag, är att äta mindre kött. Om vi istället lägger pengarna på mindre, lite dyrare köttportioner, kanske mer närproducerat, får vi dessutom goda effekter både på hälsan, och på djurskyddet och svenska öppna landskap.
Sanningen torde dock vara att oavsett hur många kloka beslut vi kan ta som privatpersoner och konsumenter, så måste de stora förändringarna ske genom stora beslut. Dels för att alla konsumenter aldrig kommer att ha kunskapen eller möjligheterna att göra ”rätt” val. Dels för att vissa val helt enkelt måste göras politiskt eller på annat sätt genom centrala överenskommelser – t ex hur vi löser vår energiförsörjning, eller vilken slags fordon och bränslen vi ska använda oss av. Därför är det viktigaste vi kan göra som privatpersoner att hålla opinionstrycket högt.
Hittills har den globala politiska handlingskraften lyst med sin frånvaro, men i enskilda länder och i delar av världen har det gjorts framsteg och överenskommelser. EU är en av världens främsta miljöorganisationer, även om man alltid kan önska mer. I USA tycks president Obama övertygad om att han behöver använda mer exekutiva instrument och sina federala myndigheter, istället för att gå via den numera i till synes varje fråga trilskande kongressen. Och även i Kina, vars utsläpp ökar år från år och dag för dag, finns insikt om och vilja att göra något åt klimathotet. Det som behövs nu är insikt att arbetet behöver accelereras. Varje land och varje bilateral överenskommelse som skärper miljöregler är ett framsteg. Ju fler som går åt rätt håll, desto större marknad och förutsättningar för ny, miljövänlig teknik.
Klimathotet handlar förstås inte ”bara” om miljön, och mänsklighetens livsbetingelser i slutet av detta århundrade. Det handlar om kostnader och säkerhetsrisker redan nu. Vad beroendet av fossila bränslen betyder i säkerhetspolitiska termer torde ha varit uppenbart långt innan Putin började vrida åt gaskranarna, och vad klimatförändringar kan kosta i form av förstörda liv och tillgångar torde nu stå uppenbart för alla, inte minst i Kinas avgasdränkta megastäder. Omvänt kan ny teknik och nya produkter betyda ny ekonomisk utveckling och nya jobb.
Det är utveckling och ny teknik, snarare än försakelse, som kan rädda mänskligheten från klimathotet. Störst insatser görs genom att plocka de lägst hängande frukterna – genom att satsa på att eliminera eller lindra de största utsläppskällorna eller förhindra att de överhuvudtaget uppkommer eller växer sig stora. Miljontals små vedeldar, stora orenade kolkraftverk och metangasproducerande köttdjur i mindre utvecklade delar av världen kan snabbt ge betydligt större effekt än dyra åtgärder på hemmaplan, där mycket av de billigaste insatserna redan är gjorda. Det handlar till stora delar om Afrika och Asien, men också om länder inte långt bort, i Europa, där EU:s olika program också kan betyda mycket. Allra viktigaste är att hjälpa mindre industrialiserade samhällen att ta genvägen till dagens och framtidens miljövänligaste teknik – och inte den mödosamma, miljöovänligare omväg där vi befinner oss.
Att vi ska göra stora insatser via miljöbistånd, handel och partnerskap innebär förstås inte att vi ska luta oss tillbaka i Sverige och Europa. Vi har både en transportsektor och en uppvärmning där mycket återstår att göra, trots miljövänligare fordon och bränslen och utbyggd fjärrvärme.
Jag har fortfarande svårt att förstå hur utbytet av kärnkraft mot kol och gas skulle vara klok miljö- (eller säkerhets-) politik). En växande fordonsflotta som förtar vinsten av bättre bilar och bränslen kräver nya typer av insatser. Större samhälleliga investeringar i infrastruktur, framför allt i spår för både person- och godstransporter på järnväg, vore strategiskt viktiga. EU-pengar kan göra nytta för energiomställning även i Sverige (SR). Och solcellernas genombrott (inte bara i miljöprojekt som det DN i dag skriver om på Järva) kräver inte bara teknik, utan även ett modernt regelverk (som möjliggör att sälja överskottsel ut på nätet utan krångel med skatter och regler).
Det är okej att drabbas av klimatångest. Det vore rentav bra om världens ledare fick en släng av denna moderna åkomma. Bara det leder till handling. Människan har både vilja att överleva, och uppfinningsrikedomen att göra det.
