Kategori: Liv & leverne

Liv & leverne, Trafik

Luftburen civilisation

20131102-120840.jpg

Vår handhållna elektronik fortsätter sitt segertåg – med vissa protester. Snart slipper vi stänga av mobilen när vi flyger. Flyget som i sig är ett monument över vår civilisation – och dess säkerhetskrav.

Smarta mobiler har blivit ett oundgängligt sällskap i alla livssituationer och fyller obönhörligt luckorna i vardagen, i köer och i kollektivtrafiken, ersätter tidningen på toalettbesök – och kritiseras för att rentav stjäla föräldrars uppmärksamhet från sina barn. Mobilens plats i våra liv uppmärksammades av våra morgontidningar i veckan. (SvD 1, SvD 2.)

Det är föga förvånande att nya företeelser i vårt samhälle väcker debatt och visst motstånd, inte minst en så dominerande företeelse som den smarta mobilen. Själv tror jag att det finns föga orsak till oro. Människor har anpassat sig – men också anpassat – och införlivat otaliga tekniksprång, verktyg och leksaker genom sin historia.

Uppfinningsrikedomen, anpassningen och införlivandet är lite vad mänsklig civilisation handlar om. Och att det är elektronikens och inte dess skeptiker som har framtiden för sig visas väl tydligt av att påslagna mobiltelefoner nu kommer accepteras även på flygplan (i USA; IDG).

Flygandet är förstås i sig en manifestation av civilisation. Inte i första hand själva tekniken och massresandet – där utvecklingen av den förra är vår fromma förhoppning att minska den djupt problematiska miljökonsekvenserna av de senare.

Det är flygplatsens ordning, processer och köer som manifesterar civilisation. Vår mestadels stoiska acceptans av säkerhetskontroller och väntetider.

Och det är flygandets sårbarhet, vår gemenskap med främlingar under några timmar i luften. En sårbarhet som trots allt hanteras så väl att flygande är vårt säkraste transportmedel, och så att gårdagens tragiska incident på LAX i Los Angeles trots allt tillhör undantagen (SvD; LAX-flygplatsen på bilden ovan, från wikimedia).

Flygplatsen som ett eget, autonomt samhälle, en skyddad global zon, öppen mot omvärlden men lite mystiskt sluten mot omgivningen.

Allt förstås försett med wi-fi och internationellt flexibla laddningsurtag.

Demokrati & ideologi, Liv & leverne

Vädrets vildhet visar civilisationens välsignelser – och begränsningar

Vädret är vårt givna samtalsämne och just nu ger ”Simone” oss alla något att tala om. Men vi borde kanske också tala mer om civilisationens välsignelser – som gör att vi trots allt kan sitta ganska tryggt medan det blåser hårt om knuten.

Vårt intresse för väder har flera orsaker. Vårt behov av neutrala samtalsämnen. Ett klimat som verkligen innehåller variationer i väder, mellan årstider, dagar och under dagar. Och förstås våra inte så gamla rötter i bondesamhället, där väderomslag kunde betyda skillnaden mellan överflöd och svält.

Översvämning i kommersens landskap: Kållered köpstad 2006.
Översvämning i kommersens landskap: Kållered köpstad 2006.

När stormen Simone nu rasar får vår fascination för vädrets mäktiga, vilda makter fullt utlopp (DN, SvD, SR, SVT). Men vi borde kanske också tänka lite mer på, och som, de gamla bönderna – och vara glada för de framsteg som gör att de flesta av oss i västvärlden i dag tryggt kan luta oss tillbaka i soffan och följa väderrapporteringen i tv-nyheterna eller på webben. Åtminstone så länge inte strömmen går (och batteriet i surfplattan eller den bärbara datorn tar slut).

Simone är verkligen inget att ta lätt på. Hotet har varit och är reellt, mot ägodelar, och mot liv och lem.  Dödsfall har rapporterats från Storbritannien och svenskar, åtminstone på västkusten, har skäl att förbereda sig för en stormig kväll och natt.

Men utan att ta lätt på de skador på hus, infrastruktur, bohag, och verkligen utan att ta lätt på de personskador och dödsfall som har inträffat – så är Simone och hennes likar en västanfläkt, om uttrycket tillåts, jämfört med forna tiders stormar. Inte i stormstyrka, där det kan diskuteras huruvida vi går mot en klimatförändrad framtid av stormigare väder, men väl i följder för människor och samhällen. Civilisationens framsteg mäts inte minst i hur skyddade vi är mot naturens raseri. Något som vi skulle önska att många fler jorden runt fick del av.