I dag ägnar jag en dag åt en av de viktigaste sakerna i mitt liv jämte politiken: Körsången. Min kör är både ett kulturellt och ett socialt andningshål. Och körsång liksom kultur i allmänhet är ju bevisat hälsosamt, för kropp och själ.
HÄLSOFRÄMJANDE. För egen del passar körsång bättre än yoga (även om jag prövat det senare också).
Som många musikälskare kan intyga krävs varken instrumentfärdighet eller notkunskap för att melodier och toner ska ha en viktig plats i ens liv. Det gäller också för utövande – åtminstone i form av körsång. Själv får jag lita till örat och muskelminnet, och kopplingen mellan hörsel, hjärna, andning, kropp och sång hör till det som gör körsång så roligt, utmanande – och nyttigt.
För mig är torsdagskvällarna med kören ett andningshål, och i dag var terminens höjdpunkt: kördagen med en hel lördags repetition, och umgänge. För körsjungandet, där svenskarna är världsledande, är förstås i hög grad en social aktivitet. Vad kan vara mer sammanförande än att låta sina röster förenas till en, i stämman, och till harmoni, i kören? Sedan finns naturligtvis utrymme för många trevliga samtal, över fika och middagar.
Nyttigt ja – en dag med kören är ett slags motionspass, som kräver mycket energi. Men vi får också mycket energi tillbaka, av sången och varandra. Körsång har liknats vid yoga; med min begränsade erfarenhet av meditation är jag fel person att döma men andning och kroppskontrollen står i fokus. Ökat välbefinnande och mindre stress – som kan mätas rent fysiskt – är både omvittnat och belagt.
Körsång, liksom annan kultur som vi tar del av eller allra helst utövar, torde också gynna hjärnans hälsa och utveckling. Kopplingen mellan det fysiska och psykiska, praktik och intellekt, eller kropp och själ om ni så vill.
Sången rustar mig för supervalåret. Men först middag – och en tidig kväll.
Badsäsongen känns kanske avlägsen, även om plusgraderna har återvänt. Men i år kommer alla som vill bada vid Hornsbergs Strand att kunna göra det helt lagligt. Nu återstår bara alla praktiska detaljer! Jag kommenterar detta med glädje i dagens Mitt i Kungsholmen.
BADPLATS. Hornsbergs Strandpark blir snart officiell badplats – med riktiga badstegar, om Folkpartiet får som vi vill. Foto: Holger Ellgaard, via Wikimedia.
Efter att vattenkvaliteten har fått godkänt blir det i år fritt fram med ett officiellt bad vid Hornsbergs Strand på nordvästra Kungsholmen. Därmed får bl a vi i Folkpartiet som vi vill. Nu återstår ”bara” det praktiska: Att ersätta de rangliga räddningsstegarna, som aldrig varit avsedda att användas så frekvent, med rejäla badstegar. Att spärra av badet mot farleden utanför. Och att inrätta offentliga toaletter. Jag tillfrågades om lokaltidningen Mitt i om vad Folkpartiet och jag anser – och vi är förstås väldigt glada!
Är snöröjning en politisk fråga? Kan snöröjning liknas vid försvarspolitik? Den säger i varje fall något om regeringsförmågan, om än på kommunal nivå.
Snöyra. Bild från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, msb.se
I vårt hus har vi skottningsveckor. Vår port ligger en bit in från gatan och vi delar ansvaret, en vecka per lägenhet och säsong. Glädjen över att i år ha kommit undan med en snöfri vecka, accentueras förstås av att vi förra säsongen stod med ansvaret 5 december, när det första stora snöovädret drabbade Stockholm. Då är det bara att bita ihop, gå upp en kvart tidigare och ge sig ut i kylan med skyffel och grus så alla kan ta sig ut ur huset utan att pulsa senast klockan sju.
Det är lätt att glömma snöns vedermödor mellan säsongerna. Den barnlika glädjen över vita flingor och den mer vuxna tillfredsställelsen över att det blir lite ljusare på marken och taken under den mörka årstiden, kan snabbt förbytas i frustration över isiga trottoarer och snövallar, och över behovet att skotta fram bilar eller vägen till dörren. Frustration som lätt riktas utåt – mot de som är ansvariga, om inte för snöfallet så för den kommunala snöröjningen.
Snöröjningen kan liknas vid försvaret. Inte bara för att ”hotet” verkar komma från samma håll (se Aftonbladet-ettan till höger). Alla (nästan alla, när det gäller försvaret) är ense om att det behövs. Ingen vet hur stora behoven blir eller när de uppstår, men beredskapen måste vara hög. Medan snöröjningens eventuella brister är ett återkommande samtalsämne i vardagen under vintern, är det en fråga under hela året just för de ansvariga. Och om fel uppstår – vems fel är det? Politikerna, som anslagit pengar? Tjänstemännen, som skött upphandling? Entrepenörerna, som eventuellt inte uppfyller avtalen?
Till skillnad från försvaret vet vi med största sannolikhet att snöröjningen behövs, i någon utsträckning, varje säsong. Dess förmåga prövas därför återkommande. Och den förmågan kan – faktiskt – spela en politisk roll. Som försvarsfrågan på nationell nivå inte avgör valet men kan påverka bilden av förmågan att styra landet, kan snöröjningen i en kommun påverka bilden av hur den lokala ledningen sköter sig. Det handlar helt enkelt om regeringsförmåga.
Solig snöröjning i Stockholm. Foto Svartpunkt AB, från stockholm.se
En del menar att Moderaternas tillbakagång och maktskiftet i Stockholm från blått till rödgrönt 2002, berodde delvis på missnöje med snösituationen under den gångna vintern. I början av 2000-talet fick vi ju åter vänja oss av med 90-talets snöfattiga vintrar.
Till snöröjningens våndor hör att man kan planera för värsta scenarier – men inte garantera sig mot dem. Resurserna för att klara de värsta snöovädren så snabbt och på ett sådant sätt att människors vardag ska kunna fortgå opåverkade är helt enkelt inte försvarbara att avsätta i någon kommunal eller statlig budget. Snö hör helt enkelt till villkoren på våra nordliga breddgrader, och att peka på det hör också till förtroendevaldas ansvar. Men det finns många steg innan de värsta scenarierna, steg som måste fungera.
För övrigt är snön tydligen både mördarsniglars och fästingars bästa vän, när de försöker övervintra isolerade under ett tjockt vitt täcke. Så låt oss hoppas på några snöfria – men kalla – veckor. Inte för snöröjningens utan för för alla trädgårdsvänners, hundägares och skogsströvares skull.
Julen kan vara en glädjens och generositetens högtid. Låt oss fira i den krets vi önskar, men tänka på och agera även för andra. För mig är en fiktiv fjortonåring julens ängel. Hans motsvarigheter finns i verkligheten.
Den liberale tomten i landstingskorridoren fick vakta flyktingbarnens julklappar några dagar.
Julen är årets höjdpunkt, inte bara för barn. Många längtar efter fina klappar eller julbordets delikatesser, andra hoppas på frid, eller fröjd, eller rentav fart. Vissa vill helst ha vita vidder och hustak, andra drar till sol och värme, vissa av oss trivs rätt bra med plusgrader och en grön jul. Jag önskar alla just den jul just de önskar sig.
Mest av allt önskar jag en god jul för dem som mest önskar att pappa, mamma eller partnern inte ska dricka för mycket och bete sig illa; för dem som hoppas på en fridfull jul i allra mest grundläggande betydelse, utan rädsla för slag, och utan klumpar i magen. Och för dem som inte har några självklara personer att fira med, eller dem som är på flykt från hem och härd.
För några av de sistnämnda gjordes en fin insats av goda, hjärtevarma vänner häromdagen: En fråga från en vän på Facebook som delades gav upphov till flera kassar julklappar till gömda flyktingbarn och deras familjer. Själv hade jag inte några överblivna leksaker att bidra med, och jag brukar vara rätt duktig på att fort skänka bort det som går till Myrorna eller Stadsmissionen, men jag kunde åtminstone hjälpa till att dela appellen och vara sambandscentral för en del av gåvorna – se bilden ovan till höger. I går hämtades de och fördes vidare till Läkare i världen och andra organisationer som hjälper flyktingar och andra behövande, som inte har någonstans att fira jul och ingen som ger dem julklappar. (Läs mer på Stockholmsbloggen.)
Karl-Bertil sjunger julsånger på ölcaféet. Bild från svt.se – där ni kan se julsagan på julaftons kväll, precis som varje år.
”Du är en riktig Karl-Bertil i modern tappning”, sade jag till initiativtagaren. Karl-Bertil Jonsson, denne evige snusförnuftige livsdomsvise fjortonåring i Tage Danielssons underbara tecknade julsaga, är för mig mycket av vad julen handlar om, och var ämnet för en krönika i NU för några år sedan.