Civilisationen kan också invagga i falsk säkerhet. Många skador och dödsfall som trots allt inträffar i samband med kraftiga naturhändelser beror säkerligen på att vi har underskattat naturen – och överskattat vår egen säkerhet. Vi överraskas av nedfallande träd, av kyla, väta och mörker, av framforsande vatten och översvämmade gångtunnlar; vi har inte rätt utrustning med oss i bilen, inte tillräckligt varma kläder, inte mat hemma för att klara oss mer än några dagar.

Och när strömmen går så visas verkligen vårt moderna samhälles svagheter, med våra kylskåp och spisar, bredband och nödlarm. I skrivande stund är tiotusentalet svenska hushåll drabbade. Elavbrott är lyckligtvis oftast inte så långvariga och blir med nedgrävning av luftledningar mer ovanliga även på landsbygden. Men det tröstar föga de drabbade när kablar brunnit upp i ledningstunnlar – som på Järvafältet för drygt tio år sedan, då jag själv drabbades, eller som i Vasastan nu i höst (DN).

Så vi har alla skäl att vara tacksamma för vår civilisation, och dess beredskap, och sprida den till andra delar av världen. Men också att slå vakt om och stärka den. Både den gemensamma och den egna. Så vi slipper kabelbränder som drabbar tusentals, och så att vi har spade och stövlar i bagageluckan.

Demokrati & ideologi, Liv & leverne

Äntligen namnlagsändring?

För några år sedan, efter mitt giftermål, fick jag ofrivilligt stifta närmare bekantskap med namnlagens irrgångar. Den hindrade oss nämligen från att ta de mellan/efternamn som vi önskade. Jag skrev om detta i SvD, skrev en krönika i det liberala nyhetsmagasinet NU och bloggade här och här.

Det ska – precis som jag gjorde då – förstås sägas att inskränkningen av mitt liv och min frihet var betydligt mindre än för andra som drabbades av namnlagen. Exempel som jag nämnde var en person som inte fick ”blanda” förnamn som traditionellt anses vara manliga respektive kvinnliga, och problem för personer med skyddad identitet som ville ta ett vanligt ”-son”-namn.

Nu verkar en ändring äntligen vara på gång. Enligt Ekot, som också bett mig om en kommentar, kommer namnlagskommittén att föreslå förändringar som gör att folk själva får bestämma vad de ska heta i större utsträckning, och att staten får bestämma mindre. Det är viktigt och bra. Även om det nog finns mer onödiga regleringar att rensa undan, och även om det tagit väl lång tid att komma fram till detta självklara.

Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Liv & leverne

Religionsfri aska

När min far gick bort för ett år sedan rådde aldrig något tvivel om var han skulle få sin sista vila. Det hade han uttryckt mycket klart, och ingen fann det annat än naturligt än att han fick sin urna sänkt i Kinnevikens vatten utanför Lidköping – den stad där han föddes, och där han efter ett mångskiftande liv dog, efter den bästa tänkbara omvårdnad och i den bästa tänkbara miljö på Hospice Gabriel.

För andra anhöriga är valet av sin avlidna närståendes sista viloplats inte lika självklar. För en del kan det till och med finnas en önskan om att ha detta vilorum uppdelat på fler platser. För en person med rötter och släkt i ett land, och ett senare liv och kanske familj i ett annat, kan det själv vara naturligt att efter döden kunna vila i bägge länderna.

Att i Sverige få tillstånd till att dela en avliden persons aska är dock mycket svårt, vilket har rapporterats om på flera ställen i sommar (Kyrkans Tidning, Sydsvenskan, SR International och senast i dag i SR Stockholm). Lagstiftningen talar om en pietetsfull hantering och enbart starka religiösa skäl för undantagsfall. Representanten för en familj som till slut fick rätt i förvaltningsrätten, tycker att det är märkligt att en domstol i Sverige ska bedöma hur starka någons religiösa skäl är. Jag håller givetvis med och skulle vilja gå steget längre.

Lagstiftaren bör överhuvudtaget inte ställa några religiösa krav på privatpersoner. Lagen har säkerligen en mycket rimlig historisk-kulturell förklaring, från en tid då statskyrka och kristendom hade en mer framträdande roll. Det är en tid som vi gudskelov (!) har lämnat bakom oss. Det är dags att låta sekularismen och religionsfriheten råda även på begravningsområdet.

Naturligtvis ska begravningar och hantering av avlidnas aska inte ske i ett regellöst tillstånd. Etiska och humanistiska värden, respekten för människans personlighet även efter döden, kräver en värdig hantering. Men ansökningar om att få dela på en älskad anhörigs aska ska inte grundas i religiösa hänsyn. En sådan diskriminering är knappast ”pietetsfull” mot dagens moderna människor och traditioner.

Demokrati & ideologi, Liv & leverne

Namnlagen – en onödig lag

I dag skriver jag på svd.se om en av Sveriges mer onödiga lagar: namnlagen. Som nygift har jag nyss själv erfarit dess inskränkningar i människors liv och frihet: vi hindrades att ta ett gemensamt mellannamn och efternamn, och från att ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Och det finns värre exempel.