Nej – inte om att ”ta från de rika” på eget bevåg (även om byrådirektörer och pensionerade generaler blir glada för att slippa tändstickstavlor på Bodens fästning, och belönar initiativet med fikon och medalj). Inte heller om den socialism, som väl var Tage Danielssons ideologiska hemvist. Utan om medmänsklighet, givmildhet, att se den andre – och sig själv.
Jag förespråkar inte ett välgörenhetssamhälle – jag vill se ett starkt välfärdssamhälle. Den grundinställningen delar jag nog med socialisten Tage Danielsson, och med många andra liberaler, även om vi nog kan tvista om utformning och upplägg. Jag tar gärna från ”de rika”, via demokratiska beslut och med en rimlig skattesats (helst inte mer än 50 procent av någon del av någons inkomst; mer är sannolikt kontraproduktivt). Men välgörenhet har också en plats att fylla, civilsamhället har en viktig roll att spela, och frivilligorganisationer kan göra saker och hjälpa på ett sätt som det offentliga aldrig kan eller bör. Det är också välfärd – mer än välfärdsstaten.
Och jag förespråkar humanismen och humorn i mitt julevangelium: Du Karl-Bertil Jonsson, som är fjorton år, tänk vad du förstår; tänk vad du är klarsynt, gänglige gestalt – kanske du begriper allt.
Nästa onsdag, 11 december, fastställer Folkpartiet i Stockholm våra listor till kommun- och landstingsvalen. Jag satsar liksom jag gjort de senaste åren och under hela hösten på en bra plats på kommunlistan – för att jag vill vara med och driva politik och göra Stockholm bättre, för alla stockholmare. Jag siktar på plats 4 på kommunlistan i andra kretsen, som omfattar Kungsholmen-Essingeöarna och Bromma.
I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
Jag brinner för att underlätta livet för dem som har det svårast i samhället. Jag provoceras oerhört av alla tendenser att sätta de mest utsatta i andra rummet, och jag är mäkta stolt över när folkpartister som Lotta Edholm tar strid för rumänska tiggare – mot Rumäniens regering, om så krävs.
I provvalet placerade jag mig på en tionde plats, i hela Stockholms stad – klart före efterföljande personer i andra kretsen, och med betydligt fler röster. På vårt kretsmöte 12 november vann jag också stöd för att stå på den fjärde platsen, med drygt 2/3 av rösterna. Tyvärr valde nomineringskommittén att lägga ett förslag som inte speglar detta och jag vill nu berätta om varför jag hoppas att du och andra ändå kommer att stödja mig i min strävan.
Om jag fick chansen att komma in i fullmäktigegruppen, skulle jag gärna fortsätta arbeta med den liberala kulturpolitiken. Jag vill också koppla samman det lokala och det stadsövergripande vilket märks inte minst i stadsmiljöfrågor: hur vi bygger staden, hur trafiken fungerar men också allt mellan husen och gatorna. Den populära kvartersstaden ska växa, liksom trädgårdsstaden. Och bland de täta kvarteren behövs ett levande offentligt rum med grönskande parker, konst, torg och mötesplatser.
Mitt liberala engagemang i mer organiserad form började i Folkpartiet (som faktiskt kom före LUF för min del) 1998 och sedan dess har jag varit aktiv i Falköping, Göteborg och sedan 2000 i Stockholm.
På Kungsholmen där jag bor sedan 2005 har jag drivit en lång rad lokala frågor, inte minst kring parker, stadsbyggnad och stadsmiljö, och är ordförande i lokalföreningen (sedan 2011; dessförinnan vice ordförande från 2006). I staden har jag framför allt engagerat mig i kulturfrågor, med flera kulturpolitiska uppdrag som jag tror mig sköta på ett bra sätt. Jag är också engagerad i en rad andra frågor och har varit aktiv i att forma vår Stockholmspolitik, varit flitig i talarstolen och med yrkanden – som ofta vinner stöd på våra representantskap. Mitt politiska intresse är brett, i jämställdhet, försvarspolitik, skatter, energi och mycket annat, och jag brinner för att skriva. Det framgår inte minst här på min blogg. Jag vågar säga att jag dessutom är en av de flitigaste och mest publicerade insändarskribenterna i Folkpartiet i Stockholm.
Jag är också anställd i Folkpartiet, i landstingskansliet sedan 2006. Men jag har långt dessförinnan, och hela tiden parallellt, alltså haft ett ideellt och ett fritidspolitiskt engagemang. I min yrkesroll som landstingsrådssekreterare har jag i princip aldrig någon funktion inom Folkpartiet i Stockholms stad. Däremot hoppas jag förstås att den kunskap och kommunikativa förmåga jag har och får utöva som pressekreterare i landstinget kan komma till nytta också i fritidspolitiken. Precis som alla fritidspolitikers yrkeserfarenheter är värdefulla.
När jag inte är den liberale politikern och tjänstemannen så är jag Rasmus, 33 år gammal, gift, körsångare och bokslukare.
Jag har så mycket att ge och ska nu försöka göra allt för att det blir så. Tack för din tid!
In the Ghetto, sången som Elvis gjorde berömd och många andra sjungit, är mitt val av sololåt på årets vinterkonserter. Den grep mig mer än jag hade trott.
In the Ghetto är ingen munter sång.
Sång och musik är en viktig del av mitt liv, även om jag varken kan läsa noter eller spela något instrument. Att jag oftast klarar mig igenom t o m mörka november med rätt glatt humör, skyller jag delvis på att det är då höstterminens körsånger börjar sätta sig – och tonerna bli musik. På årets vinterkonsert hade vi i Corona, som vår kör heter, ett 60-talstema, samt förstås en del vintriga, juliga sånger. Jag sjöng en kort sololåt – In the Ghetto – som förenar de två tema.
Aldrig hade jag trott att Elvis gamla hit skulle gripa mig så som den gjorde. Den kan kanske ses som en mörkare pendang till den kristna grundberättelsen, med ett likaledes blodigt – men mer hopplöst – slut. Och om man sjunger den, lyssnar på orden, så är det ett sannskyldigt julens allmänmänskliga budskap. Inte bara i det i dubbel bemärkelse hårda Chicago-klimatet, från förr, utan även i Sverige och Stockholm, i dag.
Känslosamheten kan passa i adventstid, då man får vara mer sentimental än någon gång annars, men budskapet bär året om: Ett barn behöver en hjälpande hand, om hen inte ska bli en arg ung man, eller kvinna, en dag.
Kallt, blåsigt och snöigt – vinter i Chicago.
As the snow flies On a cold and gray Chicago mornin’ A poor little baby child is born In the ghetto
And his mama cries Cause if there’s one thing that she don’t need It’s another hungry mouth to feed In the ghetto
People, don’t you understand The child needs a helping hand Or he’ll grow to be an angry young man some day Take a look at you and me, Are we too blind to see, Do we simply turn our heads And look the other way
Well the world turns And a hungry little boy with a runny nose Plays in the street as the cold wind blows In the ghetto
And his hunger burns So he starts to roam the streets at night And he learns how to steal And he learns how to fight In the ghetto
Then one night in desperation A young man breaks away He buys a gun, steals a car, Tries to run, but he don’t get far And his mama cries As a crowd gathers ‘round an angry young man Face down on the street with a gun in his hand In the ghetto
As her young man dies, On a cold and gray Chicago mornin’, Another little baby child is born In the ghetto And his mama cries
Människor verkar bli ”smartare” i takt med att vi och vår omvärld utvecklas. Det ger hopp att vi ska klara att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför. Förhoppningsvis kommer vi också att må bra som människor i denna ljusnande framtid.
Den vitruvianske mannen av renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Foto från Wikimedia, Luc Viatour / http://www.Lucnix.be
Vi är egentligen stenåldersmänniskor som inte är anpassade till att leva i den moderna, industrialiserade, informationsflödande världen. Det är en så kallad sanning som förs fram från tid till annan, och som får förklara allt från olika dieter till psykisk ohälsa. I själva verket tycks vi och våra hjärnor dock anpassa oss relativt snabbt till utvecklingen av vår omvärld, den miljö vi vistas i och de val och utmaningar vi ställs inför.
Intelligenskvoten har stigit kraftigt i världen under den tid man mätt på 1900-talet, som dagens morgontidning visar i ett intressant reportage (DN). Den utveckling med ökade resultat på IQ-tester som setts i västvärlden går nu fortare i utvecklingsländer. Världen går mot en jämlikt smartare framtid. Detta väcker förstås alla möjliga frågor om orsaker och effekter. Vi har kanske inte blivit rakt av mer intelligenta – men mer moderna, mer anpassade till det moderna samhälle vi samtidigt gradvis har skapat.
För en liberal framtidsoptimist är ökande mänsklig intelligens förstås välkomna och goda nyheter. Det kan innebära att vi blir mer självständiga i våra beslut, mindre benägna att följa dogmer – och förhoppningsvis mer öppna för demokrati och andras såväl som egna mänskliga rättigheter. Kanske är detta en del i förklaringen att ekonomisk-teknisk utveckling och demokratiska värderingar ofta verkar ha ett samband?