Som socialliberal ser jag pragmatiskt på olika inskränkningar som de facto minskar människors frihet: hindrar de att andras frihet inskränks ännu mer, eller finns andra välgrundade motiv? Jag är t.ex. en varm anhängare av vår svenska alkoholpolitik, som hjälper många missbrukare och deras anhöriga. Men onödiga lagar är förmynderi som är oacceptabelt för en liberal. Därför bör namnlagen avskaffas. Det finns säkert fler exempel, förslag är välkomna.

Uppdaterat: Om detta skriver också bl.a. Seved Monke, Gudrun Schyman, Gulan Avci, Jesper Svensson.

Intressant om , , ,

Hälsa, Liv & leverne

Fettskrock och rökskräck

Sedan 1980-talet har vi halverat intaget av smör och mindre mättat fett har räddat 5.000 av oss från döden i hjärtinfarkt. Och på bara fem år har antalet rökare minskat med 200.000. Positiva nyheter från gårdagens Rapport respektive dagens DN, inte sant?

Övervikt och fetma är sedan länge benämnda som våra nya stora folksjukdomar. Vällevnaden, stillasittandet, skräpmaten, ojämlikheten, alienationen: förklaringarna kan vara många, lika många som de olika dieter som saluförs, var och en som närmast allena saliggörande.

Att ingen av de populära dieterna är någon mirakelkur, åtminstone inte för hälsa och smärthet på sikt, verkar ju nu ha visats vetenskapligt: En några veckor gammal nyhet som sammanfattades med budskapet ”rör på dig och ät mindre” sade helt enkelt att fettsnålt eller kolhydratsnålt inte spelar så stor roll, viktnedgången (inte särskilt dramatisk) kommer oavsett. Inte så konstigt när man i praktiken svälter kroppen genom att plocka bort någon av dess huvudbränslen.

Vi behöver som bekant både fett och kolhydrater, men för att leva hälsosamt på lång sikt bör det vara rätt fett och rätt kolhydrater (inte bantning men förvisso en slags diet). Medelhavsinspirationen med olivolja, bönor och annat fleromättat istället för det klassiska mättade fettet i kött och smör har länge varit en sådan hälsotrend, liksom fullkorn och osötat bröd istället för sirapslimpa och de förrädiska bantarflingorna (jag har länge förundrats över falskheten i marknadsföringen av Special K med över 20 procent socker). Det hindrar förstås inte en och annan blodig biff, béarnaiseportion eller Marabou mjölkchoklad (eller ännu hellre mint- eller apelsinkrokant…)

Balanserad kost – och ett liv i rörelse så att vi gör av med det vi stoppar i oss. En balans som ändå kan vara lättare att tala om än att leva efter.

Obalanserad blir också lätt dietdebatten. De som vill göra upp med ”fettskräcken” går till angrepp mot de som förfäktar mer traditionella kostråd. Vissa vill bannlysa bröd, andra charkprodukter. Själv tycker jag att en uppdaterad tallriksmodell (lite mer olivolja, lite mer fullkorn, gärna ägg och avocado…) verkar vettig. Att äta sig mätt på mättat fett kan nog vara bra för midjan men hur ser det ut med fetthalterna i blodkärlen?

Så var det motionen… och rökstoppet! Se där otvivelaktiga hälsoråd som alla kan skriva under på, så kan vi undvika några hjärtinfarkter till. Och glöm för all del inte heller att vi lever bättre och längre än någonsin tidigare.

Intressant om , , , ,

Liv & leverne, Stockholm

Oslo: midlertidig ur funktion
På Nasjonalgalleriet, liksom på Kulturhistoriska museet, lämnar man sina väskor och det man vill släppa bära på i förvaringsboxar – som på så många andra museer världen över. Men på de två museer vi besökte i Oslo i helgen var uppskattningsvis en fjärdedel eller en tredjedel av de rätt slitna boxarna ur funktion.

Det kändes lite som den norska huvudstaden i sin helhet, när vi kämpade oss fram på moddiga trottoarer, tog oss över mindre snövallar och sörjiga pölar i gathörnen, och försökte balansera mellan rejäla kliv för att komma framåt och att samtidigt placera fötterna försiktigt för att rädda oss undan eventuella dolda hala isfläckar, gatlock eller dylikt. Efter fredagens uppehåll följde lördagens förnyade snöfall. Någon snöröjning märkte vi överhuvudtaget inte av förrän på lördag kväll.