Domedagsprofetior har genom mänsklighetens historia ofta kommit på skam. Vi har ännu inte drabbats av den massiva överbefolkning och knapphet som utmålats av många siare från Malthus och framåt. Vi löste freonernas och ozonhålens utmaningar. Vi avslutade kalla kriget utan ett hett kärnvapenkrig.
Kanske kan vi också hysa tillförsikt om att den stora enpartidiktaturen Kina i framtiden går i en demokratisk riktning med respekt för mänskliga rättigheter? Och att vi kan lösa klimatutmaningen, trots de svårigheter som visat sig allra senast nu vid klimattoppmötet i Warszawa?
Förhoppningar och framtidstro innebär inte naivitet. Problemen löser sig förstås inte själva, hur intelligenta vi än blir. Vi måste också använda intelligensen. Klimathotet försvinner inte om vi lutar oss bekvämt tillbaka i luftkonditionerade SUV:ar, drivna på bränsle från olja eller skiffergas, på väg hem mot ännu en middag på nötbiff lagad med el från kolkraftverk, med en matkasse där en stor del kommer att slängas oätet.
Intelligens betyder inte heller automatisk lycka. Den ökande psykiska ohälsan i samhället (se exv SvD) beror kanske delvis på att vi känner efter mer, har tid att reflektera över hur ”vi mår egentligen”, eller helt enkelt sätter andra ord på vissa känslor. Att många unga mår dåligt i dag – beror det enbart på ett svårare vuxenblivande och mer utdragen etablering av arbets- och bostadssituationen? Mycket annat har ju blivit så mycket bättre, både materiellt och sett till hur unga och barn behandlas och bemöts. Har vi helt enkelt blivit lite ovana vid motstånd och motgångar? En sådan ”curling”-effekt, som både SvD:s Maria Carling och DN:s Hanne Kjöller tar upp i dag, kan nog påverka både yngre och äldre.
Intelligens är ett verktyg som ger möjligheter. Det är människans intelligens som har löst problem och fört oss framåt i utvecklingen, från elden och de första redskapen till partikelaccelaratorer och smarta mobiltelefoner. Vi har alla möjligheter att fortsätta framåt – om vi är smarta nog att använda verktyget.
För en lustläsare är en efterlängtad bok en höjdpunkt. Donna Tartts nya verkar inte svika förhoppningarna.
Böcker är ett omistligt sällskap i livet för många. Med pocket eller e-boksläsare är de följeslagare i vardagen och kan fylla varje potentiell stund – i väntrum, kollektivtrafik eller på trampmaskinen.
En god bok är något att längta till – och något som lämnar en saknad efter sig när den är slut. En saknad som bara kan botas med en ny dos god läsning. Samtidigt som det alltid ger en tillfredsställelse att ställa in en läst bok i bokhyllan, eller i ge bort-högenä till Myrorna, eller markera den som läst i e-boksbiblioteket.
Bokläsning kräver framförhållning. Själv har jag alltid flera välfyllda hyllor olästa böcker – och numera en lång lista olästa e-böcker i min Kindle. Listan över potentiella nyinköp är förstås ännu längre. Vilken nästa bok blir kan jag planera men säkert vet jag inte förrän det är dags att välja.
En bok jag var rätt säker på stod näst i tur så snart jag packade upp den är Donna Tartts ”The Goldfinch”. En bok som jag kastade mig över så fort jag såg den recenseras i NY Times. ”A Dickensian novel” – vem kan motstå det?
Tartt är ingen författare som flörtar med sina läsare genom täta publiceringar. Att vara ett Tartt-fan kräver uthållighet. Hennes tre böcker har kommit med tio års mellanrum. De är alla mycket olika i sina intriger och miljöer – men alla något slags blandning av det fantastiska och otäcka, med en reflekterande huvudperson i en, väldigt speciell, vardagsmiljö. En student som släpps in i en trång vänkrets backanaliska övningar i en klassisk collegemiljö. Ett halvt negligerat barns äventyr inom ramen i en kärleksfull men märklig familjebildning i den amerikanska södern i en föränderlig tid.
En pojke, en tragedi, ett konstverk som försvinner. En thriller och en problematisk uppväxtskildring. Redan efter de första sidorna kan jag konstatera att Tartt verkar leverera igen. Värd sin väntan. Men tur att det finns så många andra bra böcker att njuta av under decenniet emellan.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.