Tydligen är det en av Oslos längsta perioder av återkommande snöfall, man har helt enkelt ingen plats att lägga all snö som behöver forslas bort (dumpning av smutsig snö i Oslofjorden – som vi i Riddarfjärden – är tydligen otillåtet, vilket man ju kan sympatisera med av miljöskäl). Men ändå: en huvudstad på dessa nordliga breddgrader borde kunna få undan snövallar och modd på vältrafikerade gator – åtminstone på själva Karl Johans gate, shoppingstråket Bogstadveien och innerstadsgatorna däromkring.

Läge för svensk-stockholmskt högmod? Men högmod går som bekant före fall och är i detta fall inget för den minnesgode när det gäller vår egen stads snöröjningsdebacler några år tillbaka. Vi kan – om inget oförutsett inträffat under vårt besök – tacka några snöfattiga vintrar för vår generellt lyckliga belägenhet ur snökaossynpunkt.

Så, budskapet jag återvänder med från ett Oslo midlertidig med nedsatta funktioner p.g.a. oförutsedda snömängder är: Advarsel, Stockholm!

* * *

PS om Osloturism i februari 2009: Designhotellet, Grims Grenka, är sedan ett år ombyggda gamla Noble House, och har ännu inte alla rum öppna. I vissa stycken fallerar det tyvärr – än så länge i varje fall – i att design inte bara handlar om snygg yta, utan också om funktion. Den som inte räddar toapappersrullen från sin hållare riskerar t.ex. att ha en blöt, uppsvälld pappersmassa att hantera efter att ha använt den fräsiga, sköna men ej tillslutningsbara duschen. Särskilt dyrt var det dock inte för två femstjärniga nätter med elegant, välsmakande och innehållsligt perfekt balanserad frukost, tack vare First-kedjans förmånliga erbjudande.

Inte heller behöver det vara dyrt att shoppa i Oslo; med 70 procents rea blev det både några meter halsduk från Sonia Rykiel från fina varuhuset Steen & Strøm, och bälte, handskar, slips m.m. från ”vårt eget” Tiger of Sweden.

Pingat på http://intressant.se/ Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Liv & leverne, Stockholm

Överlevde Nykvarn
I lördagens vackra vintersol återvände jag med nöd och näppe helskinnad från ett kortbesök i Nykvarn. Jag drog en lättnadens suck när jag åter vandrade på Kungsholmens gator – fria från snö och is. I för övrigt mycket trivsamma och promenadvänliga Nykvarn häpnade jag över det som verkade vara en total brist på snöröjning och halkbekämpning. Nästan alla gator, gångvägar och trottoarer var täckta med knagglig, hal is eller ren blankis – ibland förrädiskt dold under ett lätt snö- eller frosttäcke, däremot oftast utan spår av sand eller grus.

Jag förmodar att Nykvarn har varit utsatt för betydligt mer snöfall den senaste tiden än Stockholm, och förmodar att omväxlande kyla och tö i kombination med trycket från bildäck och skor förvandlat denna snö till den is jag nu råkade ut för.

Men tänker jag i all enkelhet: går det inte att skotta? Sanda? Uppenbarligen, för på några av de mest trafikerade sträckorna var det antingen isfritt eller sandat.

Dålig snöröjning och knaggliga isgator – småsaker att svära surt över för vissa, men för andra en fara för liv och lem. Och steget mellan de två stadierna behöver inte vara så långt. Eventuellt insparade snöröjningskronor riskerar dessutom snabbt att förbrukas på ortopedakuten…

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Kultur & nöje, Liv & leverne

Security – teatern i samhället

Vem är trygg och säker? Vad är vi beredda att offra för säkerhet? Hur står sig maktförhållanden när grunden skakar? I pjäsen Security på Dramaten/Elverket ställs frågor som är personliga men samtidigt omfattar hela samhället. Recensionerna har varit blandade men hyfsat positiva. Själv hade jag en mycket positiv teaterupplevelse på Elverket i söndags eftermiddag (synd att bänkarnar bara var drygt halvbesatta). Utöver de samhälleliga, feministiska och individualistiska frågeställningarna – med det lyxiga isolerade och isolerande bostadshuset och de larmande, osynliga folkmassorna nere på torget som symbol för något större – var behållningen framför allt Lena Endres skådespelarkonst och den rappa, vakna dialogen. Definitivt inte en av de pjäser där två timmar känns som en mindre evighet, tvärtom att rekommendera varmt.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Liv & leverne, Miljö

Vårkänslor varma vinterdagar

Jag tror verkligen att människan måste förändra sin livsstil och ta hjälp av ny teknik för att hejda klimatförändringar som kan föra med sig stora katastrofer. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag inte personligen sörjer över en av de varmaste vintrarna någonsin. (Den varmaste i Stockholm sedan mätningarna startade 1756, enligt dagens DN.) Det är skönt att kunna gå, springa och flanera utomhus utan att pälsa på sig, och att slippa snöväder omväxlande med tö och frysgrader som skapar isgator.

Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december…

Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,